Samlevnad under bekvämlighetsflagg

Lagstiftningen skall vara neutral till formen för familjebildning. Denna princip har varit vägledande för Familjelagssakkunniga. Den omsattes 1972 i ett betänkande (Familj och äktenskap 1, SOU 1972:41) med förslag till nya regler för ingående och upplösning av äktenskap. De sakkunniga sökte övertyga sig själva och andra att deras förslag inte skulle leda till någon nämnvärd ökning av antalet skilsmässor, (SOU 1972:41 s 108-09), men de nya lagreglerna från den 1 jan. 1974 har fått antalet skilsmässor att raka i höjden.

Nu kommer Familjelagssakkunniga med nästa betänkande (Underhåll till barn och frånskilda SOU 1977:37), denna gång gällande underhåll till barn i upplöst äktenskap. Dessa har genom den nya skilsmässolagstiftningen snabbt blivit flera, samtidigt som barnen i bestående äktenskap minskar med vikande födelsetal. Nu bekräftas vad som kunde underförstås i det förra betänkandet, att neutraliteten endast gäller mellan skilda former av bestående samlevnad, däremot inte alls till bestående och upplöst familjebildning. Kort sagt innebär det nya betänkandet förslag om betydande subventioner för skilsmässor. Men ingenstans diskuterar man grundfrågan, om det är rimligt att det allmänna skatte- och bidragsvägen överför enorma belopp från bl a bestående barnfamiljer till skilda föräldrar.

Redan nu är de offentliga kostnaderna för barn utanför bestående äktenskap genomsnittligt betydligt högre än till barn i äktenskap, via förtur och prissättning av daghemsplatser, gynnsammare skatteregler för ensamföräldrar, skattebefrielse för en del av underhållsbidrag och inte minst genom bidragsförskotten. Familjelagssakkunniga går vidare och föreslår dämpning av underhållsbidragens ökning och generösare avskrivningsregler för bidragsförskott.

Något tillspetsat kunde man säga, att man först skapar regler för skilsmässor, som bidrar till en stark ökning av dessa, därefter föreslår man att det allmänna, dvs skattebetalarna, övertar en större del av det ekonomiska ansvaret för skilsmässorna. Det är beklagligt att sakkunniga inte diskuterat sitt förslag i ett vidare sammanhang. Mer visionära reformatorer föreslår ju på fullt allvar och på framträdande plats i våra stora tidningar, att det allmänna helt skulle överta det ekonomiska ansvaret för barn födda utom äktenskapet. Modern kan undvika sitt försörjaransvar genom att undergå abort, men i de fall hon framhärdar i att föda, påtvingas fadern godtyckligt en stor försörjningsbörda.

Så långt har vi inte kommit i den mera seriösa debatten, men det blir uppenbarligen allt vanligare att faderskap inte fastställs, om modern är ovillig. I dessa fall övertar givetvis det allmänna en stor del av försörjningsbördan. Vi är onekligen på väg mot ett tillstånd, där det endast är de som ingår äktenskap och som förblir i det äkta ståndet som avkrävs fullt försörjaransvar för sina barn. Familjelagssakkunnigas nya förslag är inte ett steg mot neutralitet mellan samlevnadsformer utan mot ytterligare diskriminering av äktenskapet.

Vad är ett äktenskap?

Innan vi vidare diskuterar familjebildning och familjepolitik, skall vi uppehålla oss vid Familjelagssakkunnigas bemödanden som nytolkare av äktenskapets grund och innebörd. I Familj och äktenskap 1 ville man omdefiniera äktenskapet, varvid man stödde sig på ett resonemang som visade en häpnadsväckande brist på historiska, rättsliga och teologiska kunskaper. Den paragraf i giftermålsbalken som säger att makar är skyldiga varandra trohet och bistånd ville man utmönstra som otidsenlig. Dessutom föreslog man en ordning för ingående av äktenskap som saknade alla de moment som av tusenårig rättstradition i västerlandet ansetts konstituera ett äktenskap.

