Niels Steensens liv

Om den 1988 saligförklarade danske naturforskaren och biskopen Niels Steensen (1638-1686) saknas inte litteratur. Bibliografin i denna bok är selektiv, men redan så imponerande. Åtskilligt finns i medicinhistoriska publikationer, men på senare år har ett allt större intresse ägnats Steensen efter hans konversion 1675. På svenska finns bl.a. Kennet Pålsson, Den helige Niels Steensen (1988) och en längre artikel i Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapets årsskrift 1988.

En modern, utförlig och lättläst biografi på ett nordiskt språk har dock hittills saknats. Nu är denna brist avhjälpt genom att den danska benediktinnunnan Miriam Mortensen givit ut en bok, som till titel har en del av Steensens berömda ord i hans första anatomiska föreläsning i Köpenhamn: ”Skönt är det som vi ser, än skönare det som vi förstår, men allra skönast är det som övergår vårt förstånd.” Här anges både hans program som medicinare och naturforskare och ges en inriktning mot det som skulle blir hans livs egentliga mål: att älska och tjäna Gud. Biografin tar sikte på Niels Steensens yttre livsförlopp, som skildras med stor grundlighet. Släkten härstammade från norra Skåne och Steensen hade flera släktingar bland prästerna i Lunds stift, som ibland råkade i kläm under försvenskningen. Själv undgick han inte ”svenskerkrigene” utan var enrollerad i ett studentkompani i samband med Köpenhamns belägring vintern 1658-1659, men deltog sannolikt inte i några stridshandlingar.

Niels Steensens första passion var anatomin, som vid denna tid befann sig i en explosionsartad utveckling. 1628 hade Harvey upptäckt blodomloppet, men vad hjärtat var egentligen rådde ännu osäkerhet om. Harvey själv höll fast vid Galenos uppfattning att hjärtat var en värmekälla för blodet och säte för ”livsandarna”. Steensen uppvisade att hjärtat är en muskel och analyserade musklernas sammandragning. Mest känd är han kanske annars för sin upptäckt av öronspottkörtelns utförsgång, ductus Stenomanus. Också inom hjärnans anatomi gjorde han banbrytande upptäckter. Vid dissektioner nådde han en hög grad av skicklighet, både på djur och människor. Däremot sysslade han inte mycket med patologi och utövade inte praktiskt läraryrket. Han var teoretiker, men en teoretiker som var mycket fast förankrad i den empiriska observationen.

Större delen av sitt korta liv tillbragte Niels Steensen utomlands. Han studerade – liksom senare Linne – i den tidens ledande land inom medicinen, Nederländerna, men den längsta tiden före konversionen vistades han i Florens hos storhertig Cosimo av Toscana, en ivrig gynnare av vetenskapen. Nu ägnade han sig även åt geologin, där hans pionjärinsatser kom att bli nästan lika omfattande som inom medicinen. Genom sin 1669 utgivna skrift Prodromus kom Steensen i själva verket att bli den moderna geologins grundläggare.

Steensens arbetskapacitet under dessa år verkar nästan otrolig. Det var lyckliga år, fyllda av upptäckarglädje men också ovisshet, allteftersom den religiösa sanningsfrågan blev allt mera brännande. Filosofin hade han studerat och i Holland kommit i kontakt med Spinoza. Den filosof som betydde mest för honom var annars Descartes, som han läste redan i Köpenhamn. Enligt Steensen skall Descartes ha avlidit till följd av att han druckit alltför mycket kallt vatten mot sin feber i Stockholm! En tredje ledande filosof vid denna tid, Leibniz, kunde Steensen ha träffat längre fram i tiden, då de samtidigt bodde i Hannover. Leibniz hoppades kunna övertala Steensen att gå tillbaka till naturvetenskaperna, men det var för sent. Resignerat konstaterade Leibniz: ”Av en stor naturforskare blev det en medelmåttig teolog.”

Teolog ansåg Steensen sig nog inte vara. För honom var det fullt tillräckligt att tjäna Gud i den kyrka, som han av nåd blivit förd till. Hans barndomshem var präglat av ortodox luthersk fromhet – i tre generationer hade hans fädernesläkt innehaft Kviinge pastorat i Ostra Göinge. Vad som legat bakom konversionen tycks inte vara helt klart, men mötet med de konfessionella striderna inom protestantismen i Holland verkar ha sått det första tvivlet. Det metodiska tvivlet i Descartes filosofi ledde honom till att söka en auktoritet som stod över fenomenens växlingar. Ur en synpunkt var det endast fråga om att tillämpa den metod som han praktiserat inom medicinen och geologin och sedan gå vidare. I en av sina asketiska skrifter säger Steensen med adress till sig själv: ”Dröj dig inte kvar vid gåvorna, utan vänd dig till givaren.”

Steensens liv efter konversionen erbjuder vissa likheter med John Henry Newmans. Newman var en uppburen författare, känd som ledare för en stor kyrklig rörelse. Efter konversionen ville inget lyckas för honom, han gick från nederlag till nederlag. Så var det även med Steensen. Han var hjälpbiskop i Hannover, Månster, Hamburg och Schwerin, tidvis som apostolisk vikarie ansvarig för stora delar av norra Tyskland och Danmark-Norge. Steensens verksamhet som biskop var tydligt inspirerad av det tridentinska konciliets reformideal – Carlo Borromeo tycks ha varit hans förebild.

I fastor och böner sökte han uppnå kristen fullkomlighet. Åtskilligt i hans ämbetsgärning kan förefalla skrupulöst, men ännu fanns det åtskilligt att bekämpa av kyrkliga avarter, bl.a. anhopning av ämbeten. Han dog i yttersta armod efter en mänskligt att döma helt misslyckad tid som biskop.

Niels Steensen är knappast ett helgon som man blir omedelbart intagen av. Skillnaden mellan honom och Frangois de Sales är, minst sagt, betydande. Det är kanske närmast kombinationen av den vetenskapliga insatsen och den outtröttliga, pastorala gärningen som talar till vår tid. Oberörd inför honom är det svårt att vara, och nu har vi i denna bok

fått en utmärkt skildring av hans liv. Den är dessutom illustrerad med välvalda kopparstick. Några mindre oriktigheter i fråga om dogmhistorien finns, men de påverkar inte helhetsintrycket av en noggrann och välgjord framställning. Miriam Mortensen har valt att fokusera personen Niels Steensen och hon har lyckats.