Nya chanser för katolska skolor

I många länder är skolorna en väsentlig del av den katolska kyrkans liv. Så är det i viss mån också i Danmark med dess friare skoltradition från Grundtvigs dagar. Här betalar staten 8.5 % av ett framräknat bidragsunderlag till de skolor som uppfyller givna villkor. De danska katolska skolorna har ett gott anseende och ett stort inslag av ickekatolska elever. Sedan 1950 finns också ett katolskt gymnasium, Niels Steensens Gymnasium i Köpenhamn.

Hos oss är situationen helt annorlunda. Det finns sedan länge två katolska skolor i Sverige, S:t Eriks skola i Stockholm (med anor från 1795) och Drottning Astrids skola i Göteborg (som kunde fira hundraårsjubileum 1973). Båda sköts av skolsystrar de Notre Dame och har ett gott rykte. Medan S:t Eriks skola (med 245 elever) har nioårig grundskola, har Drottning Astrids skola (med 125 elever) enbart låg- och mellanstadium. Någon katolsk gymnasieskola finns inte i Sverige.

Båda de katolska skolorna har fått kämpa med stora ekonomiska svärigheter. I oktober förra året inträffade emellertid en viktig händelse, som kanske har gått de flesta förbi. Då fick de för första gången statsbidrag och med detta helt nya ekonomiska förutsättningar. Det är ett tjugoårigt önskemål, som nu har blivit uppfyllt. Låt oss se en smula på historiken.

1962 fick den nya grundskolan sin första läroplan. Vid den tiden hade redan tre privatskolor statsbidrag, de båda estniska skolorna och den antroposofiska Kristofferskolan. 1963 fick också den judiska Hillelskolan statsbidrag med hänvisning till det judiska folkets särskilda historiska bakgrund. Något motsvarande statsbidrag för de katolska skolorna var inte möjligt vid den tidpunkten, fastän det föreslogs i flera riksdagsmotioner. Den allomfattande grundskolans ideal var just aktuellt och privatskolor inte särskilt önskvärda. Den katolska kyrkan hade inte heller förvärvat den goodwill, som den fick senare under 1960-talet genom Andra Vatikankonciliet och kyrkans ingripande mot socialt och politiskt förtryck i flera länder.

Från katolsk sida var man orolig att Sverige inte skulle acceptera internationell föräldrarätt, och det fanns skäl för den oron. När Sverige 1954 ratificerade första tilläggsprotokollet till Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (1952), gjorde man förbehåll för den artikel, där det heter att föräldrarna har rätt att ge sina barn den undervisning som överensstämmer med deras religiösa och filosofiska övertygelse. Under 1960-talet ratificerade emellertid Sverige två andra internationella konventioner med liknande innehåll, och nu utan alla förbehåll. A andra sidan uttalade Regeringsrätten 1974 att sådana internationella överenskommelser inte gäller direkt för den inomstatliga rättstillämpningen. Förklarligt nog fanns det på katolskt håll ett visst missmod inför möjligheten att i framtiden kunna driva katolska skolor i Sverige.

Ännu under 1960-talet var det vanligt att man förde judar och katoliker samman under rubriken ”främmande trosbekännare”. Man anade väl knappast att det i en framtid också skulle finnas fria skolor med protestantiskt kristen målsättning. Men när grundskolan fick en riv läroplan 1969 och religionskunskapsämnet på låg- och mellanstadiet absorberades av det övergripande begreppet ”orienteringsämnen”, var det många kristna som ansåg att skolan nu alltför mycket hade förlorat sin gamla kristna prägel. Framför allt på konservativt evangeliskt håll restes krav på fria skolor med en konsekvent kristen målsättning. Den första av dessa nya friskolor startades i Örkelljunga 1971 och följdes av flera andra. Mest framgångsrik var den kyrkligt lutherska Vasaskolan i Göteborg, som nu har ett elevantal på 150. 1982 tillkom Sveriges Kristna Friskoleråd, där också de båda katolska skolorna ingår (däremot inte Vasaskolan, som är obenägen att samarbeta med icke-lutherska skolor). Detta fick alltså följden att de katolska skolorna inordnades under det större begreppet ”kristna friskolor”. Ur ekumenisk synpunkt är detta säkert fördelaktigt.

Riksdagen beslöt 1976 att det i framtiden skulle utgå statsbidrag till enskilda skolor, och att det också skulle vara möjligt att starta nya.

Det tillsattes en särskild utredning Kommittén angående skolor med enskild huvudman (SEH), som lade fram ett delbetänkande 1981 om fristående skolor för skolpliktiga elever. De kristna friskolorna och den judiska Hillelskolan fick beteckningen ”skola med arbetsmiljö med konfessionell prägel”.

