Nödrop från det kristna Libanon

Joseph Mouannes är präst, professor och ledare för det katolska informationscentret i Beirut. Han ser kritiskt på Libanons situation och är besviken över världens ljumhet och svek. Han intervjuas härav redaktören för den norska katolska tidskraften St Olav, Unni Klepper Joynt, på en katolsk journalistkonferens i Västtyskland.
– Libanons krig är inget inbördeskrig eller religionskrig i den mening som medierna ofta ger det. Det är ett krig som visar den religiösa fanatismens ohyggliga ansikte – en fanatism som utövar våld mot alla med en annan religiös uppfattning. En urgammal kristen kultur håller på att gå under i bombregnets Libanon medan världen i stort sett tiger.

– Var finns alla de som gick i protestmarsch mot amerikanernas bombning av Vietnam? Eller alla andra protest- och fredsmänniskor som annars är så snabba på att ta ordet solidaritet i sin mun? I fjorton år har det varit krig i Libanon och sen mars 1989 har bomberna praktiskt taget regnat över kristna delar av Beirut. I veckor och månader har vi haft tusentals explosioner både dag och natt! Ungefär hälften av landets kristna – närmare bestämt 700 000 – av en befolkning på totalt 3 miljoner har gjorts till flyktingar i sitt eget land. Med våld och makt har palestinska och drusiska fundamentalister – styrda och stödda av Syrien – drivit de kristna från hus och hem. Hundratals byar har blivit plundrade, flera dussin jämnade med marken av bulldozers och invånarna drivna på flykt. Vi kristna är inte mot Islam, men vi är mot den nya form av islamisk fanatism som är på frammarsch också i andra delar av den muslimska världen. Den förslavar folk, speciellt kvinnorna – i Iran har den drag som på ett kusligt sätt påminner om nazismen.

– I den kristna delen av Beirut är det brist på allt, från mat och dricksvatten till elektricitet och mediciner. Snart är enkla febernedsättande mediciner det enda våra sjukhus har att erbjuda till både sårade och kroniskt sjuka. Bedövning vid operationer är numera lyx! Ändå tycks inte världen vara speciellt berörd eller upprörd över vårt öde, konstaterar pater Joseph uppgivet. Men han fortsätter ännu mer inträngande:

– Skolväsendet är nära ett sammanbrott, analfabetismen sprider sig och det varslar om en andlig uttorkning. Folk svälter i överfyllda läger där apati och våld har de bästa grogrunder. Jag har själv arbetat i ett av de fattigaste flyktingområdena utanför Beirut där vi försökte skapa ett människovärdigt samhälle. Människor lever i sönderskjutna kloster och kyrkor, i ruiner och i källare där man måste bevara barnen från råttbett.

– Kan ni föreställa er ett sånt liv? Det är nog inte så lätt för någon som kommer från den fredliga norden. Och just nu som vi sitter och fikar vid detta bord känns det hela underligt för mig också. För bara några veckor sen befann jag mig mitt i eländet och om några dagar är jag tillbaka igen. En underlig grym värld är detta.

– Det tragiska är, säger pater Joseph efter en stund, att mitt land har en lång kristen historia och en solid tradition i fredlig och fruktbar samexistens mellan olika religioner och folkgrupper. Kyrkans historia i Libanon går helt tillbaka till apostlarnas dagar, den var en del av den kyrkan som Paulus grundade i Antiochia. Och långt före den tiden exporterade fenicierna träd från Libanon för byggandet av templet och kungapalatset i Jerusalem! Libanon är helig mark av många anledningar. Jesus själv gick ibland över till ”den andra sidan Jordanfloden” och härifrån drog apostlarna iväg för att förkunna det glada budskapet för hela världen.

– Kristna och muslimer har ofta bott fredligt sida vid sida i vårt land: kristna och shiiter, kristna och sunniter, kristna och druser. Men ingenstans har muslimer av olika konfessioner levt med varandra säger pater Joseph. Han sjunker ner i sina tankar en stund och sedan fortsätter han:

– Fyra gamla kulturer möttes i Libanon: den gammelsyriska, den grekiska, den romanska och den arabiska – sådant ger ömsesidigt inflytande och befruktning! De kristna har stått för enhet och samexistens i vårt land på ett sätt som är enastående för Östern; ett samhälle där etnisk och religiös pluralitet faktiskt fungerade och ett mångkulturellt samhälle blomstrade, även ekonomiskt sett. Inte ens fjorton års blodigt krig har kunnat knäcka frihetsandan i detta gamla samhälle. Idag kämpar vår stackars sönderrivna demokrati förtvivlad för en befrielse från diktaturens grepp, men nu går de på knäna.

En amerikansk journalist slår sig ner vid vårt bord och frågar, då han hör vem pater Joseph är, bekymrad vad en libanes anser om gisslandramat i sitt hemland. Pater Joseph stelnar till lite och svarar:

– Gisslan, säger ni! I don’t understand the question! Ett helt folk har tagits som gisslan i Libanon, så ni får ursäkta mig om min omtanke inte främst gäller de stackars utlänningar som oförskyllt har blandats in. De har alla mitt djupa medlidande, men problemet har större och djupare dimensioner än en handfull gisslan. Det finns många oförskyllda offer i mitt land, tillägger pater Joseph i stillhet. Han nämner inte att han själv mist både sin far och sin bror i kriget. Den ene sköts och den andre blev hängd.

– Jag är glad över att påven själv nyligen talade för vår sak och förklarade för hela världen att den syriska regimen faktiskt genomför ett folkmord i Libanon. Det var på tiden med den typen av klarspråk från centralt håll. Själv vill jag gärna tillfoga att även andra makter, både från när och fjärran, drar i smutsiga trådar och har sina intressen i att både öka spänningen och att hålla sig utanför – och därmed lämna oss i sticket. Med stöd från en förslöad och, ska vi säga, en aningen hjärntvättad? – världsopinion. Ni sa ju själv att begreppet ”kristna falangister” har varit inarbetat i reportagespråket i ert land. Se, här har ni siffror och statistik och annan dokumentation. Det är ingen upplyftande läsning, nej, krig är aldrig det. Ni undrade ju vad man kunde göra för mitt land.

Och givetvis bör påven komma till Libanon! Det är en gammal kyrklig tradition att biskopar besöker ett broderland i nöd. Ett påvebesök vore ett lysande moraliskt tecken i en värld som tiger!

Pater Joseph är en eldsjäl men med fred i själen. Han är engagerad och intensiv men ständigt bryts allvaret av humor och ögonblickets glädje.

– Och nu behöver vi nog en cappucino, eller vad sägs?

– Ska denna pinne kunna bli ett träd, säger ni, och dessutom med röda bär om hösten? Den har inte mycket gemensamt med mitt hemlands eviga och präktiga cederträd som redan psalmisten prisar.

Det är den sista dagen på den kongressen där vi haft vårt samtal och alla deltagare ska plantera ett träd till minne om mötet och för skogens bevarande. Pater Joseph ser misstänksamt på det späda lilla trädet som han fått att plantera. – Ert träd har ju åtminstone två små grenar, medan detta …

Pater Josephs stämning är lite vemodig. – Givetvis är det farligt att åka hem! Det var spänning nog bara att ta sig ut ur Beirut om natten. Men jag är inte rädd, ler pater Joseph. – Be för mig och mitt folk, att det blir fred, en fred vi kan leva med, med frihet för alla. Jag tror på att det är möjligt. Intet är omöjligt för Gud!

– Kanske kan han t.o.m. blåsa liv i den lilla pinnen ni så välvilligt kallar ett träd.

Övers. Ulrika Erlandsson