Religion och politik i Sudan

I Sudan, där något mer än två tredjedelar av befolkningen utgörs av muslimer, har islam under de två senaste årtiondena kommit att få en väsentligt ökad politisk betydelse. Landet befinner sig för närvarande i en djup politisk och ekonomisk kris. Ett av de grundläggande problemen är motsättningarna mellan de grupper som med anmärkningsvärda resultat drivit kraven på islamisering av lagstiftningen, och andra grupper, framför allt i det icke-muslimskt dominerade södra Sudan, som eftersträvar en sekulär statsbildning. Avsikten med denna artikel är att belysa denna religionspolitiska fråga.

Den aktuella islamiska väckelsen är i hög grad ett internationellt fenomen, och den islamiseringspolitik som bedrivits i Sudan har många paralleller i andra delar av den muslimska världen. Även om jag här i första hand koncentrerar mig på inrikespolitiska förändringar, kommer därför också vissa internationella jämförelser att göras.

År 1969 inträffade i Libyen, Somalia och Sudan statskupper, som ledde till ovanligt långa maktinnehav. Genom dessa kupper kom de delvis nasseristiskt influerade, socialistiska presidenterna Kadhaffi, Barre och Nimeiri att prägla politiken i dessa länder. Nimeiris socialistiska reformsträvanden visade sig emellertid, till skillnad från Barres och framför allt Kadhaffis, bli kortvariga. I Sudan, liksom i Sadats Egypten och flera andra afrikanska länder, initierades i början av 1970-talet en svängning bort från den socialistiska vägen.

Till de viktigaste orsakerna hörde trycket från islamiskt medvetna grupper, som i Sudan gradvis lyckades genomdriva mer långtgående islamiseringsreformer än i något annat land i Afrika.

De mest betydande av de islamiska grupperna i Sudan är Ansar, Khatmiyya och Muslimska Brödraskapet, som under beteckningarna umma-partiet, demokratiska unionistpartiet och nationella islamiska fronten också varit politiskt organiserade och därigenom givit sudansk politik ett utpräglat ”sekteristiskt” drag.

Islamiska grupper

Medlemmarna av sufiorden Ansar är efterföljare till Muhammed Ahmad al-Mahdi (en islamisk messiasgestalt), som under åren 1885–98 styrde en teokrati i norra Sudan. Ansars religiöse och politiske ledare under de senaste årtiondena, al-Sadiq al-Mahdi, uppvisade som islamisk teoretiker från början ett pragmatiskt och något modernistiskt influerat tänkande – med vissa sympatier för Kadhaffis politik. Men under 1980-talet ökade hans stöd för rörelsens ”fundamentalistiska” ursprung. Khatmiyya är en annan stor sufiorden, som till skillnad från Ansar har sitt starkaste stöd i stadsmiljöer. Inom båda dessa ordnar har under den senaste tiden de ”fundamentalistiska” inslagen med krav på striktare tilllämpning av islamisk lag, shari’a, fått ökad betydelse.

Eftersom sufismen (”islamisk mystik”) ofta framställs som en mer ”världsfrånvänd” och ”andlig” företeelse än det ortodoxa islam, kan det tyckas förvånande att två sufiordnar kommit att utöva ett mycket starkt inflytande på den politiska utvecklingen i Sudan. Men det sudanska exemplet är inte alls unikt. Inte minst i svarta Afrika, där sufismen är den dominerande formen av islam, har sufimuslimer i allmänhet varit – och är fortfarande – starkt engagerade i politiska sammanhang. Det är anmärkningsvärt hur väl många sufiordnar, med sina shejker och ”heliga” familjer, kunnat anpassa sig till och överleva den moderna tidens krav – många gånger bättre än moderna institutioner som politiska partier och fackföreningar.

Vid sidan om ”fundamentalismens” ökade betydelse inom Ansar och Khatmiyya har ledande representanter för det ortodoxa islam – teologer, rättslärde och domare – nu en starkare ställning än tidigare. Traditionellt har annars kategorin ’ulama (de lärde) haft en svag position i Sudan. Dessutom har den ”fundamentalistiska” organisationen Muslimska Brödraskapet, som har sitt starkaste stöd bland välutbildade och studenter, under 1970- och 80-talen vuxit sig stark och fått ett mycket stort inflytande på den politiska utvecklingen.

