Ny text till Fader vår

Det finns religiösa texter som är så invanda att det kan tyckas nästan ogörligt att ändra i dem. Formuleringar som man ber dagligen och citerar ofta blir så identifierade med sitt budskap att de får en aura av helighet själva, även om de från början bara var översättningar från en långt äldre text. Ett mycket typiskt exempel på detta är Fader vår. Kan man överhuvudtaget ändra den vedertagna svenska formuleringen, som är så fixerad i allas vårt medvetande?

Naturligtvis kan man det. Även om Fader vår på många språk har konserverats i en traditionell form mer än andra böner, har det också skett många språkliga förändringar av bönen också i liturgisk text. Ett karakteristiskt exempel är den engelska versionen, där man har måst byta ut ord som art thy mot is och you. En total stagnation av formuleringen skulle med tiden göra bönen till en obegriplig ramsa, ett slags indiskt mantra, där orden värderas genom sin klang mera än genom sitt innehåll.

Nödvändigheten av att nyöversätta Fader vår har också blivit klar genom den senaste bibelöversättningen (NT 81). Där har man i vissa fall gått medvetet ifrån de traditionella formuleringarna, något som i vissa fall innebär andra tolkningar av innehållet än i äldre översättningar:

Vår Fader,

du som är i himlen.

Låt ditt namn bli helgat.

Låt ditt rike komma.

Låt din vilja ske,

på jorden så som i himlen.

Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.

Och förlåt oss våra skulder,

liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Och utsätt oss inte för prövning,

utan rädda oss från det onda. (Matt 6:9-13.)

Det är inte min avsikt att ifrågasätta riktigheten i Bibelkommissionens översättning, även om ”brödet för dagen som kommer” måste sägas vara en av flera möjliga översättningar. Men det är inte självklart att formuleringarna, hur riktiga de än må vara, också är lämpliga för liturgiskt bruk liksom för den enskilda bönen. Som vi har kunnat märka, har den nya översättningen inte väckt någon allmän entusiasm. Försök att införa den i gudstjänstlivet har tagits emot med en del intresse liksom alla ”nyheter” på det kyrkliga området, men man kan inte spåra någon verklig iver för tanken att helt och hållet låta den ersätta det gamla Fader vår.

Felet med Bibelkommissionens översättning är enligt min mening att bönen blivit alltför mångordig, alltför orytmisk och dessutom belastad med flertydiga eller svårbegripliga uttryck. Av pastorala skäl behöver vi därför en språkligt enklare och mera begriplig text.

Då jag nu kommer med ett eget förslag, är jag medveten om att det kan tyckas vara förmätet. Men vad jag presenterar här är enbart en möjlighet bland flera andra, en utgångspunkt för fortsatt diskussion:

Vår Fader,

du som är i himlen.

Låt ditt namn bli helgat,

ditt rike komma,

din vilja ske

på jorden som i himlen.

Ge oss idag vårt bröd för dagen.

Förlåt oss vad vi felat

liksom vi förlåter dem som har felat mot oss.

Och utsätt oss inte för frestelse

utan fräls oss från det onda.

Jag ber läsaren att läsa om texten och känna hur den låter om man läser den högt, att känna rytmen och klangen.

”Vår Fader”: Den gamla formuleringen ”Fader vår” är helt främmande för nutida språkbruk och måste försvinna i varje ny översättning. (Hur många missuppfattar den redan idag och tror att Fader vår är något i stil med Moder jord?) Att byta inledningsorden är att också byta namn på bönen. Det är besvärligt, eftersom uttrycket ”Fader vår” säkert kommer att leva vidare en lång tid. Men sådant tillhör språkutvecklingens nödvändigheter.

Rad 3-5. Här har jag av rytmiska skäl tagit bort det upprepade ”låt”, som också tenderar till att bli tjatigt. Det är en tråkig följd av konjunktivernas försvinnande ur svenskan. Orden ”må” och ”låt” vimlar nu i liturgiska texter.

Rad 6. Brödet för ”dagen som kommer” finns inte i någon liturgisk översättning i världen. Det må gärna stå i bibelöversättningen men är för kryptiskt för att brukas i den dagliga bönen. ”Vårt bröd för dagen” är en lättfattlig formulering – möjlig också i brödannonser – och den utesluter inte Bibelkommissionens tolkning av innebörden.

