Ros som idel godhet andas

Var är våra medeltidsmänniskor? De verkar försvunna – Birger jarl, Magnus Ladulås, Engelbrekt och deras samtida har gått in i skuggorna. De lämnade just ingenting efter sig som gör dem synliga som individer – inga brev, dagböcker, skildringar av ögonvittnen. Historien blir en fem-sexhundraårig stumfilm, full av action, med förklarande vignetter, men inte mycket mer. Birgitta Birgersdotter är ett lysande undantag. Hon föddes omkring 1303 – lagmansdotter, släkt med den kungliga folkungaätten. Vid 13 års ålder giftes hon bort med Ulf Gudmarsson från Ulvåsa vid sjön Boren – en gång platsen för det berömda bröllopet. Här bodde hon i mer än 27 år, födde åtta barn, vallfärdade liksom sin far, farfar och farfars far tillsammans med Ulf till Santiago de Compostella i Spanien och aposteln Jakobs grav. På väg hem, 1342, blev Ulf Gudmarsson sjuk, kom sig, men dog 1344, en tid efter hemkomsten.

Vid 41 års ålder var alltså Birgitta änka, och det är från den tiden som hon träder fram i kött och blod, tvärs genom århundradena. För att ge relief åt hennes framträdande på scenen kan noteras, att hon av sina samtida beskrevs som en tenerapersona, en kortväxt, finlemmad gestalt. Simplicissima et mansuetissima, heter det också, ytterst enkel och mild. En besökande från England talar om att hon har lätt för att skratta, a laughing face. Med tiden tycks hon ha blivit rundnätt, om man får döma av en berömd träskulptur.

Birgitta, som på ett kyrkomöte i Arboga 1397 förklarades som Sveriges skyddshelgon, hade redan som barn haft syner, en stark religiös dragning. Den korsfäste hade visat sig för henne, en ängel hade hjälpt henne med vardagssysslor. Under hela sitt gifta liv slets hon mellan att vilja till kristet ödmjukt och asketiskt liv och vad hon själv beskriver som alltför stor sinnlighet, glädje inför mat och vackra kläder, stolthet över familj och samhällsställning, rikedom. Med åren blev viljan till avstående allt starkare. När Ulf Gudmarsson låg inför döden gav han hustrun sin ring och bad henne bevara den till hans minne. Bara några dagar efter Ulfs bortgång gjorde hon sig av med ringen. Hon skulle börja ett nytt liv, helt ägnat det gudomliga, och ringen skulle, menade hon, hindrat henne som ständig påminnelse om det förflutna.

De första åren som änka bodde hon vid Alvastra cistercienskloster, inte långt från Vadstena. Det hade grundats på 1100-talet av sankt Bernhards munkar. Här mötte Birgitta en fromhet som kom att prägla hennes egen. Ett personligt, meditativt förhållande till det gudomliga, med Mariagestalten i centrum. Det var här Birgitta fick sin kallelsevision. Det är Kristus som talar till henne: ”Jag har utvalt dig och tagit dig till min brud … För din stora kärleks skull skall jag sörja för dig. Därför tar jag dig till min brud och till min egen lust, sådan det höves Gud att ha en kysk- själ.”

Hon är alltså förmäld med Kristus. Det andliga äktenskapet kräver trohet. Kristi efterföljelse: ett liv så nära som möjligt den kärlek och det avstående som präglade Kristus. Kallelsen ledde i sinom tid, medan Birgitta ännu var kvar i Alvastra, till en befallning att grunda en ”ny vingård till gudsmoderns ära”. Ett nytt kloster, alltså – och reglerna dikterades för henne. Både män och kvinnor skulle ingå, alla under ledning av en moder och abbedissa.

År 1349 lämnade Birgitta Alvastra. Målet var Rom. Hon skulle söka påvligt godkännande av sin orden. Hon färdades genom digerdödens, den stora pestens Europa, och kom fram 1350. Hon kom att stanna i den eviga staden fram till sin död 1373. Huset där hon bodde och dog, nu vid Piazza Farnese, då vid Campo dei Fiori som på den tiden var större än i dag, står fortfarande kvar. Där finns nu ett Birgittakloster tillhörande en ny gren av orden som grundades av svenskan Elisabeth Hesselblad i början på 1900-talet.

Via dolorosa och medlidandets väg

I hennes kristna tro möter en klassisk polarisering: den gudomliga nåden kontra människans medfödda syndfullhet. Vägen undan straff och förtappelse enligt rättvisans krav ligger i ett liv enligt evangeliets föreskrifter. Men aldrig på egen hand – frälsningen förutsatte prästerlig reglering: bikt, syndaförlåtelse, nattvard enligt kyrkans regler. För 1300-talsmänniskan, särskilt för den som lätt känna den bernhardinska fromheten, föranledde kravet på imitatio en vilja till efterföljelse som gick utöver det yttre handlingslivet. Den sant kristne borde så gott som möjligt identifiera sig med Kristi lidande, hans offer av den egna personen till mänsklighetens fromma. Kravet på efterföljelse var absolut – och absolut omöjligt. Och de bästa förutsättningarna härför fann man i klostergemenskapen, med noga reglerade dagar, lydnad, kyskhet, fattigdom.

Inlevelsen i den höga förebildens liv för med sig en koncentration på lidandet – passionshistorien med alla dess detaljer fram till döden på korset. Det var ju Golgatavandringen, via dolorosa, smärtans väg som utgjorde codan, den förtätade sammanfattningen i Kristi liv, offret som i de bibliska berättelserna föregicks av den sista måltiden. I uppenbarelserna ser Birgitta gisslandet på Pilatus gård, dignandet under korset, den utdragna döden. Mot slutet av sitt liv, 1372, vallfärdade hon till Jerusalem och gick själv den rekonstruerade lidandets väg förbi de berömda fjorton stationerna, anhalterna på vägen till döden och uppståndelsen.

Det gällde alltså att hålla förebildens smärta levande, att göra livet till en kontinuerlig ”inövning i kristendom”, för att använda Kierkegaards uttryck. Den naturliga ledsagaren och förebilden var den heliga jungfrun – hon som starkast identifierade sig med sonens lidande. Och Birgitta, som själv upplevt två barns död i förtid, kom alltmer att koncentrera sig på Maria som modersgestalt och förkroppsligande av kristet liv.

Stabat mater dolorosa – här står den sorgefyllda modern, vittne och medaktör i den bibliska tragedin.

I uppenbarelserna, som innehåller tre stora passionsberättelser, beskriver Maria för Birgitta sitt lidande inför sonens smärtor. Berättelserna är närgånget konkreta, med makabra detaljer. Maria talar till den i visionen lyssnande Birgitta: ”Först fäste de hans högra hand på stammen, vilken var försedd med borrhål för spikarna, och de genomborrade handen på det ställe där benet var fastast. Därefter sträckte de den högra foten med ett rep … Sedan korsfäste de den högra foten med två spikar, så att alla senor och ådror uttänjdes och brusto sönder. Efter att ha gjort detta satte de törnekronan på hans huvud, och den stack min sons vördnadsvärda huvud så våldsamt, att hans ögon fylldes av det flödande blodet, öronen täpptes och skägget alldeles vanställdes av det nedrinnande blodet …”

Man tycker sig stå inför scenanvisningar, andliga övningar som hos Ignatius av Loyola, avsedda att intensifiera upplevelsen – Birgittas egen, hennes samtids, och eftervärldens. Maria kunde aldrig glömma det hon upplevt, medlidandet med barnet var alltid närvarande. Här är Birgittas utgångspunkt. Mellan raderna i de pedagogiskt, ofta övertydligt avfattade uppenbarelserna stiger fram en”birgittinsk”kvinnosyn, ett framhävande av kvinnans speciella roll i dramat om gudsrikets förverkligande. Kvinnan mer än mannen, Birgitta och alla hennes medsystrar har en särskild möjlighet och förmåga att leva sig in i den lidande moderns situation, att alltid ha den för ögonen.

Maria fick för Birgitta inte bara en vittnesfunktion. I lika hög grad är hon, genom att vara på en gång syndfri och moder, en inkarnation av barmhärtigheten. Emblematiskt är den ju liktydig med kärleken som förlåter allt, ser barnet i den vuxne syndaren, förstår utan att döma. Här går väl Birgitta tillbaka på egna erfarenheter.

Efter sonens död blev Maria, skriver Birgitta, ”huvud och drottning” för apostlar och lärjungar. Den första kristna gemenskapen var ett matriarkat, enligt Birgittas synsätt. Männen – lärjungarna hade sina praktiska uppgifter: sprida budskapet, förvalta sakramenten, till det yttre leda den växande kyrkoorganisationen med Petrus och hans efterföljare som anförare. Men Maria, i kraft av sin absoluta kärlek och sin identifikation med sonens lidande, är det på en gång jordiska och himmelska exemplet framför alla andra. Tanken fick ett praktiskt uttryck i Birgittas klosterregler.

Den gudomliga rättvisan i världsbilden

”Ty det finns icke en enda föreställning i himmelen som icke är i gudomen, inrättad och förutsedd av den. Och det finns icke ett stoftgrand på jorden, icke en gnista i helvetet som står utanför hans domvärjo och som skulle kunna dölja sig för hans förutvetande … Den fullkomliga visheten och makten finns hos Gud, och därför är det så inrättat, att intet kan stå emot den. Ingenting är oklokt, allt är förnuftigt, passande för var sak …”

Den birgittinska världen är lagbunden, strukturerad, en gång för alla given, men ändå i rörelse enligt en överjordisk plan, sakta på väg att förverkligas. Överallt härskar den gudomliga rättvisan, mildrad av barmhärtigheten. Den heliga och allmänneliga kyrkan, given av Gud, förvaltar och övervakar processen.

