S:t Georges bojor

En lång promenad eller en kort åktur från det moderna Kairos centrum ligger stadens gamla koptiska kvarter, som på ett sällsamt sätt förenar monumental storslagenhet och dagens fattigdom och smuts. Ett underbart museum och ståtliga kyrkor från äldre tider, såväl grekiska som koptiska, flera moskéer samt en förfallen men nyligen restaurerad synagoga, bildar där valv över trånga gränder, åtskilliga meter under huvudgatornas nivå. Gränderna översvämmas ofta av kloakvatten som på vissa platser blir stående. För en sommarturist uppvägs de obehagliga lukterna delvis av svalkan och lugnet.

Aven om denna stadsdel belägen under markytan är mycket fattig och andra utlänningar har sagt mig att den är illa beryktad, fick jag uteslutande hjärtliga svar på mina hälsingsfraser på stapplande arabiska. Man var ivrig att hjälpa mig fast mina frågor om vägen var ännu mer obegripliga. Jag stötte aldrig på någon tiggare där, och när jag erbjöd ett utmärglat barn i trasiga kläder min enda godisstång, bröt han den bestämt i tre delar, åt upp den första, gav den andra till en mycket gammal kvinna och den tredje till en hundvalp. Att dessa människor inte var koptiska araber förstod jag av deras reaktion på böneutropet från en närliggande moské.

Den koptiska befolkningen i de koptiska kvarteren har minskat och fortsätter att minska. I mitten av denna ganska labyrintiska stad ligger en muromgärdad gårdsplan. Genom den öppna porten syns en stor stenbyggnad med en öppen dörr. Vid dörren finns en skylt på arabiska och franska: Koptiska församlingen. När jag med viss försiktighet stiger in hälsas jag på flytande franska, och när min brytning noteras, på lika flytande engelska av en av två nunnor som sitter vid ett litet bord i mitten av ett stort och för övrigt omöblerat rum.

Medan jag talade med denna välartikulerade, spirituella, välinformerade och vittberesta moderna kvinna, klädd som en person på en medeltida målning, passerade genom rummet små grupper bestående av en man, en kvinna samt ett eller flera barn. De försvann in i något som såg ut som en tunnel

och återkom senare och gick ut. Min värdinna märkte att jag var påtagligt nyfiken på dessa besökare och frågade om jag ville se vad de gjorde. Hon tog mig med in i stenkorridoren. Innanför den låg ett kapell. Den centrala utsmyckningen i rummet var en massiv järnkedja som hängde på spikar på väggen. Detta var enligt legenden, berättade hon, den helige Georges bojor som nu var en omhuldad relik, knuten till en lokal rit. När en familj kom in i det lilla kapellet tog fadern kedjan och lade den först på sina egna axlar därefter på hustruns och varje barns axlar. Under tyngden av kedjan bad de helgonet att beskydda dem och ge dem mod och tro under förföljelsetider. När jag frågade nunnan om riten användes ofta, svarade hon med ett sorgset leende att hon inte kunde erinra sig att den någonsin varit så populär som nu. Först då frågade hon om jag var kristen, sedan om jag ville att hon skulle lägga kedjan på mina axlar och om jag, medan hon bad för mig och min familj, ville be för hennes folk ”i dessa fruktansvärda tider”.

Jag förstod självklart vad hon menade. Jag hade redan besökt städer i Övre Egypten där muslimer hade attackerat och fördrivit kopter från deras hembygd samt lämnat andra i ständig fruktan för nya hemsökelser. Jag hade också förstått hur oreflekterat och grymt det är när vi drar olika religiöst motiverade reformrörelser över samma kam och hänvisar till ”islamisk fundamentalism”. Många av dessa rörelser beklagar våldet djupt och de flesta anstränger sig verkligen för att åstadkomma sociala förbättringar. Men terroristerna finns där uppenbarligen i ökande antal och mindre återhållsamma.

Attentat mot turister, politiker och intellektuella tenderar alltmer att ge stoff till tidningsrubriker också i Egypten. Men när man talar med såväl muslimer som kopter står det klart att det upprepade våldet har skadat de goda relationerna mellan de olika religionerna, som av hävd varit en stolthet i det egyptiska samhället. Överallt bland förnuftiga egyptier finner man sorg över denna dystra utveckling och rädsla för att repressalier bara kommer att leda till flera illdåd.

På något sätt var det den där dolda riten i den helige Georges lilla kapell i Kairo som mer än någonting annat gav mig ett starkt intryck av hur en av de äldsta kristna gemenskaperna genomströmmas av en känsla av ett alltid närvarande och ständigt växande hot. Kopterna är mycket medvetna om sitt gamla ursprung och stoltheten i den fredliga samexistensen med muslimerna har sin grund i den andliga styrka som de ägde under så många århundraden före Muhammeds födelse.

Det är intressant att dröja kvar i entrén till en koptisk kyrka i Kairo och kasta en blick på det urval av pamfletter och böcker som säljs där tillsammans med olika religiösa ting. Iögonfallande bland böckerna är detaljerade historiska, filologiska och teologiska analyser av de stora kristologiska striderna under 300och 400-talet. En konflikt efter konciliet i Kalcedon ledde till att den monofysitiska kristenheten i Egypten separerade från den romerska kyrkan. Böckerna, som är populärt utformade, är tryckta dels med arabiska bokstäver, dels med latinska. Till försäljning finns även häften med utdrag från Eusebius, ”kyrkohistoriens fader”, som berättar att den egyptiska kyrkan grundades av evangelisten Markus. Här finns också otaliga pamfletter, några avsedda för mycket små barn, om forntida helgon från den egyptiska kyrkan och deras fromma efterföljare i modern tid. Vidare en stor mängd av material, skrifter, fotografier och kartor som beskriver de platser i öknen, sydväst om Alexandria och Nildeltat, där det kristna klosterväsendet föddes, växte och mognade flera hundra år före den helige Benedictus.