Riktigt obehagligt var förslaget att binda rättsverkan vid inlämnandet av ett papper om avsikten att leva tillsammans, samtidigt som man generöst skulle tillåta präster och pastorer att tjänstgöra som officiella pappersmottagare. Den religiösa ceremoni som förrättades i anslutning till pappersceremonin skulle vara helt utan rättsverkan, men finge utformas som om äktenskapet konstituerades genom den. Detta hugskott, som skulle ge svenska ”äktenskap” en helt annan innebörd än de flesta andra länders, hejdades dessbättre redan vid lagrådsremissen.

Men de sakkunniga ger sig inte. Nu återkommer man med ett nytt förslag till definition av äktenskap. Åter är det den besvärande troheten som skall elimineras. Makar skall enligt den grundläggande paragrafen visa varandra ”lojalitet och hänsyn”. Det trodde vi att alla människor skulle göra mot varandra. Men saken är givetvis viktigare än så. Med termen ”trohet” utsägs främst äktenskapets exklusivitet, att det är ett förhållande som endast kan gälla mellan två personer av skilda kön. Visserligen har skilsmässorna gjort vad som kallats konsekutiv polygami relativt vanlig, men ännu har inga röster höjts för legaliserande av vanligt månggifte. Den föreslagna paragrafen i giftermålsbalken utesluter ju på intet sätt polygami, lojalitet och hänsyn kan till skillnad från trohet gälla flera partner.

Ledamöterna Olsson och Sundberg har i denna fråga lämnat väl argumenterade reservationer till förmån för den nuvarande formuleringen.

Lagstiftningens uppgift

Men har då inte betänkandet rätt tolkat den statistiskt väl belagda utvecklingen bort från det trogna och varaktiga äktenskapet och föreslagit en rimlig anpassning av lagstiftningen till den sociala verkligheten? Till detta måste man först konstatera att mycken lagstiftning ju tillkommer just för att söka hejda en socialt icke önskvärd utveckling. Därför måste man åtminstone mena att äktenskapets och familjens upplösning är en fråga där lagstiftarna skall förhålla sig passiva. Men dessutom borde man ju fråga sig om en konstaterad social utveckling också nödvändigtvis är ett uttryck för människornas egentliga önskemål och förhoppningar.

När det gäller familjens funktion i framtiden finns ett synnerligen intressant material i den stora internationellt komparativa studien Images of the world in the year 2000, utg. Ornauer, Wiberg, Sicinski, Galtung, Haag 1976. Bland de frågor som ställdes till nationella urval av personer mellan 15 och 40 år var om man trodde att människor år 2000 skulle vara mer eller mindre fästade vid sin familj. En betydande majoritet svarade ”mindre”, men på frågan om vad man hoppades, svarade en stor majoritet ”mer fästade” vid sin familj. Detta gällde också Finland och Norge. (Sverige var inte representerat i undersökningen.) Angränsande frågor visade samma mönster. Stora majoriteter förväntade sig större sexuell frihet, medan däremot förhoppningarna var betydligt mera delade.

Mycket tyder väl på att samma förhållanden gäller för Sverige. En betydande majoritet av yngre och medelålders tror att familjeinstitutionen går mot ett ytterligare försvagande, men en majoritet hoppas på en annan utveckling. Skall lagstiftarna ge extra skjuts åt en samhällsutveckling som många ser som ett kanske oundvikligt hot, eller skall lagstiftarna söka ge hjälp och stöd åt förhoppningar, som samhällsutvecklingen till synes motarbetar?

I det föregående betänkandet hade Familjelagssakkunniga satt ”handlingsfrihet” som något slags högsta värde, denna gång är det ”jämställdheten” mellan man och kvinna, definierad i möjligaste lika roller på arbetsmarknaden. Ingenstans förs någon diskussion om verkligen dessa är värden självklart överordnade den trygghet som stabila familjeförhållanden ger. Med tanke på den monotoni med vilken alla undersökningar uppvisar vilket socialt handikapp för de uppväxande som ofullständig familj genomsnittligt innebär, förefaller det cyniskt att diskutera uteslutande utifrån de vuxnas ”handlingsfrihet” och rätt att bryta upp på det allmännas bekostnad.