Rad 7. ”Skulder” i pluralis har i nutidssvenskan enbart ekonomiska associationer. Man kan säga att en människa bär på skuld men inte på skulder. ”Vad vi felat” kan tyckas vara en alltför fri översättning – det grekiska ofeilema har just en ekonomisk grundbetydelse som överförs av Jesus till att gälla människans skuldförhållande till Gud. Nu betyder skulden just resultatet av människans överträdelse av Guds bud eller – då det gäller mellanmänskliga relationer – resultatet av att vi handlar orätt mot varandra. ”Vad vi felat” tycks därför täcka meningen innehållsligt, om också inte litteralt.

Rad 8. Den grekiska texten har aorist-formen afekamen, som Bibelkommissionen översätter med en perfektform, ”liksom vi har förlåtit”. Aoristen står här säkert inte utan avsikt. Det är bara om vi själva förlåter våra bröder som Gud är villig att i sin tur förlåta oss. Vår egen förlåtelse föregår alltså Guds förlåtelse. Men nu är detta frågan om ett ständigt upprepat förhållande. Vi har inte en gång för alla förlåtit varandra, utan förlåtelsen måste ständigt finnas där. Därför kan man också använda presens (som lukastexten har), och det är just det normala i översättningar av Fader vår: ”sicut et nos dimittimus debitoribus nostris”, ”as we forgive those who trespass against us”, ”comme nous pardonnons aussi a ceux qui nous ont offenses”, ”als wir vergeben unseren Schuldigern”. För det dagliga bruket verkar en perfektform här snarare mystifierande än klargörande.

Rad 9. Valet mellan ”frestelse” och ”prövning” är inte självklart. Ordet ”frestelse” har hos oss fått den dominerande betydelsen av ”lockelse”, medan ordet peirasmos i grekiskan ofta har en rakt motsatt innebörd. Det är här frågan om de svårigheter som ligger i vägen för människan och frestar henne att ge upp. ”Prövningar” är just vad det är frågan om. Problemet är att singularen ”prövning” inte brukar användas på det sättet som Bibelkommissionen gör. En människa kan utsättas för ”en prövning” men knappast för ”prövning” i allmänhet. Den översättningen leder lätt tanken åt alldeles fel håll: ”Utsätt oss inte för prövning” kan tolkas som ”Granska oss inte för noga”. Jag bibehåller därför det traditionella ”frestelse”, och det tycks mig att ordet ”utsätta” ger det en mindre lockande klang. Under inga förhållanden kan man bruka det gamla uttrycket ”inled oss icke i frestelse”. Det ger intrycket av att Gud själv skulle vara frestare och vilja locka människan till synd, en uppenbar misstolkning av vad Jesus menar.

Rad 10. Bibelkommissionen har genomgående bytt ut ordet ”frälsa” mot ”rädda”, och ”frälsa” står nu bara kvar på relativt få ställen. Ordet ”frälsa” har haft en dålig marknad i Sverige, särskilt sedan en 60-talsundersökning visade att svenska tonåringar reagerade negativt på ordet. Det är framför allt frikyrklighetens flitiga bruk av ordet som har bragt det i vanrykte i den sekulariserade miljön. Nu vinner man ju ingenting genom att utrota ett vedertaget ord ur språket, särskilt då det fortfarande är allmänt bekant och förstått. I medveten vilja att gå mot strömmen vill jag bevara ordet här och anser att raden blir mera rytmisk med ett enstavigt ord.

Den traditionella liturgiska avslutningen ”Ty riket är ditt” (som saknas i de gamla bibelhandskrifterna) tycks mig mera hållbar än bönens gamla svenska text i övrigt. Jag ser ingen anledning att ändra på de slutorden.

Då jag nu lägger fram det här förslaget inför ett katolskt forum och inte inför Svenska kyrkan, har det fördelen att jag kan göra det utan något mandat från statliga myndigheter. Det är ett helt privat förslag, men jag hoppas att det katolska stiftet – som sedan årtionden arbetar intensivt med översättningsfrågor – skall kunna bruka det som ett material i det fortsatta arbetet.

Ur en synpunkt är Fader vår inte bara en bön utan ett sätt att leva, uttryckt i form av en bön. Den är en bild av hur själen gradvis reser sig ur slaveri till frihet. Den är uppbyggd med slående noggrannhet [. . .] Herrens bön har en fullkomligt universell innebörd. Den uttrycker, fast i omvänd ordning, varje själs befrielse ur syndens fångenskap, ett uppstigande till det överflödande livet i Gud.

Anthony Bloom