Nöjsamt om Kina

Sällan har en nyutkommen bok på svenska blivit så lovprisad som Cecilia Lindqvists framställning av de kinesiska tecknens historia i den överdådigt rikt illustrerade volymen Tecknens Rike, och detta med all rätt. Här möter den bästa popularisering av vetenskap som man kan önska; de allra flesta tilltänkta läsare torde kunna hitta något av intresse. Ändå är det egentliga ämnet tämligen exklusivt, nämligen de kinesiska skrivtecknens utveckling från de äldsta formerna på orakelben och bronser och fram till vår tid. När tuschpenseln blivit det dominerande redskapet för skriften fastlades tecknens form för många århundraden och nästa förändring kom först på 1950-talet med en viss förenkling.

Att detta blir en så rolig läsning beror på att Lindqvist berättar utförligt kring alla de tecken hon skildrar och sätter in dem i sitt sammanhang i kinesisk geografi och historia och nutida seder, allt med den borna pedagogens lätthet och mångsidighet. Man bekantar sig med stenåldersutgrävningar och praktkärl av brons men också med folkliga pappersklipp och med metoder för att stampa jord till murar och väggar, man får veta hur varje här behandlat tecken rätteligen ska skrivas – i den fastlagda ordningsföljden för varje streck – och hur nya tecken bildades. Till det mest uttrycksfulla hör innebörden hos vissa sammansatta tecken. En kvinna med ett barn betyder ”god, bra”, en man med ett ord anger ”förtroende”, men tecknet för kvinna två gånger betyder ”gräl”. Exemplen är många och ger mersmak.

Lindqvists bok rör vid de allra flesta sidor av kinesisk kultur och liv med tecknen som utgångspunkt och den berör så många mänskliga sysselsättningar att alla torde kunna finna något av intresse för just dem i den. Om fler böcker vore så njutbara skulle bokmarknaden snabbt gå mot bättre tider! Med glädje instämmer denna läsare i den allmänna hyllningskören. Och gärna en bok till i liknande stil! Om Kina finns det mycket att säga och Lindqvist gör det lättsamt och mänskligt.