Universitetskrisen i Italien

Det italienska universitetet utgör just nu ett av landets stora problem som rör inte bara institutionen i sig utan även den ekonomiska sektorn av samhället liksom den allmänna ordningen. Låt oss med en gång klargöra att de aktuella oroligheterna inte kan betecknas som en upprepning av maj 68 som var kulturellt betingat; vad som sker i Italien nu 1977 har framför allt sociala orsaker.

Det hela började i slutet av januari detta år vid universiteten i södra Italien för att sedan sprida sig norrut. Till en början ville man protestera mot ett regeringscirkulär som syftade till att göra det omöjligt att gå om kurser. Detta betraktade man som ett egenmäktigt förfarande då det skett över huvudet på studentorganisationerna. Snabbt urartade missnöjesyttringarna till formliga stadsgerilla-aktioner framför allt i Rom, Bologna, Milano och Padua.

Händelseutvecklingen

Den 17/2 blev ett avgörande datum inte bara på grund av intensifieringen av våldsaktionerna utan framför allt för att kommunisternas hegemoni inom universiteten kom i gungning. Det hade redan jäst en 14 dagar vid Romuniversitetet när kommunistpartiet i syfte att visa att det ensamt var i stånd att återställa ordningen organiserade en manifestation tillsammans med syndikalistiska enhetsfronten. Lama, chefen för det kommunistiska partiets fackliga centralkommitte och dessutom en av partiets mest betrodda män skulle tala på universitetsområdet i Rom. Medan polisen höll sig i bakgrunden steg Lama upp på ett lastbilsflak där röda fanor fladdrade för vinden. Han åtföljdes av en säkerhetstrupp på 1500 personer. Men när syndikalistchefen skulle ta till orda blev han nästan omedelbart tvungen att avbryta sig och upplösa mötet. Lama fick lämna området till fots samtidigt som folk skrek åt honom och spottade. Lastbilen stormades och förstördes. Universitetet intogs av en grupp ‘autonoma’ studenter (omkring 300) som organiserat en motdemonstration. Universitetet evakuerades av polisstyrkor.

Ett annat avgörande datum i denna serie av oroligheter var den 11 mars i Bologna, det italienska kommunistpartiets verkliga högborg. Oroligheterna som utspelades i de centrala delarna av staden hade inletts med att man sökt förhindra ett möte organiserat av den katolska rörelsen ‘Communione e Liberazione’ till vilket väntades bortåt 600 personer och som skulle hållas i anatomiaulan. För att förhindra militanta vänstergrupper att komma in i aulan måste rektorn kalla på polis. Därmed var gerillan i full gång. En student dödades. Barrikader upprättades i stadens centrala delar. En privat radiosändare kontrollerad av vänstern, ”Radio Alicia”, ledde de extrema grupperna. Följande dag (12 mars) kom så turen till Rom där demonstrationerna avlöste varann. Inga allvarligare intermezzon inregistrerades. Men på eftermiddagen började en grupp ungdomar som lösgjort sig från en massdemonstration på 50 000 personer och som själva uppgick till 200–300 personer förstöra parkerade bilar och skjuta skarpt. Man kan härvid tala om en på förhand uppgjord brottsvåg. Fr.o.m. denna dag förbjöds i Rom alla demonstrationer liksom massmöten under maj månad, med undantag för arbetets fest (1 maj).

Ett försök till demonstration organiserat av autonoma grupper och utsatt till den 19 maj stoppades av polisen. Den 20 maj gjordes en razzia i studenthemmet i Padua som en direkt följd av de nyligen timade oroligheterna. Efter denna redogörelse för händelseförloppet skall vi så övergå till att närmare granska orsakerna till det som inträffat.

Invasionen av slutdiplom

Mänga lägger skulden till det inträffade på omstörtande nationella intellektuella grupper. Andra talar om internationella grupper. Men dylika förklaringar saknar djup. Den främsta orsaken är studentexplosionen vid universiteten.

Tabell:


1954/51964/51974/5
Befolkning49miljoner53miljoner56miljoner
Totaltantalstudenter211.500360.400886.900
% aktiva26%32%40%
% ickeaktiva35%28%20%
Universitet: Rom35.000126.000
Neapel29.00093.000
Milano22.50085.000
Bologna12.50053.000
Bari12.00043.000

Från läsåret 1954/55 till läsåret 1964/65 konstaterar man en ökning av 70 % av de studerande och 1964/65-1974/75 är ökningen 146 %. Antalet universitetsstuderanden ökade under det att procenten ”icke-aktiva” minskade. Följaktligen ökade antalet utexaminerat folk på arbetsmarknaden. Den kvantitativa ökningen av universitetsstuderandena är så mycket märkligare som under samma period gymnasieskolan inte uppvisade mer än en 16 % ökning under den första 10-årsperioden (1954-1964) och en 70 % för följande 10-årsperiod (1964-1974).

Arbetslösheten bland unga intellektuella

Bland orsakerna till universitetens tillväxt måste anföras undervisningens breddning som öppnat universiteten för alla liksom det faktum att den högre undervisningen är så gott som gratis.

Dessutom har vi den stora arbetslösheten bland de unga. Å ena sidan medför denna arbetslöshet att antalet studenter vid universiteten ökar då de i den rådande situationen föredrar att förlänga studierna, å den andra bidrar arbetslösheten till att skapa grova sociala konflikter.

Dessa koncentreras i hög grad till universiteten. Den ekonomiska kris som drabbar länderna slår speciellt hårt i Italien som gjort stora industriella framsteg under de sista 20 åren men som samtidigt är fattigt på råvaror och som måste importera all olja. Det rör sig om en ond cirkel som klart belyser den sociala bakgrunden till 1977 års studentoroligheter. Låt oss illustrera med några siffror. I Italien är av 100 arbetslösa 64 ungdomar på mellan 16–25 år och 36 är arbetare mellan 25 och 54 år, då däremot i de andra länderna som tillhör den gemensamma marknaden förhållandet är det omvända. Det finns inom den arbetsmarknaden ett skikt som omfattar arbetare mellan 25 och 54 år som åtnjuter ett visst skydd mot anställningshot på bekostnad av de yngre arbetarna. Å ena sidan finns den fulla sysselsättningen med starka spänningar på lönenivån; å den andra finns arbetslösheten som ger upphov till våld och demonstrationer bland unga som riktar sin aggression mot fackföreningarna, mot Lama och kommunisterna som betraktas som huvudansvariga för utvecklingen.

Det är i nuvarande läge svårt att exakt ange hur många ungdomar som är arbetssökande i Italien. Enligt en uppskattning som tycks vetenskapligt tillförlitlig skulle det finnas 800.000. I början av 1976 fanns det 105.000 utexaminerade utan arbete, varav 42.000 kvinnor.

Medel mot det onda

Det är helt klart att sociala problem av denna omfattning inte kan lösas genom regeringsdekret utan kräver en generell lösning inte minst av den ekonomiska situationen. Arbetslösheten bland de unga upptar en av huvudpunkterna på kristdemokraternas regeringsprogram. För första gången i landets historia är det en kvinna som står i spetsen för arbetsdepartementet. Tina Anselmi har helt nyligen fått igenom en ny lag om kvinnans jämställdhet på arbetsmarknaden, med bland annat krav på likalön.

För lite sedan godkände deputeradekammaren ett regeringsförslag som går ut på att 800.000 unga skall garanteras arbete. Även om denna lag förvisso inte är den slutgiltiga lösningen av problemet utgör den en väg mot ett handlingsprogram för att få slut på en oacceptabel situation för de unga. Kammaren diskuterar också för närvarande ett lagförslag med hänsyn till universitetsreformen. Även om man inte kan uttala sig om de konkreta följderna av nämnda lag kan man hoppas på att den skall komplettera den reform som är på gång sedan åtskilliga år och som rör första och andra årets studier. Man har här att göra med byggstenar i ett bygge som fortgår trots oundvikliga sociala störningar under en av de avgörande byggfaserna.

Antonio Caruso – La Civilta Cattolica