Familjekris och befolkningskris

Sverige är nu nästan ensamt i Västeuropa om att inte bland ansvariga vetenskapsmän och politiker ha en engagerad debatt om befolkningsutvecklingen. Att krisen i befolkningsfrågan är samma fenomen som familjens och äktenskapets kris, är lätt konstaterat. 1976 föddes endast 80 procent av det antal barn som skulle behövas för stabil befolkning på längre sikt. Samtidigt var en tredjedel av barnen födda utom äktenskapet. Och därtill ökar antalet skilsmässobarn brant.

Av den ovanligt risiga tabellbilagan kan man med någon möda utläsa att medan antalet barn genomsnittligt i bestående äktenskap minskar, ökar inte bara antalet skilsmässor utan också det genomsnittliga antalet barn per skilsmässa.

Det råder heller inget tvivel om var krisen är lokaliserad. Det är inte så att den beror på någon starkare ökning av antalet barnlösa kvinnor, utan helt och hållet på att det föds allt färre barn med ordningsnummer tre och högre. Dessa utgjorde 1975 endast ca 18 procent av antalet födda barn, medan de för full reproduktion skulle behöva vara uppåt 30 procent. Genomsnittsantalet tidigare födda barn per moder var samma år 0,8; medan detta tal borde ligga över 1.

Ett av medlen för att hålla ned familjestorleken är uppenbarligen aborter. Siffror för 1975 ger denna bild: Av kvinnor med två barn låter 36 procent göra abort vid graviditet, med tre barn majoriteten, 53 procent, med fyra barn 62 procent. Därefter sjunker åter procentandelen aborter.

Några egentliga undersökningar om orsakerna bakom denna utveckling finns, märkligt att säga, inte. Men det är helt klart, att ett viktigt skäl är ekonomiskt. När en kvällstidning drev en kampanj om de frånskilda männens svåra ekonomiska läge, påpekade Madeleine Katz med sällsynt klarsynthet, att deras svårigheter att ekonomiskt klara av att bilda en ny familj med en försörjningsplikt för ett par barn, inte var mycket annorlunda är de ekonomiska svårigheterna att skaffa ett tredje, fjärde eller femte barn i en bestående familj. Familjelagssakkunniga föreslår nu reformer som så vitt man kan förstå måste göra det lättare för en man att skaffa fler barn med en ny kvinna, än en annan med sin gamla hustru. Dessvärre bjuder betänkandet inga räkneexempel, och ännu mindre funderar sakkunniga om en sådan reform verkligen är förankrad i folkflertalet.

I länder som Storbritannien och förbundsrepubliken har man publicerat alarmerande beräkningar om ålderspensioneringens finansiering en bit in på 2000-talet med nuvarande trender. Skulle vi inte kunna få se försäkringsmatematikernas kalkyl över uttagsprocenten till ATP år 2010 med nuvarande fruktsamhet, inflation och ekonomisk tillväxt? I senaste Population, världens ledande demografiska tidskrift, redovisas en fransk undersökning, som visar hur medvetandet om befolkningskrisen i Frankrike trängt ut till allmänheten, och hur en majoritet efterlyser statliga åtgärder.

I Sverige har på det mest lättsinniga sätt ansvariga politiker och opinionsbildare viftat undan problemet, och experterna har mer eller mindre skrämts till tystnad med tillvitelser om rasism eller kvinnofientlighet. Dessvärre passar omsorgen om flerbarnsfamiljerna mycket illa in i dagens innedebatter. Ingenting tyder på att fler daghemsplatser skulle lösa problemen. Yrkesintensiteten i flerbarnsfamiljer har inte ökat, däremot har deras antal minskat. Samtidigt blir den egendomliga sociala fördelningen av flerbarnsfamiljer alltmer framträdande, med stark överrepresentation i de lägsta och i de allra högsta inkomstklasserna. Är det verkligen någon ansvarig politiker som önskar, att endast socialunderstödstagare, läkare och direktörer skall kunna ha fyra eller fem barn?

