Neizvestny – den ryska utmaningen i skulptur

Ingenting påvisar tydligare konstens politiska betydelse än det öde författare och konstnärer möter i totalitära maktstrukturer. Om konstens roll i demokratiska system något lättvindigt avfärdas som uttrycksbärande och instrumentell för gruppers och individers estetiska behov och sällan erkänns i sin påtagligt idémässiga kommunikativa funktion, demonstreras denna med all tydlighet av den skräckbetonade rädsla, varmed diktatorerna förtrycker de fritt skapande konstnärer som inte lika villigt låter sig inordnas i den påbjudna ideologiska massproduktionen. 1937 lät Hitler i Haus der Kunst i München öppna en utställning i förlöjligande och avskräckande syfte under beteckningen ”Entartete Kunst”. I själva verket utställdes där, beslagtogs och förstördes en rad omistliga uttryck för den högt kvalificerade dåtida tyska modernismen, som påverkade måleriet i övriga Europa. I stället upphöjdes till officiell konstnorm en förljugen klichéartad s.k. realism, som ofta använde pornografiska fotografier som utgångspunkt för sitt skapande.

Den ryska socialrealismens alster kan konstnärligt sett enbart i graden av torka jämföras med de nationalsocialistiska verken; i övrigt är all jämförelse utesluten, då dessa bygger på helt andra, i och för sig respektabla ideologiska förutsättningar. Här binds konstnären till vissa motiv och stilistiska formler som länkas till den proletära revolutionen. Premissen är att konsten i borgerliga samhällen är konservativt reaktionär, därför måste den proletära konsten enbart välja motiv och uttrycksformer som betraktas som positiva ur revolutionär synvinkel. I undantagsfall finner man fullödiga konstverk, som regel döda massalster.

Inför den häpna västvärlden avtecknade sig under Chrustjeveran plötsligt en ung rysk konstnärsprofil, som på grund av sin slagfärdighet, sin geniala konstnärliga förmåga och sina kontakter på högsta politiska nivå personligen i ett slag nådde världsrykte – Ernst Neizvestny, rysk grafiker och skulptör. Den yttre ramen till kunskapen om Neizvestny ges av John Bergers monografi som utkom 1969 (Art and Revolution. Ernst Neizvestny and the Role of the Artist in the USSR). Uppvuxen i ett borgerligt ryskt-judiskt hem, fadern är framstående naturvetenskapsman och modern fransk-judisk författarinna, skolas den unge skulptören tidigt i en liberalt färgad intellektuell atmosfär. Som officer i Röda Armen under Andra Världskriget såras han dödligt, men räddas till livet och dekoreras för sina modiga insatser. Under 50- och 60-talet leder han den ryska konstnärsoppositionen från sin skulpturateljé i Moskva – en omvandlad f.d. mjölkbutik. Västerländska konstskribenter börjar vallfärda till honom. På en av honom själv anordnad utställning för ”dissidentkonstnärer” i Moskva 1962 inträffar den berömda konfrontationen med Chrustjev, som företräder den dogmatiska officiella konstsmaken. Denne utbrister upprörd: ”Hundskit, smörja, skandal!” Men Neizvestny, som redan nått rykte långt utanför sitt lands gränser, uppträder med stort självförtroende och svarar: ”Ni må vara premiärminister eller partiordförande hur mycket som helst, men inte inför mina verk. Här är jag premiärminister och vi skall talas vid på jämställd fot”. Chrusjtjev omvände sig som bekant och blev en stor beundrare av den unge skulptören, vilket föranledde familjen efter den åt den officiella glömskan hemfallne ledarens död att ge Neizvestny uppdraget att utföra gravmonumentet på Novodevitchikyrkogården i Moskva. Märkligt nog tilläts Neizvestny 1976 att utvandra till Schweiz. Hans skulpturala kvarlåtenskap (en stor del förstördes av hemliga polisen, en liten del kunde föras ur landet) omhändertogs av Chrustjevfamiljen. Numera delar konstnären sin tid mellan en egen konstskola i New York och sin verksamhet i Zürich.

Mötet med Neizvestnys skulptur och grafik är en betvingande upplevelse, något av en chock. Liksom inför Michelangelos skulpturer tvingas betraktaren in i en helt ny värld av visionärt gestaltande. Den uppdämda energin, terribilita, har Neizvestny gemensam med Michelangelo, med det förbehållet att den hos Michelangelo är mera subjektivt gestaltad, här mera objektivt och kollektivt. Det gigantiska kraftspelet, de sig ständigt förändrande formerna, metamorfoserna i skulptur och bildytor ger uttryck åt den universella kampen mellan liv och död. Denna kamp lyfts upp i ett metafysiskt perspektiv genom korsets ständiga närvaro. Kristi kropp upplöses i ett myller av lidande kroppar. Kraften i lidandet, det obrutna hoppet, livsviljan som hotar att spränga alla tvångsband, trots hekatomber av massakrerade människor, detta är Neizvestnys bidrag till historien om det ryska folkets omätliga lidande och frihetskamp. Här finner man Archipel Gulag omsatt i skulptur. En skulpturens Solsjenitzyn, vars bildfragment och formmetamorfoser lätt kunde spränga den mäktiga ryska maktkolossen på lerfötter i småstycken. En enda liten sådan miniatyrskulptur talar mera levande och dynamiskt än något eldat partianförande till den ryska folksjälen, vars individer alla på något sätt direkt eller indirekt drabbats av det politiska våldet och terrorn.

Kriget bildar utgångspunkten för Neizvestnys skulptur, krigets förintande kraft. Under 20 års tid har han sysselsatt sig med ett visionärt gigantiskt allkonstverk, en skulptural syntes av människans historia genom tiderna, reflekterande alla kulturepoker. Detta verk skulle bli 150 m högt och kallas ”Mänsklighetens hjärta”. Skisserna till denna svit samt till ”Människan öde” kommer i 1900-talets konsthistoria att räknas till de viktigaste grafiska serierna vid sidan av Picassos Guernica och Rouaults Miserere.

Det råder ingen tvekan om att Neizvestny är samtidens mest geniala levande skulptör. I Astley Nyhlens nyinvigda konstgalleri i Uttersbergs pittoreska gamla järnvägsstation utanför Köping (byggd 1897 av Theodor Dahl) vandrar man plötsligt i ett tempel där helt nya världar öppnar sig både inåt i meditativ mening och utåt vad beträffar den intensiva formupplevelsen. Denna skulptur är polyfon, en skulptur i ständig dialog, som aldrig för ett ögonblick stelnar i sluten orörlighet eller narcissistisk självbespegling. En skulptur som till hela sitt väsen är ett levande budskap om människans kamp, lidande, förnedring och upphöjelse. Här ryms på samma gång den ryska 1900-talsmänniskan lidandeshistoria sidoordnad med korset och Gudsmodern.