Medlemmarna i Muslimska Brödraskapet kämpar för att shari’a skall tillämpas till fullo både i offentliga och privata sammanhang. Deras motstånd mot sekularism – ”privatiseringen” av islam – är följaktligen starkt. I en artikel med titeln ”Principler of Governance, Freedom, and Responsibility in Islam”, som 1987 publicerades i American Journal of Islamic Social Sciences (vol 4, nr 1), beskriver det sudanska Brödraskapets ledare, Hassan alTurabi, tawhidläran (Guds och det mänskliga livets enhet) som den ideologiska grundvalen för en islamisk stat. Det innebär att inte bara sekularismens utan även nationalismens princip avvisas. Visserligen finns det en islamisk ide om en territorialstat som inte omfattar alla muslimer inom umma (den världsvida islamiska gemenskapen); men en sådan stat är inte nationell. Det internationella samarbetet mellan muslimska stater inom olika islamiska organisationer är oerhört viktigt och bör, enligt al Turabi, ytterst syfta till att de islamiska länderna på nytt blir en politisk enhet.

I en islamisk stat, framhålls det vidare i al Turabis artikel, måste ’ulama ha en central roll som politiska rådgivare. Författaren vidgar här den traditionella förståelsen av begreppet, som avser de lärde vilkas kunskap är religiöst baserad, d v s står på uppenbarelsens grund. Eftersom all kunskap är religiös eller gudomlig, tillhör även kemister, ingenjörer, ekonomer och andra kategorin ’ulama. Man kan undra om inte al Turabi genom denna vidgning av begreppet tenderar att göra en dygd av nödvändigheten. I Sudan är ’ulama i den traditionella betydelsen fortfarande en så svag grupp att den knappast kan spela någon ledande politisk roll. Däremot finns det i Muslimska Brödraskapet många medlemmar med ”sekulär” högskoleutbildning.

Trots det mahdistiska arvet och den senaste tidens synbarligen extrema och rigorösa krav på islamisering finns det inom alla islamiska grupper i Sudan också en tradition av kompromiss och försonlighet. I t ex den Sudan Charter som 1987 utgavs av Muslimska Brödraskapet, som av många uppfattas som den mest ”extremistiska” eller ”fundamentalistiska” islamiska organisationen, betonas att det inte skall finnas något tvång beträffande religiös affiliering och ingen fientlighet mellan olika religionsutövare. Det framhålls också att varje icke-muslim skall ha rätt att fritt praktisera sin religion i privata såväl som i sociala sammanhang.

Sekularismens tillbakagång

Inom Ansar och Khatmiyya finns muslimer som inte bara motsätter sig religiös och social utan även politisk diskriminering av icke-muslimer. På lokal nivå är många sufimuslimer både toleranta gentemot andra religionsutövare och dessutom i hög grad påverkade av icke-muslimska föreställningar och bruk. Under Mahdi-perioden försökte ledande shejker inom Ansar rensa ut folkliga, heretiska inslag inom orden, men efter att britterna segrat 1899, fängslades många av dessa ledare, varigenom de ortodoxa strävandena kraftigt försvagades. Idag är skillnaderna mellan de centrala och lokala nivåerna inom Ansar, liksom inom Khatmiyya, mycket stora. På lokal nivå förknippas både vanliga medlemmar och många shejker med folkliga former av islam. I takt med framstegen för de grupper som arbetar för ”rening” av islam har dessa representanter för det folkliga islam på nytt hamnat i blåsväder. En tillbakagång har likaledes drabbat de organisationer som föredrar en sekulär framför en islamisk statsbildning. Detta gäller särskilt kommunistpartiet, som under 1960-talet var mycket starkare i Sudan än i andra muslimskt dominerade länder. Under de första åren av sitt maktinnehav, då Nimeiri bedrev en radikal socialistisk politik, samarbetade han med kommunisterna. Det sudanesiska kommunistpartiet driver inte någon uttalat anti-islamisk linje men har alltid motarbetat ärkefienderna inom Muslimska Brödraskapet. Många muslimer har också tolkat kommunistiska uttalanden, t ex beskrivningen av polygami som ”legaliserad prostitution”, som antiislamiska.