Begränsningen av familjestorleken hänger nära samman med familjeinstitutionens allmänt försvagade ställning. Det är inte endast relationen sexualumgänge/äktenskap som är upplöst, utan alltmer också förhållandet mellan graviditet och äktenskap. 1975 födde av hundra kvinnor utan barn som blev gravida, 40 sitt barn i äktenskapet, 38 utanför äktenskapet och 22 lät göra abort. Andelen utomäktenskapliga barn ligger vid en tredjedel, trots den nya lagstiftningens syfte att popularisera äktenskapet genom att göra dess förpliktelser alltmer harmlösa.

Detta svenska mönster har accepterats av de nordiska invandrarna. Av barn till svenska mödrar föddes 33 procent utom äktenskapet, för mödrar med annat nordiskt medborgarskap var andelen 36 procent, men för kvinnor med annat utländsk medborgarskap endast 9,5 procent. Nya belägg för fördelarna av ogift civilstånd fick man nyligen genom en lundensisk undersökning om bostadsbidragen, som fann att ogifta samboende med minimala sanktioner kunde uppge samboende eller ensamstående, alltefter vilket som var ekonomiskt mest givande. Denna valfrihet på brottslighetens gräns, har inte de gifta.

Skilsmässosubventioner och socialpolitik

Men är då inte de frånskilda männen med underhållsskyldighet en pressad grupp? Självfallet skall den samhälleliga solidaritet vi alla är överens om, också gälla dem. Men skall de ha särskilda subventioner just i sin egenskap av försumliga barnafäder? Sakkunniga snuddar en gång vid frågeställningen. På s. 59: ”I den mån de underhållsskyldiga befinner sig i ett utsatt läge av andra orsaker än utkrävandet av underhållsbidraget, t.ex. av psykiska orsaker, faller utanför vad vi sysslar med.” Ja, skulle man begränsa perspektivet på samma sätt i en utredning som sysslade med alkoholisters ekonomiska bekymmer, skulle givetvis det logiska förslaget bli att rabattera spriten för denna grupp.

I hela betänkandet finns ingenstans någon jämförelse med bestående flerbarnsfamiljer och deras villkor. Hade det inte varit självklart att vi i Bilaga 1 med de konkreta räkneexemplen för hur förslagen om reducering av försörjningsplikten skall fungera, också hade fått motsvarande kalkyler för gifta fyra- eller fembarnsfäder. Hur stor del av dessa har i dagens läge tillgång till det ”förbehållsbelopp” som tillerkänns frånskilda?

Samboende och frånskilda är redan en mycket större grupp än flerbarnsfamiljerna. Politikerna har därför inga näraliggande och lättfunna skäl att ägna sig åt denna försvinnande grupp. Men skulle inte insikten att dess existens är nödvändig för att lätta bördorna för våra barn och barnbarn ändå vara tillräcklig för att våra folkvalda lagstiftare tog något mer långsiktiga grepp i familjepolitiken?

Familjens framtid

Alla talar med all rätt om familjens kris. Den är i dagens samhälle utsatt för påfrestningar av skilda slag, inte minst genom kvinnans nya roll på arbetsmarknaden. Men inga sociologer eller andra samhällsvetare kan egentligen finna att något alternativ håller på att ta form. Men Familjelagssakkunniga utgår från att det allmänna kan överta alltmer av de ekonomiska förpliktelserna, och att därför lagstiftningen inte bör hindra bruket av ”bekvämlighetsflagg” på erotikens ocean.

Hur mycket skall återstå av den legala grunden för att uppmuntra ett ansvarigt och disciplinerat familjeliv, när det står klart för alla att ”samhället” som förälder varken kan ge oss tillräckligt många barn eller ge dem som föds den trygghet och identitet som behövs för att bli vuxna och ansvariga medborgare i en otryggare värld? LE

Förslag till lag om ändring i giftermålsbalken, kap. 5, § 1

Nuvarande lydelse

Man och hustru äro skyldiga varandra trohet och bistånd; de hava att i samråd verka för familjens bästa.

Föreslagen lydelse

Man och hustru skall visa varandra lojalitet och hänsyn. De skall gemensamt vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa.