Traditionalism och tradition

Vi publicerar ofta i Signum artiklar om den svenska katolska kyrkans historia alltifrån efterreformatorisk tid fram till våra dagar. En rad av Signums artiklar som belyser 1700-talets historia har också samlats i Barbro Lindqvists bok Artister, komedianter och fattigt folk. Eljest okänt arkivmaterial exempelvis om drottning Josefinas brevväxling med påven Pius IX har gett material till en artikel (jfr Signum 1993, s. 150). Nyligen grundades också Katolsk historisk förening i syfte att systematiskt samla och utvärdera det material som annars skulle gå förlorat, material som ligger gömt på vindar eller i lokala katolska församlingars gömmor (jfr Signum 1993, s. I08). Med tanke på den katolska kyrkans föga glamorösa historia i vårt land under de senaste århundradena kan denna omsorg om historien te sig en aning besynnerlig. Vore det inte bättre att glömma? Varför söker vi efter vårt ömkliga förflutna? Lönar det sig att spåra det och försöka göra det levande för en kommande generation? Eller är det en nostalgi, en slags traditionalism? I Sifos senaste undersökning om svenska folkets attityder, publicerad i DN 94-01-18, konstateras ”längtan tillbaka till det välkända och trygga” som den starkaste trend som för närvarande gör sig gällande. Följer de svenska katolikerna samma trend?

En paradox

Filosofen Leszek Kolakowski sammanfattade en gång sin uppfattning om traditionen i följande paradox: ”Om de nya generationerna inte oupphörligt skulle revoltera mot den nedärvda traditionen skulle vi än idag leva i grottor; men om revolten mot den nedärvda traditionen en gång skulle bli universell skulle vi återigen ha vårt tillhåll i grottor.” Han ville därmed ge uttryck åt att mänskliga relationer och mänsklig kultur alltid måste värja sig mot förstelnad tradition och odla äkta tradition för att kunna utvecklas. Tradition är något tvetydigt. Att bära en tradition är att vara uppmärksam på hur ett arv, en gåva och ett uppdrag från det förflutna påverkar framtiden. Men här lurar alltid faran att traditioner övergår i traditionalism, en förstelnad form som omintetgör framtida utveckling.

Att uppskatta det förflutna för att det ger tillförsikt inför framtiden men samtidigt värja sig mot allt gammalt som är förstelnat, är alltid kulturbärares dilemma.

Traditionalism

Vilken lösning står till buds i vår tid? Lars Gvllensten har i sin senaste roman Anteckningar från en

vindskupa skisserat ett ställningsragande till vår tids pseudokultur med dess dekomposition och destruktion (jfr Signum 1993, s. 215), där allt präglas av mörker. Och hans rekommendation lyder: Sök exilen i världens vimmel, sök öknen i levandets mitt! Alltså en flykt ur tiden. Detta vore en möjlighet. Men det finns också andra reaktioner. I den unga generationen finner man ökad skepsis och större rädsla för vår tids betongmentalitet. Hos många vaxer skräcken för framtidens komplexitet och oöverskådlighet. Många står rådlösa. Resultatet är uppenbart: osäkerhet och handlingsförlamning inför alla tänkbara recept på livs- och trosåskådning och brist på framtidstro.

Men behovet av trygghet kvarstår och vissa finner tillfredsställelse i något som kan kallas en kult av traditionen, en traditionalism i flera olika former varav fundamentalismen är en. Den förekommer inte enbart inom islam utan också i många kristna kyrkor och samfund. I den världskatekes som katolska kyrkan publicerade för drygt ett år sedan finns några nyskapande partier. Men vid närmare påseende upptäcker man också ett något ängsligt tillbakablickande i sättet att framställa tron. Andra vatikankonciliets nyorientering som kommer till uttryck i viktiga dokument exempelvis om kyrkan, uppenbarelsen, religionsfriheten, om ekumeniken och om kyrkans förhållande till icke-kristna religioner och hela konciliets ”aggiornamento” saknas som drivkraft. Aven ett slags fundamentalistiskt bibelbruk är omisskännligt. Välrenommerade katolska exegeter har därför påpekat en bristfällig bibelsyn i denna katekes.

Inom politiken växer en hotfull form av nationalism återigen fram. Efter den fredliga revolutionen i Sovjetunionen kommer nu en ny nationalism med polisiära inslag vilken återigen hotar Västeuropa.

Exemplen kunde mångfaldigas. Nya former av traditionalism och fundamentalism präglar redan framtiden. Helt nya mönster för ekonomiskt, socialt, kulturellt och mänskligt samliv växer fram. Forskning, teknik och organisation verkar åstadkomma en ny epok i mänsklighetens historia. Omdaningarna fascinerar och skrämmer och sätter ett fasansfullt frågetecken för allt som luktar tradition.

Tradition

Traditionen tycks ha förlorat en del av sin mening. Men skenet kan bedra, ty det finns i allt mänskligt liv ”konstanter”, förblivande värden som följer människan i alla tider.

Människan är den enda varelse på jordklotet som bär och skapar tradition. Hon behöver inte som djuret börja om på nytt för varje generation. Hon kan ta till sig ett arv av kunskap, tro och kynne som tillförts under årtusenden och som hon kan tillämpa, utöka och vidareförmedla till en kommande generation. Att kunna ingå i en traditionskedja är den främsta förmåga som människan har fatt.

Trots alla maktanspråk och all egoism som mänsklighetens historia rymmer och som ideligen hotar mänskliga relationer och mänsklig kultur hyser människans person en outplånlig värdighet. Hon är medveten om mänskliga rättigheter och plikter. Hon känner ansvar för sig själv och alltmer för hela den mänskliga gemenskapen. Rättvisa, solidaritet och broderlighet lever fortfarande trots alla egoistiska, desintegrerande och förstörande krafter.

Ligger det inte i de nya idéer som uppstår i grund och botten gamla idéer som far sitt uttryck i traditionen, det vill säga i ett medvetande att vissa grundläggande värden ger ett livssammanhang mellan generationerna? Är inte detta den mänskliga traditionens egentliga innebörd? Just detta sammanhang inger också hopp för framtiden.

Det är ett uttryck för en autentisk mänsklig konstant när också katoliker i Sverige söker sin tradition och spårar sina rötter. Denna tradition är sannerligen inte ärorik och ger inte några illusioner för framtiden. Efter allt att döma förblir den katolska kyrkan en minoritetskyrka i vårt land. Men i traditionen finns vissa outplånliga värden som bör vidareförmedlas: en trohet till den katolska tron trots alla svårigheter och bakslag, ett förtroende för kyrkan trots alla hennes brister och otillräckligheter, ett trosengagemang trots alla hinder. Detta har givit den katolska kyrkan i Sverige en identitet. Denna tradition anser vi att det är mödan värt att spåra i det förflutna och hålla levande i framtiden.