En annan organisation som också starkt drivit frågan om social och politisk jämställdhet är det Republikanska Brödraskapet, en specifikt sudanesisk rörelse. Denna organisation grundades 1945 av Mahmoud M Taha, och dess ideologi är baserad på skillnaderna mellan Koranens tidiga texter från Mecka och de senare från Medina. De senare anses inte motsvara de höga etiska ideal om jämlikhet och värdighet för alla människor, oavsett t ex köns- och religionstillhörighet, som återfinns i texterna från Mecka-tiden. För att komma tillrätta med diskrimineringen av kvinnor och religiösa minoriteter förespråkas en grundlig revidering av shari’a. På grund av den långtgående kritiken mot det ortodoxa islam har rörelsen kommit att stämplas som kafir (”otrogen”, d v s hednisk eller icke-muslimsk), och Taha avrättades 1985 för apostasi, sedan han vägrat att göra avbön.

Islamiseringspolitiken

Avrättningen av Taha ägde rum efter att Nimeiri 1983 proklamerat shari’a som ”källan” till landets lagar, vilket applåderades särskilt av Muslimska Bröderna. Efter att i början av Nimeiris tid som president ha strävat i kraftig motvind förändrades Brödernas situation successivt under 1970-talet, då han inledde sin islamiseringspolitik. Ett viktigt steg på vägen mot den förändring som inträdde 1983 togs tio år dessförinnan, då en ny konstitution stadgade att shari’a skulle vara ”huvudkällan” till lagstiftningen. Fyra år därefter utsågs Hassan al Turabi till justitieminister och en kommitte tillsattes för att planera och utarbeta anpassningen av Sudans lagar till shari’a.

Under islamiseringsperioden, framför allt efter införandet av de s k septemberlagarna 1983, tillkom i Sudan bl a islamiska banker, baserade på principen om vinst- och förlustdelning i stället för räntesatser, islamiska försäkringsbolag och skatteregler som

komplement till tidigare institutioner och regler. Andra exempel på förändringar är alkoholförbudet och införandet av arabiska, som ersättning för engelska, som det främsta undervisningsspråket vid Khartoums universitet, vilket vållat problem främst för studenter från södra Sudan. Även strafflagstiftningen förändrades genom införandet av islamiska spö-, amputations- och dödsstraff.

Trots att islamiseringen utan tvekan stöddes av starka krafter i norra Sudan, hade Nimeiris ineffektiva och korrumperade regim förlorat det mesta av sitt förtroendekapital. När Nimeiri i mars 1985 till mångas förvåning lät massarrestera Muslimska Bröder, hade han slutligen alienerat praktiskt taget alla sina tidigare allierade och därmed banat väg för det militära maktövertagande som inträffade samma år.

”Islam from above”

I Islam är religion och politik tätare förenade än i någon annan världsreligion, och den utveckling som ägt rum under 1970- och 80-talen visar att det västerländska, sekulariserade inflytandet inte trängt ner på djupet i de muslimska folkhaven. I många muslimska länder finns inte bara en ekonomisk klyfta mellan rika och fattiga utan även en religiös klyfta mellan styrande och underställda. Särskilt den islamiska revolutionen i Iran klargjorde att de alienerade eliter som saknar en islamisk legitimation inte är säkra i sina maktpositioner.

Den icke-marxistiska, socialistiska politik som under 1960-talet och början av 70-talet bedrevs av Nimeiri, liksom av många andra muslimska ledare i Afrika, t ex Nasser i Egypten, Ben Bella och Boumedienne i Algeriet, Keita i Mali och Toure i Guinea, formulerades och dirigerades ovanifrån av västerländskt influerade eliter. Denna ”socialism from above” saknade en fast bas både bland arbetare och bönder. Socialismen blev ett instrument för att behålla makt.

