The Business of Business is Business – om företagens etiska ansvar

Under 60-talet och fram till mitten av 70-talet fanns en livlig debatt om företagens sociala ansvar. Exempelvis byggde progressiva företag på sina årsredovisningar med redogörelser för hur väl man hade spelat sin roll som samhällsmedborgare under året. Denna debatt gick in i en nästan 10-årig vintersömn i och med oljekrisen. Idag är den emellertid tillbaka under beteckningen företagsetik. Seminarier och konferenser anordnas, sponsrade av stora företag och banker. Näringslivets olika organisationer tillsätter etikkommittéer och etiska referensgrupper. På universitet och handelshögskolor världen över anordnas kurser i affärsetik för unga företagsledare in spe. Intresset stegrades markant när den amerikanske miljonären John Shad donerade 20 miljoner dollar till den ansedda Harvard Business School, att användas till utbildning i affärsetik. Till tidens tecken får man nog också räkna de nordamerikanska biskoparnas initiativ att i ett herdabrev göra en etisk analys av den amerikanska ekonomin – ett tilltag som många uppfattade som icke-legitimt.

Den frispråkige Nobelpristagaren i ekonomi, Milton Friedman, har blivit berömd bland annat för sin rättframma syn på företagens samhällsfunktion; The business of business is business!- Företagets enda målsättning skall vara att tillverka produkter och tjänster till maximalt låga kostnader och sälja dem till maximalt höga priser. Andra målsättningar än vinstmaximering innebär antingen stöld från konsumenterna (onödigt höga produktionskostnader), de anställda (för få jobb eller låga löner) eller ägarna (onödigt låg avkastning på kapitalet). Om någon vill idka välgörenhet så må han göra det med sina egna pengar, inte med företagets – enligt Friedman.

Katolsk socialetik har haft helt andra utgångspunkter. Man har främst behandlat företag i egenskap av arbetsplatser. Den arbetande människans villkor har analyserats – och ofta kritiserats. Ur detta perspektiv har man från katolskt håll flera gånger slagit fast att vinstmaximering som primär målsättning inte är förenligt med en kristen etik. Företaget/arbetsplatsen är en form i vilken ”den stora verkstaden” – som Johannes Paulus II talar om – framträder. Här ges människor möjlighet att bidra till uppbyggandet av samhället och att föra skapelseverket vidare. Med en sådan syn på företaget blir det naturligt att kräva ett socialt ansvarstagande från företagens sida – förutom ett mer renodlat effektivitetsansvar.

Ett populärt sätt att komma ifrån denna för företagsetiken centrala frågeställning, är att göra antagandet att etik lönar sig. Den tidigare nämnda Harvard-donationen lär vara avsedd för att lära ut denna maxim. Vid höstens stora internationella företagsetiska konferens i Barcelona, fanns en rörande överensstämmelse mellan näringslivets representanter att etik är lönsamt – åtminstone på lång sikt. Denna läpparnas bekännelse uttrycker nog dessvärre ett önsketänkande.

För det första anger företagsledarna själva att de inte alltid vet vad som är rätt och fel. Många företagsetiska problem är komplexa och kan inte lösas med etisk intuition. De kräver en mer ingående analys vilken sällan utförs. Några exempel: Var går gränsen mellan information och förförande reklam? Vad är en muta? Skall företagsledare få köpa nyemitterade aktier billigare än andra – hur många i så fall? Skall Exxon städa upp efter sig i Antarktis – även om man då tvingas permittera personal? Är det rätt att driva dotterbolag i arabvärlden i enlighet med västerländska värderingar? Det är inte alltid intuitivt självklart vad som är etiskt korrekt beteende. Risken är istället stor att det som är långsiktigt lönsamt också får anses vara det etiskt riktiga.

