V 77 i kort perspektiv

Skriver man om det kristna riksmötet i Västerås 10–14 aug. så här endast någon dag efteråt, måste perspektivet bli ganska annorlunda än när man fått hela materialet och vet hur mötet värderas av andra. Nu måste det bli mer reaktioner än reflexioner. Jag satt med i rikskommittén som drog upp linjerna för V 77, och kan därför bedöma utfallet mot planerna. Men detta kan givetvis också i vissa hänseenden låsa synpunkterna.

Det främsta intrycket är givetvis den stora uppslutningen, som ställde organisationen inför påfrestningar, som i stort bemästrades. Och att den överväldigande majoriteten av dem som kommit till V 77 upplevde gemenskap och meningsutbyten som berikande, kan inte betvivlas. Uppläggningen var i grunden densamma som i Göteborg för fem år sedan. Tyngdpunkten låg på grupp- och sektionsarbete kring några teman. Men erfarenheterna från G 72 ledde till att rikskommittén ville ge detta arbete litet mer fria former, och främst undvika resolutionsmakeri med omröstningar, som alltid måste bli ett slags pseudoparlamentarism. Den fiaskoartade plenarsamlingen i slutet av G 72 var ett varnande exempel. Även om rikskommittén var tämligen enig i detta hänseende, gick det knappast att helt få intentionerna genomförda i Västerås. Plenarsessionen undvek pinsamma omröstningar om resolutioner, som endast ett fåtal kunnat ta del av, men någon eller några sektioner utarbetade sin rapport med omröstningar om krav och formuleringar på ett sätt som nog rikskommittén inte hade avsett.

Människor med ett angeläget ärende har naturligt nog svårt att låta bli att utnyttja en stor samling för att ge spridning och eftertryck åt sina idéer och krav. Det går inte att undvika utan oacceptabelt tvång. En annan sak är att den som i förberedelsearbetet varit med om att ta beslut om mötets former, rimligen inte vid riksmötet ställer sig i spetsen för aktioner i uppenbar strid mot fattade beslut.

Helt otillständigt är det givetvis när mötestidningen Folkbladet, med redaktör tillsatt av rikskommittén, använder betydande utrymme åt upprepad polemik mot för mötets genomförande fundamentala beslut. Det gäller alltså förutsättningarna för gemensamt nattvardsfirande. Folkbladet menade, troligen alldeles riktigt, att en majoritet av deltagare i sektion och möte, önskade att V 77 ordnade gemensamt nattvardsfirande. Redan vid rikskommitténs första sammanträde för ett par år sedan hade givetvis också en majoritet av denna kunnat besluta så, och därefter ordnat ett kristet möte utan katoliker, ortodoxa och pingstvänner. Men rikskommittén valde inte den vägen. Det är svårt att förstå Folkbladet på annat sätt än att man antingen ville haft ett möte utan katoliker, ortodoxa och pingstvänner, eller att beslut, förutan vilka inte mötet blivit till, kuppartat skulle åsidosättas. Eller att man inte riktigt förstår vad man skriver. Hur som helst lyckades man åstadkomma åtskillig irritation bland katolska deltagare.

Mötestidningen skulle vara en kritisk röst, vilket som så ofta betyder, att den uppvisade en kompakt konformism, som inte i onödan lät andra åsikter än de egna komma till tals. Det under V 77 utdelade numret av Kristet forum belyste väl Folkbladets karaktär av en billighetsedition av detta organ.

Ungdomsdemonstrationen vid inledningsgudstjänsten medförde en rad plakat. Ett bar texten: Stoppa de multinationella missionsföretagen! Om kravet också omfattade det i särklass äldsta och största bland dessa, den romersk-katolska kyrkan, framgick inte klart. Ungdomens paroll var att man måste gå från ord till handling, och däri kunde säkert alla instämma, och det fanns också en allvarlig vilja till självrannsakan hos många. Däremot torde meningarna vara delade om uppmaningen bäst realiseras genom att som sektion 2 upprätta en voluminös receptsamling till världens förbättrande, där gränsen mellan radikal vision och politisk dilettantism kanske inte alla gånger beaktas. Från rikskommittéhorisont kan man väl säga, att sektion 4, om hemmaekumeniken lämnade en rapport av det slag som i utformning och näraliggande konkretion var idealisk.

Kringprogrammet med diskussioner, föredrag och gudstjänster var mycket välbesökt. Utrymmena var alltid ansträngda och uppenbarligen drog dessa arrangemang en hel del folk bort från sektionsarbetet. Ingen kunde besöka alla panelsamtal och andra program, varför här endast några intryck kan ges. Bibelkommissionens sammanträde och svar på utfrågning var utomordentligt klargörande, och säkert ett lyckokast. Detsamma kan gälla den panel som redogjorde för bemödandena om att ev. skapa en för flera samfund gemensam ”baspsalmbok”.

