Olaus Petri

Ännu en avhandling om Olaus Petris teologi. Behövs det efter Sven Ingebrands grundliga bok från 1964, Olavus Petris reformatoriska åskådning? Författaren till denna lundensiska doktorsavhandling ger flera skäl till att en ny bok om den svenske reformatorn kan försvara sin plats. Inte så att vi därmed skulle få en radikalt ny bild av Olavus Petri, men några accenter kan sättas annorlunda.

Medan Ingebrand sökte bestämma Olavus teologiska bakgrund och fann denna inte så mycket hos Luther som hos vissa sydtyska reformatorer, rör sig Gardemeister strikt immanent och söker inifrån förstå Olavus. Givetvis måste hans tänkande konfronteras med något annat, och i detta fall tjänstgör Luther och Thomas av Aquino. Om valet av Luther är inget att säga, även om han förvisso inte var den ende reformatoriske teologen i Tyskland vid denna tid. Författaren lägger ned stor möda på att uppvisa att Olavus Petri tidigt mött den thomistiska traditionen i form av sin lärare, Peder Galle i Uppsala, och den teologiska fakulteten i Leipzig, där han studerade. Härom är att säga, att Thomas omöjligen kan framställas som ett slags katolsk normalteolog vid början av 1500talet och att det vid denna tid över huvud knappast fanns någon skolbildning i strikt mening. Särskilt torde detta ha gällt norra Europa, där det var glest mellan universiteten. Teologerna blev eklektiker av den enkla anledning att de läste vad de kom över.

Det kan inte uteslutas att Olavus verkligen kommit i kontakt med thomistisk teologi, men Gardemeister har i varje fall inte kunnat göra det troligt. Särskilt är Peder Galles teologiska position svår att bestämma till följd av det ringa textmaterialet. Gardemeister ägnar särskild omsorg åt Olavus Petris historiesyn, sådan den framkommer i hans historiska författarskap, och jämför den med Ericus Olavi. Det är värdefullt att så sker, ty Olavus var säkert minst lika mycket historiker som teolog. I hans historiska arbeten kommer ett tydligt intresse för källkritik och ett balanserat perspektiv till sin rätt, medan det för de flesta torde vara svårt att uppmana något större intresse för de enkla folkskrifter som i allt väsentligt utgör hans teologiska författarskap.

Vissa delar av Olavus Petris teologi behandlas i denna avhandling mycket kortfattat, såsom synen på kyrkan och sakramenten. Desto mer utförlig blir Gardemeister när det gäller synen på den fria viljan och predestinationen. Här förefaller resultaten att vara väl underbyggda. Olavus Petri framstår som en fullfjädrad determinist, för vilken händelseförloppet in i minsta detalj är fastlagt enligt en orubblig plan. ”Hos den svenske reformatorn möter en konsekvent kausal interpretation av den gudomliga försynen och ett härmed förbundet avvisande av all frihet i tillvaron” (s 187). ”Olavus … framhåller, att Gud inte endast tillåter det som sker utan aktivt verkar det. Allmakten uppfattas inte blott som skaparmakt utan även som allkausalitet” (s 196). Många belägg finns i Olavus skrifter för detta.

Det är tydligt att denna tanke på Gud som direkt orsak till allt som sker, även det onda, av Olavus Petri uppfattades som en trösterik tanke. Men det är också tydligt att denna föreställning av honom drivs längre än vad som har varit brukligt i den kristna idéhistorien. Även hos Luther möter liknande tankegångar, t ex i De servo arbitrio, men då mera som ett gränsperspektiv för nådeläran. Hos Olavus finns en teoretisk medvetenhet bakom argumenten, som betecknar något delvis nytt.

Och här är det väl egentligen inte så mycket teologen Olavus Petri som talar som i stället historikern. Det ligger något nästan hegelskt över den obeveklighet med vilken historiens vagn rör sig framåt och krossar allt motstånd i sin väg. Det är då inte bara fråga om folkens utan även om individens historia: allt är bestämt av Gud.

Visserligen kan Olavus sporadiskt använda sig av permissiotanken, alltså att Gud tillåter det onda, men i huvudsak tycks han mena att allt är fastställt enligt en evig plan. Att Gud skulle kunna påverkas av de troendes böner förefaller det inte att finnas något utrymme för.

Likartat är förhållandet vad gäller predestinationen. Olavus Petri förnekar inte uttryckligen Guds universella frälsningsvilja, men framhåller den inte heller. Tanken på predestinationen är ingalunda främmande för katolsk teologi, som det ibland påstås, men reprobationen (förkastelsen) anses då bero på att Gud tillåter vissa människor att missa målet, inte att han aktivt har bestämt dem för förtappelsen. Olavus däremot begränsar nådens universalitet och synes mena, att Gud av evighet bestämt vissa människor för osaligheten. Han går i detta stycke längre än Luther.

Slutligen är att säga, att denna avhandling tydligt illustrerar en risk med desktop publishing. Upprepningarna är många och boken kunde utan vidare ha reducerats till halva sitt omfång utan att något väsentligt gick förlorat. I den gamla tiden, när böckerna ännu sattes på den naturliga platsen, nämligen tryckeriet, satt doktoranden hemma och räknade ängsligt sidorna i sitt manus, ty för varje ny sida blev boken dyrare. När författaren nu själv sätter sin bok är kostnadsökningen större pappersåtgång. Det är då frestande att producera en bok som ser lärdare ut, d v s är tjockare. Men tankar och sidantal är inte nödvändigtvis korrelerade. Tyvärr har i detta fall det frikostiga omfånget inte ansetts kunna innefatta ett register.

Ur katolsk synpunkt är det svårt att se något fängslande med Olaus Petris teologi, som på flera punkter snarast ger ett skrämmande intryck. Historiskt har den spelat en viss roll och är ur den synpunkten värd att lära känna. En tredje avhandling om Olavus Petri lär inte bli skriven, och därmed blir denna bok sista ordet om portalgestalten i Sveriges reformatoriska teologi.