Tre samtal

Som en av den ryska religiösa sekelskiftesrenässansens förgrundsgestalter har poeten, essäisten och mystikern Vladimir Solovjev (1853-1900) utövat ett avsevärt inflytande på 1900-talets idédiskussion. I likhet med sin nära kollega Dostojevskij blickade han med sina verk i hög grad framåt, mot 1900-talet och med västerlandet och så småningom även katolicismen i fokus. Någon renodlad nationalist var Solovjev sålunda inte. Med adress till dåtidens slavofiler påstod han tvärtom, att ”Rysslands ’utvalda’ ställning bara hävdas av vissa ryska författare med en mer än tvivelaktig inspiration”.

Själv tycks Solovjev ha varit fylld av inspiration, och han lär vid nio års ålder ha fått en för resten av livet närvarande vision av den gudomliga Sofia, ”världens skyddsängel”, något som kom att känneteckna författarskapet. Ändå var det till en början vetenskapen som mest lockade honom. Endast 21 år gammal utnämndes han till docent i filosofi vid Moskvas universitet, varpå han reste till London för att vid British Museum kasta sig över allsköns andliga skrifter – med tätare visioner som följd.

Något allmängods var det sålunda inte som Solovjev där tillägnade sig. Åter i Ryssland övergav han därför efter hand sin akademiska bana för att vid sidan av författarskapet ströva omkring som religiös siare – en fri fastän av samtidens intelligentia missförstådd ensling. I detta skede blev han bekant med Dostojevskij, vars verk han sedermera underkastade en originell vetenskaplig tolkning.

Förbindelsen med dennes tänkande kan spåras inte minst i hans sista, på svenska år 1911 publicerade bok Tre samtal, som förlaget Artos utger i reviderad översättning. Det är ett egenartat verk, där läsaren far följa ett samtal mellan fem ryssar – en dam och fyra framstående män, vilka händelsevis träffats i en villaträdgård vid alpernas fot. Under några vårdagar för det verserade sällskapet så en intensiv sokratisk dialog kring såväl religiösa och filosofiska ämnen som mer dagsaktuella spörsmål.

Kunniga i politiken tillspetsar de församlade samtidigt många problem mot bakgrund av det sena 1800-talets världspolitiska händelser: Bör fred eftersträvas till varje pris? Under vilka premisser är kriget berättigat? Naturligt nog intresserar sig kvintetten mycket för Rysslands förhållande till Turkiet, Frankrike och några andra nationer. I förlängningen av detta reser sig frågeställningar kring ondskan och grymheten – och hur ondskan skall kunna bekämpas.

För den patriotiske Generalen råder inget tvivel: ondskan skall tyglas med våld. Som erfaret befäl försvarar han nationens landvinningar och den ordning och de dygder som han tycker ha gått så hastigt förlorade. Mot honom står Fursten – en skriftlärd och konsekvent pacifist, som utifrån av Tolstoj inspirerade tankegångar tillmäter godhetens inneboende styrka avgörande betydelse. Mellan dessa positioner befinner sig den saklige Politikern, som dock tycks mindre belåten med ämnesvalet än med sin egen röst.

Förvånansvärt ofta glider resonemanget emellertid in i paradoxer och cirklar. Särskilt när man diskuterar just våld och pacifism. I gengäld laddar sällskapet sin samvaro med en stor portion humor och spiritualitet. Särskilt under den sista sammankomsten, då mystiken och föreställningen om antikrist står främst på dagordningen.

Stor vikt äger då ett manuskript som en av de övriga replikförarna fått i sin hand. Handlingen i denna inflikade berättelse utspelar sig i ett Europa som efter femtio år av mongoliskt herravälde uppnår politisk befrielse genom integrationen i Europas Förenta Stater. För 1994 års läsare ligger givetvis associationen till EU nära. Den tidsålder om vilken profetian handlar, 2,000-talet, präglas dessutom av igenkännbara fenomen som sekularisering, katastrofer och reella undergångshot. Samtidigt – och här föregriper Solovjev dessutom framgångsteologin – finns förkunnare av sämre sort.

I detta bistra klimat föds så Antikrist – denna övermänniska som finner näring vid avgrunden och lyhörd inför röster ur mörkret utvecklar ett av folket högt uppskattat skriftställarskap. Via flammande tal och porträttförsedda bästsäljare gnager sig hans maningar djupt ner i de klentrognas hjärtan. Raskt utsedd till den nye världshärskaren framlägger han sedan ett ambitiöst universellt program, stiftar fred med fiender och mättar hunger med gåvor från när och fjärran. Han utverkar sociala reformer och knyter till sig en religiös följeslagare med magiska krafter – allt till priset av medborgarnas underkastelse. Såväl ortodoxa som katoliker och protestanter faller för hans fötter; endast ett fåtal lärde ställer sig på tvären. Förloppet utmynnar i en tumultartad kristen världskongress, där judarna reser sig mot Antikrist.

Så avklingar denna märkliga berättelse, som väsentligen följer Nya testamentet och de äldsta urkunderna.

Någon strikt schematisk bild uppmålas dock inte, och under alla omständigheter kan läsaren ta varningsropen med en nypa salt. Jämte den asiariska invasionen av Europa – något som svarar mot författarens föreställningar om det asiatiska barbariet – rymmer texten flera detaljer ur Solovjevs egen fantasi.