Den stora debatten i Rocklundahallen om visionen av en framtida enad kyrka fick väl aldrig de teologiska, globala och lokala perspektiven att förenas. Och en paneldebatt om vart radikalismen från Uppsala 68 tog vägen, hade visserligen en världsvid utblick, men själva tittfönstret var uteslutande Kyrkornas Världsråd, som kanske inte är identiskt med kristenheten i den utsträckning dess tjänstemän föreställer sig.

Fördelningen av medverkande på skilda samfund hade ägnats stor möda av skilda kommittéer, och resultatet blev både kvalitativt och kvantitativt gott, och detsamma gäller i stort fördelningen av deltagare. Pingstfolket var betydligt rikligare företrätt än vid G 72, utan att komma upp till sin rimliga andel av svensk kristenhet. Allvarligare borde man kanske finna den svaga representationen av minoriteten eller oppositionen i Svenska kyrkan, fastän den hade företrädare i rikskommittén. En del bekännelsetrogna hade uttryckligt tagit avstånd från V 77, men här finns ett ekumeniskt problem, som inte helt kan sägas vara Svenska kyrkans interna. Företrädare för den form av ekumenik, korporativ återförening, som Förbundet för kristen enhet, står för, var däremot väl företrädda bland deltagarna.

Även för dem som inte kunde delta i kommunionen blev den gemensamma nattvardsgudstjänst som Domkyrkoförsamlingen inbjöd till söndag förmiddag ett imponerande vittnesbörd om nattvardens renässans i svenskt samfundsliv, och en maning att be för en framtida enhet som undanröjer (inte bara hoppar över eller ignorerar) de hinder som finns för en fullständig kyrklig och sakramental gemenskap.

TV 2 spelade på lördagen in Utmaningen i Rocklundahallen; sändning på söndag kväll. Författaren och filosofen Lars Gustafsson hade uppbådats som ifrågasättare. Hans frågor hade varit utmärkta öppningar för ett samtal, som dock tyvärr aldrig kom till stånd. Det visade sig att den ende som egentligen tog upp några teologiska tankegångar eller problem var just LG. Inledningen var tänkvärd: LG utgick från vad han tydligen menade var uppenbart för envar, att vårt samhälle är på väg mot moralisk kaos, och att de kristna i denna situation borde ha något, att säga och kanske göra. ”Folkmoraliska” frågor är emellertid för tillfället helt ute inom tongivande kyrkliga kretsar. Svaren kom att handla antingen om att kristna säkert varit försumliga förr, men att det var mycket, mycket bättre nu, eller att endast Kristus kan göra någonting åt kaos eller att kyrkorna var vakna eller mindre vakna för den internationella nöden. Men om de kristnas ansvar för samhällsmoralen handlade inget svar. (LG använde utan att rodna ordet ”sedlighet”, något som en teolog knappast kan tillåta sig.) Senare i samtalet försökte LG diskutera den kristna läran om de yttersta tingen, men något intellektuellt artikulerat svar kom inte. Detta meningsutbyte gav onekligen ett perspektiv på teologiskt tänkande i vårt land.

För dem som upplevde den överfyllda högmässan i Barkarö kyrka, som föregick Förbundet för kristen enhets årsmöte, var kombinationen av andefylld gemenskap och allvarlig sorg över kyrkans söndring, en höjdpunkt under dagarna i Västerås. De många som närvarit vid Domkyrkoförsamlingens nattvardsgudstjänst kom först under professor Riesenfelds lysande och skakande predikan. Före årsmötet framförde bis kop Fosseus och prof. Riesenfeld tänkvärda reflexioner över vad de fann vara tendenser till svensk självtillräcklighet och obenägenhet att ta emot av eller ens hålla sig drägligt informerad om andelivet utanför våra gränser.

Efter nyval till FKE:s styrelse visade det sig att dess presidium domineras av kvinnor. Som ordf. kvarstår Signums uppskattade medarbetare Kerstin Ekelöf och till ny vice ordf. valdes Gunhild Högman, V 77:s informationssekreterare. Även kassören är kvinna, medan det svenska prästerskapet är välrepresenterat bland styrelsesuppleanterna.

Denna information lämnas utan större hopp om att strömmen av artiklar skall sina som förklarar att motstånd och tveksamhet mot kvinnans tillträde till prästämbetet endast är ett uttryck för kvinnoförtryck och sexualskräck. Hittills har jag inte fått klart för mig om denna förklaring antas gälla även för kvinnliga teologie kandidater.

Det är möjligt att ovanstående reaktioner ter sig onödigt polemiska och delvis bittra. Men många kommer att med all rätt vittna om upplevelseekumeniken i Västerås, och ambitionen att föra utvecklingen framåt genom att blottlägga och öppet nämna konflikter, bör inte få monopoliseras av en viss grupp. Katolska kyrkoledare och lekmän har lojalt och utan förbehåll förberett och deltagit i V 77 på de villkor, som hade överenskommits. Om redaktionen för Folkbladet representerar något mera än sig själv, blir det svårt att övertyga de katolska deltagarna att de har visats lojalitet och respekt i utbyte.