För det andra. Vid Handelshögskolans i Stockholm Etikdag nyligen fällde en av näringslivets sk ”toppar” följande yttrande: ”För att satsa långsiktigt i ett företag måste man antingen vara idiot eller äga minst 51% av företaget.” Vad hjälper det då om etik är långsiktigt lönsamt? Att denna motsättning mellan etik och lönsamhet inte enbart är teoretisk visar två aktuella händelser.

Två exempel

I New York Times kunde man för en tid sedan läsa om John T Dorrance Jr:s dödsfall. Mr Dorrance var den obestridlige ledaren och dominante ägaren i storföretaget Campbell Soup Company. Under hans långvariga inflytande fick företaget en profil som utomordentligt god samhällsmedborgare. Tidigt införande av företagsdagis, en stor omsorg om medarbetarnas anställningstrygghet, modest marknadsföring, relativt låga vinstmarginaler, en extremt låg skuldsättningsgrad – allt detta gav sken av hederligheten självt i ett allt tuffare affärsklimat. Mr Dorrance ville av allt att döma att företaget skulle återspegla hans egna filantropiska värderingar. Uppenbarligen gick detta även att kombinera med lönsamhet. Men lönsamheten var inte tillräcklig för den betydligt mer krassa och opersonliga kapitalmarknaden. Hans död hälsades med tillfredsställelse av en börsanalytiker med kommentaren: ”Börsen har väntat länge på att denne man skulle dö.” Förhoppningen var att det nu skulle komma in utomstående ägare med en mer renodlat företagsekonomisk syn på vad ett företag egentligen är. Företagets aktier steg med 15 % på en dag.

Företaget Pilkingtons Glas hade ett motsvarande rykte om sig att ta ett socialt ansvar förutom att vara mycket lönsamt. Genom en unik uppfinning hade man praktiskt taget monopol på tillverkning av fönsterglas, men avstod från de höga vinsterna av moraliska skäl. Snabbt infann sig ett kapitalstarkt investmentbolag som försökte köpa upp Pilkingtons i akt och mening att suga ut så mycket pengar som möjligt ur företaget – en i affärsvärlden självklar åtgärd. Försöket misslyckades dock, men företagsledningen i Pilkingtons uppger att de efter denna händelse minskat omfattningen av företagets sociala åtgärdsprojekt.

En slutsats som många har dragit av dessa och liknande händelser är att den faktiska konkurrens som råder inte lämnar något utrymme för ett socialt ansvarstagande. Campbells Soup och Pilkingtons kunde driva en icke helt vinstmaximerande linje under en period när de kontrollerades av enskilda privata ägare. I ett börsföretag, med ett spritt och ofta opersonligt ägande, är detta omöjligt. Det lönar sig inte för företagsledningen att handla etiskt eftersom någon annan i så fall kommer att utnyttja detta. Det hela liknar en ond cirkel i vilken endast företag som saknar ett socialt ansvar överlever. Innebär detta att den fria kapitalmarknaden strider mot en kristen etik?

Företagsetik – en kritisk disciplin

En stor fråga för företagsetiken är att avgöra huruvida företagen har ett socialetiskt ansvar och hur långt ett sådant ansvar i så fall sträcker sig. Man gör nog företagsetiken en otjänst om man utgår från att etik är lönsamt och att Friedman därför har rätt. Detta hindrar dock inte att Friedman, på ett helt annat sätt och måhända omedvetet, har något viktigt att säga.

Man kan ansluta sig till dem som hävdar att företaget visserligen är en funktionell och i grunden social enhet utan att för den skull behöva ge den status av samhällsbildning. Företaget skulle då inte omfattas av subsidiaritetsprincipen, som ger samhället en rätt och skyldighet att stödja där enskilda initiativ inte räcker. Friedman kanske vill varna oss för att tro att företagen kan lösa alla samhällsproblem. De har redan nu en stundtals förfärande makt. Samhället kan inte ytterligare dra sig undan de skyldigheter det har enligt subsidiaritetsprincipen. Att göra gott kanske är ett alltför högt ställt krav på företagen. Kanske vi skall inskränka kravet till att gälla att inte göra ont?

Poängen är att en företagsetik kanske inte kan vara positivt normativ, i bemärkelsen utpeka flera etiskt nödvändiga uppgifter för företagen vid sidan av att producera varor och tjänster. Företagsetikens huvudsakliga område torde istället vara den kritiskt deskriptiva analysen.

Det hela kompliceras av att det handlande subjektet i det här fallet är en juridisk person – en organisation – och inte en individuell människa. Människan har sitt samvete med vars hjälp hon kan välja bland handlingsalternativ. Organisationsteoretisk forskning visar att ett företag, däremot, är en komplicerad struktur av rutiner, konflikter, koalitionsbildningar och individuella karriärsträvanden. Företaget saknar ett samvete. Dess stundtals kaotiska beslutsprocesser gör att faktiska handlingar inte alltid kan spåras tillbaka till något tydligt beslut eller intention. De undersökningar som gjorts visar också att företagsledare som individer tycks ha en ”högre” moral än vad deras respektive företags handlingar låter påskina. I mångt och mycket liknar därför det moderna storföretaget en automat vars styrbarhet och handlingsutrymme kan ifrågasättas.

Man måste fråga sig om företaget som det här beskrivits, över huvud taget kan anses vara ett etiskt subjekt – med andra ord, kan det finnas en speciell företagsetik? En annan fråga är huruvida handlingar som inte kan återföras till en intention är åtkomliga för etisk analys. Svarar vi nej på dessa frågor undandrar sig stora delar av det moderna samhället – på grund av sin systemiska natur – en etisk granskning. Det uppstår lätt en bodelning mellan en inskränkt individualetiks domän och verklighetens sociala handlingar, som är svår att acceptera. Man erinrar sig i detta sammanhang ett berömt uttalande av Dom Helder Camara; ”Ger jag de fattiga mat kallas jag helgon, men frågar jag varför de fattiga inte har någon mat kallar dom mig kommunist.” Den individuella handlingen bedöms (och berömmes) men analysen av bakomliggande strukturer bortdefinieras (och misstänkliggörs).

Utgångspunkter för en strukturetik

Johannes Paulus II har i Sollicitudo rei socialis gett frågan en intressant öppning genom att peka på de starka beroenden som finns mellan det moderna samhällets ekonomiska, kulturella, politiska och religiösa inslag. Dessa beroenden bildar tillsammans ett system med moraliska kvaliteter: ”det handlar om ett moraliskt ont, frukten av många synder som har lett fram till strukturella synder (structures of sin)”. Detta begrepp har blivit mycket debatterat men är kanske nödvändigt. Med hjälp av det kan vi kanske börja arbetet med att formulera strukturetiska kriterier att användas i kritiskt deskriptiva analyser. Syftet skulle således inte vara att få fram bedömningskriterier att användas på organisatoriska handlingar. Snarare skulle ambitionen vara att hitta kriterier med vilka vi kan börja analysera strukturerna själva och inte i första hand de handlingar de producerar.

Jag kan tänka mig att analysen bör utgå från tre, delvis överlappande, kriterier. Först och främst ett participationskriterium; strukturerna får inte utesluta eller reducera människans aktiva medverkan. För det andra ett toleranskriterium; strukturerna skall tillåta individer att följa sitt eget samvete. Slutligen kan man hävda behovet av ett instrumentellt kriterium; strukturernas styrande inverkan skall främja ”det goda”, hur nu detta är definierat. Participationskriteriet innebär, för det första, att människan måste tilldelas en kontrollerande position. Alla former av automatik bör underställas enskilda människors kontroll. Som exempel på etiskt tvivelaktiga företeelser skulle man här kunna nämna den typ av datoriserade, finansiella expertsystem, som med en viss automatik genomför penning- och värdepapperstransaktioner med varandra. Vissa betraktade dessa system som bidragande orsak till de senaste börskrascherna i USA, som sedan spreds över världen.

För det andra innebär participationskriteriet att människor måste tillåtas vara med och utforma sitt eget samhälle och de strukturer inom vilka de arbetar. Ett negativt exempel är ekonomiska strukturer som systematiskt leder till fattigdom. Fattigdom innebär att vara utestängd från stora delar av samhällsbyggandet. Den fattige har fått sin handlingsfrihet beskuren och/eller blivit beroende av andra människor. Strukturell arbetslöshet är på samma sätt något som utestänger människor från samhällsbyggandet. Strukturer och situationer som ger upphov till fattigdom och arbetslöshet är följaktligen något som ur strukturetiska utgångspunkter måste kritiseras. Ett mer positivt exempel är de nu pågående försöken med alternativ arbetsorganisation, exempelvis grupporganisation och mer självständiga arbetsenheter som syftar till att ta tillvara mer av medarbetarnas kompetens.

För det tredje innebär participationskriteriet ett implicit ställningstagande för det lika och oförytterliga människovärdet. Ingen skall behöva acceptera att ansvarsfull medverkan i företag och samhällsliv, beskärs eller upphävs genom tvingande regleringar eller konformistisk indoktrinering som grumlar ansvarsfrågan. Alla har rätt att få vara etiska subjekt med allt vad detta innebär.

Toleranskriteriet innebär att strukturer bedöms efter i vilken utsträckning de tillåter ett moraliskt definierat handlingsutrymme för individen. En strukturetisk fråga kan vara den följande: Tillåter företagskulturen (en i högsta grad styrande struktur) att man handlar efter sin övertygelse – även om rationell argumentation saknas? De exempel som presenterats ovan gör det också nödvändigt att ställa frågan huruvida ett opersonligt och spritt ägande av företagen – den ägandeform som dominerar alltmer i Sverige – omöjliggör en moralisk värdering av företagen. Det är ju huvudsakligen den finansiella styrkan som här bedöms.

Motreaktioner på senare tid, av typen ”Personligt Investerings Ansvar” tyder på att frågan har ett visst berättigande. Delvis handlar detta om en motreaktion eller protest mot traditionellt sparande som ju i praktiken överlåter ansvaret för bedömning av verksamheter eller projekt till bankerna. Föreningar för etiskt sparande, eller etiska investeringar, motsätter sig bankernas ensidigt finansiella bedömningskriterier. Man menar att detta omöjliggör ett etiskt handlingsutrymme för spararna. Istället utvidgar man kreditbedömningen med faktorer såsom: arbetsmiljö, miljöhänsyn, småskalighet, personlighetsfaktorer, socialt ansvarstagande, eller vad det vara månde.

Förklaringen till de opersonliga, eller ”sakliga” beslutsprocesserna i affärsvärlden kan möjligen sökas historiskt. Den moderna byråkratin och de värderingar som ligger bakom dess framväxt i början av 1900-talet, kan delvis ses som en motreaktion på en specifik historisk situation. Denna präglades av ineffektivitet, en utbredd nepotism och av att många beslut i företag och myndigheter grundades på enskilda individers godtycke. I det läget ville man istället skapa en organisationsform som dels var effektivare, men som även säkerställde en objektiv behandling av anställda, klienter och kunder. Denna nya (?) organisationsform kom att kallas byråkrati. Weber beskrev byråkratiformen som en ur effektivitetssynvinkel överlägsen organisationsform. Ett av dess viktigaste kännetecken är, enligt honom, att positionerna i organisationen utformas utifrån en ”formell” rationalitet dvs utifrån vad som är effektivast (mätt i pengar) och tekniskt möjligt. Denna form av rationalitet är helt frikopplad från ”etiska, politiska, utilistiska, hedonistiska, statusmässiga och egalitära värderingar”. Dessa positioner besätts sedan med människor som förutsätts arbeta opersonligt – objektivt – enligt de uppställda instruktionerna. Resultatet blir med en populär metafor; organisationen som en maskin.

Det ur etisk synvinkel tvivelaktiga i att på detta sätt skilja handling från personligt moraliskt ansvar, tycks inte ha gett upphov till någon större diskussion. Kanske berodde detta på det uppenbarligen goda uppsåtet.

Som jag tidigare nämnt, visar studier på att den individuella företagsledaren ofta finner att hans/ hennes personliga moral inte överensstämmer med de handlingar som blir konsekvensen av arbetsrollens ”instruktion” och organisationens effektivitetskrav. Företagsledarnas individuella moral är ”högre” än företagens (så som den framgår ur företagens agerande). Företagsledaren som person gör andra bedömningar än företagsledaren i rollen som företagsledare. Dessutom tycks företagsledarna i huvudsak dela samma moraliska värderingar, men att dessa sällan görs explicita, än mindre diskuteras offentligt.

En etisk analys som syftar till att bedöma ekonomiska strukturer i sig själva (exempelvis företag eller nätverk av företag) måste bland annat besvara frågan: Tillåter våra moderna företag ett etiskt konsistent beteende hos sina medarbetare? Om så inte är fallet blir resultatet dels ”moralisk stress” hos företagsledarna, dels organisatoriska handlingar som inte överensstämmer med beslutsfattarnas personliga moral. Denna egenskap hos företaget bör bli föremål för företagsetiska analyser.

Det instrumentella kriteriet slutligen, innebär att strukturer, exempelvis organisationsstrukturer, ses som positiva hjälpmedel för människor att lösa materiella och sociala brister. En viss grad av regelstyrt eller ”programmerat problemlösande” är effektivt. Effektiviteten i de organisatoriska handlingar som blir följden, måste bedömas utifrån etiska utgångspunkter och inte enbart utifrån tekniska eller ekonomiska. Företag skall, lika lite som företagsledare, ljuga, döda, stjäla etc. En strukturetisk fråga vore: Främjar beslutsprocessens uppbyggnad organisatoriska handlingar som stämmer med god affärsetik?

Dilemmat

Det torde stå klart att en hårt dragen etisk bedömning av exempelvis en organisationsstruktur i ett modernt företag, på många punkter måste resultera i allvarlig kritik. Individers moraliskt betingade handlingsutrymme är allvarligt begränsat av företagets krav på effektivitet och långsiktig överlevnad. Framväxten av starka företagskulturer som visserligen samlar och motiverar företagets medarbetare, gör det samtidigt riskabelt att framföra avvikande eller kritiska åsikter (jämför Ingvar Bratt – Bofors relationen). Rutiner, som i vanliga fall underlättar arbete och möjliggör en hög effektivitet, kan i enskilda fall kränka mänskliga rättigheter.

Det kan vara frestande att utifrån detta komma fram till slutsatsen att det i många situationer därför är effektivt eller till och med ”bättre” att behandla människor som medel istället för som mål i sig själva. Givet världen av idag, där effektivitet i sig självt utgör en viktig grundsten i människors moralföreställningar – det är bra, viktigt, nödvändigt att vara effektiv – kommer därför människan som mål och människan som medel att vara två svårförenliga ideal. Diskussionen leder oss således fram till en något annorlunda formulering av frågan huruvida etiskt uppträdande är lönsamt eller ej. Lönsamhet är idag en djupt förankrad moralisk kategori – låt vara att den i likhet med flit, plikt, sparsamhet etc kanske är mer förankrad i protestantisk snarare än katolsk tradition. Den katolska ståndpunkten, att ställa människan – den arbetande – i centrum för företagsanalysen, kommer därför, förr eller senare, att kräva ett förtydligande. Detta förtydligande gäller för det första huruvida lönsamhetsidealet – underförstått effektiviteten – kan anses vara en giltig moralisk kategori, och för det andra vilken funktion effektiviteten har i en kritisk företagsetisk analys.

Tomas Brytting är docent vid Handelshögskolan i Stockholm.