Enligt kommitténs förslag skulle en fristående skola kunna få statligt stöd, om den hade en särskild pedagogisk karaktär eller undervisning på annat språk än svenska eller en arbetsmiljö med konfessionell prägel. På grundval av utredningen fattade riksdagen beslut hösten 1982 om de fristående skolorna. För statsbidrag fordras också att skolan genom sin pedagogik kan ge erfarenheter åt grundskolan eller komplettera den. En skola måste ha bedrivits i tre år innan den kan få statsbidrag, och läroplanen skall vara godkänd av Skolöverstyrelsen.

Redan under våren 1983 ansökte 23 fristående skolor om statsbidrag. När beslutet fattades i oktober 1983, fick bl.a. de båda katolska skolorna och tre evangeliska friskolor bidrag.

Den nya situationen väcker frågan om det katolska skolväsendet i framtiden kan byggas ut i Sverige. Under mer än hundra år har inte en enda ny katolsk skola tillkommit, trots att kyrkan samtidigt har växt från en obetydlig minoritet till det största fria kyrkosamfundet i Sverige. Nog är det anledning att på nytt ta upp och diskutera de katolska skolorna, deras målsättning och värde både ur trons och kulturlivets synpunkt. Den pessimism som har rått under 60- och 70-talen, kanske nu kan vändas i en försiktig optimism.

Medan man i Sverige knappast har vågat tänka sig flera katolska skolor och därför inte heller har kunnat engagera sig så djupt i skolfrågan, har de kyrkliga skolorna i Frankrike visat sig vara en sådan första gradens angelägenhet, att president Mitterand i våras tvingades ombilda sin regering, sedan miljoner fransmän protesterat mot ett regeringsförslag, som skulle försvaga de fria skolornas ställning, om det förverkligades.

Förutom den katolska kyrkans starka och traditionella ställning i Frankrike ligger det helt andra förhållanden än de svenska bakom konflikten: en gammal motsättning mellan katoliker och antiklerikala krafter, ett ganska nytt socialiseringsprogram, som har väckt opposition också av andra anledningar, och fransmännens traditionella individualism. Politiska överväganden spelade ibland en större roll än de egentligt katolska. Men det kvarstår att man på katolskt håll i Frankrike anser det vara ett värde av hög rang att barn och ungdomar kan f en katolsk skolundervisning och bibringas värderingar som en sekulariserad enhetsskola inte kan förmedla. Detta kan ge vissa lärdomar också för svenska förhållanden.

Genom sitt stora inslag av invandrare har de redan nu existerande katolska skolorna en internationell prägel och ger möjlighet för barn och ungdomar från olika nationer (inklusive svenskar) att samverka i en miljö där främlingshat och mobbing är frånvarande. Den attitydundersökning som gjorts av teologistuderande i Uppsala (1984) visar tydligt att elever i katolsk skola inte isoleras från samhället eller från kamratkontakter utanför skolans ram. De ofta framförda farhågorna för att en kristen (och då också en katolsk) friskola skulle göra det svårare för eleverna att anpassa sig till det svenska samhället har inte kunnat bekräftas.

Vi har här bara talat om skolor som är parallella med grundskolan. Det finns i Sverige också fria skolor på gymnasial nivå eller med eftergymnasial utbildning. Om dem har SEH-kommitten avgett ett särskilt delbetänkande. Till de eftergymnasiala utbildningar som nu får statsbidrag hör Svenska Missionsförbundets teologiska seminarium, Betelseminariet (dvs. Svenska Baptistsamfundets seminarium), Johannelunds teologiska institut (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen), Missionsskolan Kortebo (Svenska Alliansmissionen), Metodistkyrkans teologiska seminarium och Missionsskolan Götabro (Helgelseförbundet).

Medan alla dessa fria samfund far statsunderstödd utbildning av pastorer, missionärer och ungdomsledare, finns ingen motsvarande katolsk utbildning med statsbidrag, trots att det inte föreligger några formella hinder.

Vi har inte alls berört folkhögskolorna, som har mycket växlande karaktär och finansiering. Medan så gott som varje större frikyrkosamfund har en egen folkhögskola, finns det inte heller här någon katolsk motsvarighet. Om en sådan kan bli verklighet i en framtid, skulle den kunna betyda mycket, inte minst som mötesplats för svensk och katolsk kultur.

Källor och litteratur:

Förordning om statsbidrag till fristående skolor för skolpliktiga elever, utfärdad den 3 mars 1983 (SFS 1983:97).

Fristående skolor för skolpliktiga elever. Delbetänkande av Kommittén angående skolor med enskild huvudman (SOU 1981:34).

Fristående skolor för inte längre skolpliktiga elever. Delbetänkande av Kommittén angående skolor med enskild huvudman (SOU 1983:1).

Kristna friskolor? Uppsala Universitet, Teologiska institutionen, avdelningen för Tematerminen 1984. (Välgjord och informativ rapport, utförd av sju studenter med docent Antonio Barbosa da Silva som konsult; har utförlig käll- och litteraturförteckning).