De islamiseringstendenser som under 1970- och 80-talen kommit att dominera utvecklingen i Sudan och många andra muslimskt dominerade länder tycks ha ett starkare folkligt stöd. I Iran lyckades Khomeini få shahen på fall tack vare ett massivt sådant stöd. Men i Sudan och andra länder har islamiseringen, liksom tidigare socialismen, i huvudsak styrts ovanifrån, av redan etablerade regimer, och resultatet har till stor del blivit kosmetiska förändringar snarare än radikal omvandling. De styrande eliternas syfte har varit att skaffa sig islamisk legitimation samt att pacificera oppositionella islamiska grupper. I många fall motverkas de senare också genom omfattande repression i form av arresteringar, tortyr och till och med avrättningar.

Även om förändringarna i Sudan inte kan jämföras med dem som ägt rum i Iran, där de religiösa ledarna kommit att få ett avgörande inflytande på den politiska utvecklingen, står det klart att islamiseringen också i det förra landet lett till ovanligt genomgripande resultat. Men när Nimeiri i sin kamp för politisk överlevnad satsade på de växande grupper som krävde islamisering av sekulära lagar, förstärktes i stället den icke-muslimska befolkningens opposition. Motsättningar mellan bl a kristna och muslimer, som tidigare utgjort ett allvarligt problem under det långa inbördeskriget före 1972, liksom under Mahdi-upproret i slutet av 1800-talet, vilket drabbade katolska kyrkan mycket hårt, aktualiserades nu på nytt, och nya inbördesstrider blossade upp.

Spänningen mellan kristna och muslimer är dock bara en av orsakerna till striderna mellan grupper i norr och i söder. En annan orsak, som framstår som viktigare, är de etniska skillnaderna. I de norra delarna av Sudan har varken katoliker eller protestanter kunnat uppnå något stort inflytande

Men inte heller i södra Sudan är kristendomen den största religionen. Där dominerar i stället de inhemska afrikanska religionerna. Särskilt de stora nilotiska pastoralfolken, t ex nuerna och dinkafolket, har i mycket begränsad omfattning påverkats av kristna, liksom av muslimska, missionsansträngningar. Sammantaget utgör de kristna mindre än tio procent av Sudan befolkning.

Den aktuella situationen

När militärerna trädde tillbaka 1986 och al-Sadiq valdes till premiärminister i en koalitionsregering med representanter från de två största partierna, hans eget umma-parti och demokratiska unionistpartiet, lyckades han inte stabilisera situationen. Både inom och utanför koalitionspartierna, framför allt i nationella islamiska fronten, har opinionen i norr för islamisering fortsatt att vara stark, varför alSadiqs förslag till modifieringar av islamiseringens resultat mötts med viss misstro. Samtidigt kunde dessa modifieringar inte tillnärmelsevis tillfredsställa de södra befrielserörelsernas krav på sekularism. Islam politiska karaktär har således fortsatt att utgöra ett svårt hinder för uppnåendet av en stabil kompromiss angående söderns problem.

Med tanke på de nästan helt fastlåsta positionerna, är det inte förvånande att nu efter den militärkupp, som ägde rum i juni 1989, frågor om utökad regional autonomi eller rentav delning av landet på nytt diskuteras. Efter flera års fruktlös militär kamp inser militärerna bättre än andra i norr behovet av avgörande förändringar. Men både inrikes- och utrikespolitiska skäl gör att den mest extrema lösningen, att dela landet, inte framstår som sannolik. Bl a den agrara potentialen och oljefyndigheterna i söder gör att de styrande i Khartoum måste tveka, och den afrikanska samarbetsorganisationen OAU:s fasta, principiella motvilja mot ändringar av Afrikas gränser motverkar också sådana försök till lösningar av regionala konflikter.

Hur lösningen än blir, har i alla fall hoppet om fredliga förhållanden ökat, och sådana förhållanden är en förutsättning för att kunna få till stånd en sanering av den ekonomiska situationen, som Sudans fattiga och svältande är i skriande behov av. Ett varaktigt slut på striderna skulle också göra det möjligt för de stora flyktingskarorna att återvända till sina hem.

Författaren är docent i religionshistoria vid Uppsala universitet.