Där i den västra öknen, förbundna med vägar från Alexandria och Kairo, står fortfarande klostren, många på mycket gamla grunder, varav några är ursprungliga och några nybyggda. Ett omfattande kyrkligt byggnadskomplex avsett för pilgrimer, reser sig över den förmodade begravningsplatsen för den helige Menas, vördad martyr från 200-talet, älskad av den siste koptiske påven. Ironiskt nog har arkeologer, endast några kilometer därifrån, funnit och grävt fram Abu Minas (Menas) verkliga grav. Legenden om en oas på denna plats har på ett förvånande sätt styrkts genom att man funnit en brunnsbevattnad bosättning under den nuvarande fullständigt förtorkade marken. Enligt legenden sprang en källa fram då helgonet fått sin sista viloplats här. Platsen skall ha anvisats av två kameler.

På de väl underhållna vägarna som leder bortom Wadi Natrum till dessa för koptisk religiositet så viktiga platser, färdas många gudstjänstbesökare och pilgrimer. De kommer i överfulla bussar, bilar och på kameler och åsnor. Vid söndagens gudstjänster fann jag grupper av mycket olika slag. Liturgin härstammade från den helige Basilios och inramades av ikoner målade av de egyptiska kyrkofäderna. Munkarna var angelägna att eskortera även en främling som mig in i trängseln av gudstjänstfirare. Efter mässan satt eller promenerade lekmännen i klosterträdgårdarna och gästavdelningarna, alla i ivriga samtal med en eller flera munkar.

Om främlingar, som till exempel jag, visar ett intresse för mer än pittoreska fotografier far de hjälp av kunniga noviser. När jag berömde mina ledsagare för hur väl de behärskade mitt språk berättade de att alla noviser var språkkunniga, eftersom klostren endast antog noviser med universitetsbetyg, och flera av dem hade akademisk examen. Min uppenbara förvåning och min följdfråga hur det var möjligt att finna så många kandidater med sådana kvalifikationer framkallade ett artigt leende och en försäkran att under det senaste årtiondet hade antalet kallelser ökat kraftigt, i några av de mest blomstrande klostren mer än tiofalt, och detta trots det nya kravet på akademiska kvalifikationer. De hade hört talas om att prästkallelserna minskat i den romersk-katolska kyrkan, men de kände inte till att nedgången även påverkade klosterlivet. På min fråga varför så många ville gå i kloster svarade de att den andliga atmosfären var starkare. Man kunde märka ett religiöst uppvaknande, men också att den gamla övertygelsen att klosterlivet är något av det mest centrala i den kristna religionen åter blivit aktuell.

Det var endast äldre munkar och välutbildade lekmän som försökte förklara denna kraftiga tillväxt av klosterlivet. De kopplade ihop detta fenomen med intensifieringen av det muslimska religiösa livet, och med den islamiska pånyttfödelsen som lett till våld mot deras egen kyrka. De menade att fromma egyptiska kristna liksom muslimerna, alltmer tog avstånd från sekulariseringen och ogillade västvärldens kultur, som enligt dem övergett sin andlighet. Behovet av en entydig religiös miljö växte. Politisk islam, sufisk väckelse och koptiskt klosterliv framstod för dem som olika sätt att möta en gemensam fruktan och ett ömsesidigt hopp, dels fruktan för ”trons död”, som tycktes genomsyra västvärlden, dels ett hopp om ”andligt liv” i en omgivning som gav näring till ett sådan liv. Det var därför som pilgrimerna och gudstjänstbesökarna kom. Det var därför som noviserna stannade.

Detta skulle även vara skälet till varför somliga muslimer terroriserade sitt eget folk på ett sådant tragiskt sätt. Det var en längtan efter en renad religiös gemenskap och en därmed förbunden förbittring över avvikelser från religionen och en allmän förflackning, som ansågs medföra många sociala och andliga villfarelser. Förföljelsen var orättfärdig i sig men ändå begriplig för en del av dess offer. Bakom de förvrängda och förvridna motiven fanns insikter som ursprungligen var sunda.

Jag påmindes mer än en gång om en paradox som de koptiska kristna aldrig glömmer. Visste jag från vilken tidpunkt i historien som den koptiska kyrkan räknade sin födelse? Nej, det var inte år 451 när konciliet i Kalcedon drev dem till separation för att de ville bevara sin renlärighet. Inte heller kan denna tidpunkt förläggas till det första århundradet då evangelisten Markus grundade kyrkan i Egypten. Nej, den koptiska tiden anses ha börjat år 284. Betydelsen av detta årtal hade jag glömt, och när jag påmindes om att det var det år som kejsar Diocletianus tillträdde blev jag bara mera förbryllad. Jo, det var Diocletianus som gjorde så att kopterna fick sin andliga gemenskap, och han gjorde det genom att medverka till den stora förföljelsen bland dem. Dessa grymma och blodiga erfarenheter skapade en äkta kyrka, som utan hyckleri kunde kalla korset sitt kännetecken, som hade erfarit hur mycket man har råd att mista om man har funnit och behållit Kristus. Det var denna lärdom om martyrskap som fått dem att förstå klosterväsendets innersta mening för all framtid. Ja, det var otvivelaktigt en förfärlig tid. Men det var också en fruktbar tid, påminde jag mig flera gånger.

En professor i klassiska språk i Alexandria, tillika muslim, citerade följande ord för mig: Sanguis martyrum semen Christianorum (”martyrernas blod är de kristnas utsäde”). ”Är det inte så de kristna säger?”, frågade han.

Ja, det är vad de säger. Bland kopterna verkar det som om många menar det.