Nya rön om bön

Andrew Greeley, en känd amerikansk religionssociolog, redogör i den engelska katolska tidskriften The Tablet (24 augusti 1991) för sina senaste forskningsresultat om fenomenet bön och vilka samband som föreligger mellan bön och vissa andra personliga variabler.

Han har funnit att ju mer en person ber, desto sannolikare är det att vederbörande är lycklig, lycklig i sitt äktenskap, och nöjd med sitt familjeliv. De som dagligen ber till en Gud som de föreställer sig som en make/maka är mer benägna att påstå att deras äktenskap är lyckligt än de som inte föreställer sig en god Gud eller som inte ber dagligen. ”Utifrån dessa forskningsresultat om utbredning, frekvens, och konsekvens av bön kan jag dra slutsatsen att förekomsten av bön är hög, alarmerande hög, skulle den sekulariserade kanske kunna påstå. Särskilt gäller detta katoliker,” säger Greeley.

Vanan att be tycks inte vara i avtagande och bön har viktiga konsekvenser när det gäller mänskliga relationer. Det skulle kunna förhålla sig så att hög benägenhet till bön särskilt i kombination med en föreställning om Gud som god och välvillig, vore indikation på något annat – benägenhet att finna en djup mening med livet, en världsåskådning och ett yttersta värdesystem. Om man kunde finna mätmetoder för det yttersta värdesystemet skulle det kanske visa att de effekter av bön som framkommit vore falska – ehuru möjligheten kvarstod att just själva böneaktiviteten bidrog till att utveckla ett sådant värdesystem.

Greeleys analys bygger på teorin att religion är mänsklighetens försök att vända sig till det transcendenta och att denna relation till det transcendenta är mallen för vederbörandes övriga mänskliga relationer. Bön är ett sätt att relatera till det transcendenta. Greeley visar att en sådan relation i synnerhet när den förekommer tillsammans med bilden av en välvillig Gud, påverkar andra mänskliga relationer i synnerhet de mer intima men även mer avlägsna till exempel attityden gentemot brottslingar.

Sociologin kan inte vederlägga att det finns en transcendent verklighet som människor kan ha en relation till. Men relationen till det transcendenta måste dock av sociologer betraktas som verkligt existerande och inte minst de konsekvenser som den har.

Amerikanarna ber ofta, 26 % ber flera gånger om dagen, 57 % minst varje dag, 78 % minst en gång i veckan. Endast 1 % ber aldrig. Kvinnor ber mer än män och äldre människor mer än yngre. En stor majoritet av alla amerikaner, 88 %, är övertygad om bönhörelse. 56 % är mycket säkra på att de blir hörda, 25 % är ganska säkra och 6 % inte så säkra. Benägenheten att tro på bönhörelse tilltar med åldern. Med ”mognaden”, säger Greeeley, som funnit att vanan att be inte tilltar vid hög ålder utan snarare i tidiga trettioårsåldern såsom det verkar delvis av ”pragmatiska skäl”, nämligen att bön ”fungerar”. Sociologin kan inte hävda att bön verkligen fungerar men väl visa att erfarenhet av bön har verkliga konsekvenser.

Av dem som är osäkra beträffande Guds existens eller inte tror på Gud eller ett liv efter detta ber hela 17 % minst en gång om dagen och 35 % ber minst en gång i veckan. Vem ber de till? Kanske”to whom it may concern”.

Allt fler ber i USA. I början på 70-talet bad 53 % av amerikanerna varje dag. I slutet av 80-talet var siffran 57 %. Ökningen har skett genom en förändring av beteendemönstret på en generation. Bland dem som är födda mellan 1954 och 1956 steg andelen till 49 %, vilket betyder 11 % fler än den sex år äldre åldersgruppen. Detta talar mot att sekulariseringsprocessen är i kontinuerligt tilltagande. Nedgången i frekvensen att be tycks framför allt ha gällt 40-talisterna. Greeley konstaterar att man saknar data för att kunna jämföra om motsvarande yngre generation ber mer även i Europa.

Det föreligger en statistisk överensstämmelse mellan ”hög bönefrekvens” och motstånd mot dödsstraff, starkast motstånd bland dem som ber till en Gud som de ser som välvillig (lik en mor, en make/maka, älskare eller vän). Stark religiös identifikation i allmänhet – tro på Gud, kyrkogång, uppfattning av närhet till Gud och tro på ett liv efter detta, variabler som man brukar använda för att mäta religiöst engagemang, påverkar inte känslan av att vara lycklig eller attityden till dödsstraff. Inte heller förekommer någon överensstämmelse mellan lycka i äktenskap och synen på brottslingar å ena sidan och gudstro å andra sidan.

Det går inte att förklara överensstämmelsen mellan att man ber och att man är ”mycket lycklig” i äktenskap som ett utslag av samma religiösa identitet eftersom ateisters och agnostikers bönevanor har samma effekt på deras svar beträffande lycka och synen på dödsstraff som de gudstroendes.

Åtminstone tre möjliga förklaringar kan föreligga: nämligen att bönen i sig genom närheten till Gud kan göra livet mer tillfredsställande; att bönen kan avslöja en underliggande världsåskådning som innebär en mer positiv orientering mot livet; att bön är resultat av ett tillfredsställande liv och behov att vara tacksam för det. Således kan bön vara en orsak, ett tecken eller ett resultat – eller som förefaller mer sannolikt en komplex sammansättning av alla dessa tre faktorer.

Greeley menar att hans undersökningsresultat ger anledning att modifiera talet om sekularisering. Han säger: ”Visserligen har kyrkorna mindre inflytande både på sina medlemmar och i samhället och kyrkobesöken har också minskat, men män och kvinnor fortsätter att be och deras bön har ett starkt inflytande på deras relationer, både de mest intima och de mer avlägsna, även om personerna i fråga är mindre övertygade om Guds existens.”

För övrigt anser han det anmärkningsvärt att ingen egentligen bryr sig om varken att lekmännen ber eller hur de ber eller om vad. Katolska teologer och kyrkoledare är intresserade av sex och politisk makt men inte alls intresserade av lekmännens bön. Det finns anledning att förmoda att Guds helige Ande, som alltid blåser som den vill, avslöjar sina planer och sin ordning genom människornas religiösa upplevelser lika väl som genom teologernas lärosatser och kyrkans läroämbete. Men snarare verkar det som om de lärare som ägnar sig åt ”spiritualitet” ofta är mer intresserade av att sprida sina egna metoder bland, som de förmodar, lekmän utan erfarenhet av bön, i stället för att lyssna till hur dessa i själva verket ber – och till vem och om vad.

Sist men inte minst betonar Greeley, att vi noga måste utröna hur och varför människor ber i stället för att anta att de inte gör det. Det innebär mer forskning, fler empiriska undersökningar. Den aktuella religionssociologiska undersökningen, International Social Survey Programme, som omfattar 20 länder i både öst och väst, befattar sig med ämnet men ganska ytligt. ”Jag skulle vilja föreställa mig,” skriver Greeley, ”att fenomenet utbredd, ofta förekommande och målmedveten bön borde betraktas som en god nyhet för den katolska kyrkan, det slag av nyhet som föranleder ett intensivt krav att den verklighet som rör bön bleve föremål för detaljerade studier. Jag skulle vilja se teologer, journalister och biskopar och präster som blir entusiastiska och fascinerade av fenomenet. Jag beklagar att så inte alls tycks vara fallet.”