Recension av en recension

I Signum utfärdar man domar över en människa som man inte känner. Rätt av och utan skamkänslor slår man fast att den anklagade avfärdar Gud som ond, tror på modergudinnan, har en suddig världsbild, är animist, reducerar Gud till det omedvetna, är gnostiker, lurar människor genom en reklam som är så smart att den gränsar till det otillständiga etc. Allt detta vet man om min person. ”Fakta” hämtar man i en roman utan att ens snudda vid tanken att diktade gestalter lever sitt eget liv, handlar, känner och har åsikter som långt ifrån alltid sammanfaller med författarens. En roman är en roman är en roman, det är faktiskt en självklarhet. Som alla som har hemortsrätt i slutna rum, i detta fall kyrkan, tillämpar man dessutom ett selektivt seende, dvs. man läser in det som passar ens egen förutfattade åsikt och ser inte det uppenbara, det som ger en annan tolkning.

Några exempel: Kerstin Aner skriver: ”MF bryr sig som bekant inte om någon teodice för Jahve, hon avfärdar honom som ond och så är det med den saken.”

Så talar en allvetare om något hon inte kan veta. För mig är Gud något annat och mycket större än sådant som kan inlemmas i mänskliga begrepp om gott och ont. Gud kan inte anklagas och behöver inte försvaras. Men Noa i min bok är fundamentalist och har följaktligen ett teodiceproblem. Även i min roman svarar Gud Noa på det sätt som Gud talar till människan, genom undret som bekräftar förbundet. Men Noa ser inte regnbågen som innehåller livets alla färger och har båda sina fästen på jorden.

Jean Paillard säger att jag reducerar Gud till det omedvetna. Det är en absurd läsning. Däremot händer det – också i Bibeln – att Gud når fram till en människa genom hennes omedvetna, i drömmar och projektioner. Eftersom människans fömåga att tala med änglar är dåligt utvecklad, särskilt hos förnuftiga karlar som Noa i min bok, så kan Gud tänkas använda sig av projektioner, först av den gode fadern (morbrodern) och sedan av den onde fadern (prästen) i Nordriket.

MF är gnostiker, säger JP. Den auktoritära människans osäkerhet när det gäller att sätta andra i fack upphör aldrig att förvåna mig. Jag har varit starkt påverkad av den gnostiska tanken: ”sök efter Honom inom dig själv…” men den religiösa tänkare som betytt mest för mig är Mäster Eckhart.

Det enda ställe där jag känner igen mig själv i er debatt är följaktligen: ”associationer till mystiker av hög kristen rang som säger att själens medelpunkt är Gud, att Gud är mitt egentliga jag.” (KA)

Men sedan får jag veta att denna själens medelpunkt för mig är modergudinnan: ”Hon försöker i stället skapa en teodice åt modergudinnan och märker inte att det knappast blir lättare.” Ett sådant orimligt yttrande. Den Gud jag möter i tystnaden är inte bara bortom våra ord utan självklart utan kön. Till era många anklagelser hör att jag bygger en suddig världsbild, ”med bitar hämtade lite vallöst ur religionshistorien” (KA), ”romanens tvetydighet” (JP).

Det finns ännu en självklarhet som förbigått er: Romanen Syndafloden är en bok om vår tid.

Kära kristna som sitter där så tryggt i era slutna rum. Har det undgått er att de fasta världsbilderna för länge sedan fallit sönder ute bland människorna? Vi lever i en ”suddig” tid där alla slags världsbilder möts, bryts mot varandra, människor söker och förkastar, vänder tillbaka mot naturreligioner eller framåt i utopiska drömmar, in mot självkännedom, ut mot självförverkligande etc.

Min bok, alla mina böcker, är en spegling av detta skeende. Det är därför de berör människor så starkt, de känner igen sig i ”tvetydigheten”. Som jag för min del vill kalla öppenhet. Jag är inte kristen, främst därför att jag mött så många kristna för vilka kyrkans lära blockerat möjligheten till direkt upplevelse av Gud. Men jag läser dagligen evangelierna. För mig är det mycket svårt att förstå hur ni kan vara lärjungar till Honom som sade: Dömen icke …

Marianne Fredriksson

Härmed förklarar vi diskussionen avslutad.
Red.