Det är samma världsbild som vi möter hos Dante. På samma sätt som Virgilius följeslagare ryser Birgitta ibland till inför den urverksartade logiken i det gudomliga maskineri hon tycker sig möta i sina uppenbarelser. Höga prelater, världsliga stormän, släktingar – alla avlidna – har efter döden förts till en himmelsk domstol under Kristi ledning, med Maria som barmhärtighetens förespråkare. För de onda kräver djävulen själarnas diaboliska bestämmelse, inferno. Vanligen är domen given, och själen redan medveten om sin bestämmelse: den vet om den i livet valt det goda eller det onda. Den fria viljan är för Birgitta ett teologiskt och psykologiskt axiom. Det gäller naturligtvis inte ett val, utan dagliga, ständiga beslut. Så fort valet är ett faktum får människan hjälp av himmelska – eller underjordiska – makter. Den självkännedom som Birgitta alltså tillskriver själen efter döden finns, menar hon, också under livstiden. Etiken är liksom rättvisan gudomlig, ingår i den celesta ordningen. Den kristna synden är för Birgitta ett liv utan försök till efterföljelse i linneförfattningen och handling. Uppenbarelserna relaterar synden till passionshistorien. Kristi lidande är ju universellt: det frivilliga offret av den egna personen innebär en frälsningsväg för alla. På samma sätt är synden universell. I Birgittas föreställningsvärld är därför korsfästelsen permanent, pågående här och nu.

Maria berättar för den lyssnande Birgitta: ”Men nu frågar du kanske: Hur korsfästa de honom? Jo för det första fästa de honom på det kors som de berett åt honom när de icke akta på sin skapares och herres bud, utan skymfa honom: genom sina tjänare har han manat dem att vara honom lydiga, men detta förakta de … Sedan korsfästa de hans högra hand när de hålla rättvisa för orättvisa … Vidare korsfästa de hans vänstra hand när de vända dygden till last och vilja synda ända till slutet, i det de säga: om vi bara på vårt yttersta bedja … Förbarma dig över mig, o Gud … att vi få förlåtelse. Men detta är icke dygd – att vilja synda och icke bättra sig, att vilja ha lön utan arbete …”

Straffskildringarna är i fråga om konkretion på samma plan som passionsbeskrivningarna: hon utbreder sig över mångfärgade ohyggligheter, plågornas eviga raseri i besatta kroppar, bortvända från ljuset. I en vision, från Alvastratiden, berättar hon om en av de straffade: ”Hennes hjärta var bortslitet, läpparna utskurna: hakan skälvde, och de långa, skinande vita tänderna skallrade. Näsan var söndergnagd, och de uttryckta ögonen hängde ned på kinderna i två trådar … Det var inget kött på huvudet, hjärnan vällde fram som smält bly och flöt ut som tjära. Hennes hals svängde rund såsom det trä som svarvas i svarvstolen …”

Straffskildringarnas furiösa raseri har förbryllat hennes levnadstecknare. Hur går de ihop med upphovsmannen – den lilla, ytterst milda damen med ”the laughing face”? Man har hänvisat till att hon levde i en grym tid, där lidande, död, förmultning blottlades på annat sätt än nu, fasaväckande straff tilldelades dem som brutit mot lagen för att sedan offentligt exekveras, androm till varnagel. Hon var, har man menat, som alla andra fången i sin tid. Säkert kan man också här, liksom i de blodiga beskrivningarna av Kristi lidande, se ett utslag av den vikt hon tillmäter inlevelsen, identifikationen.

Med samma skärpa går hon till rätta med sig själv, förklarar sin egen person förtjänt av samma helveteskval som andra syndiga själar. Under en period av sitt gifta liv har hon levt alltför världsligt, framgår det av uppenbarelserna. Vid ett tillfälle påminns hon av Kristus om sin egen vällust och behagssjuka – dessutom frosseri, fåfänga, blindhet för andras lidanden. Kristus säger om den dom hon då förtjänade: ”För din skörlevnad vore du värd att alla dina lemmar lossnade i sina leder, att köttet förtärdes av röta, att skinnet sprack av bölder, att ögonen revs ut … För ditt förakt för de fattiga och för mina vänner, och för din vinningslystnad vore du värd att ansättas av så svår hunger, att du gärna skulle äta dina egna lemmar …”

Men bilderna av syndarnas plågor är, betonar hon vid flera tillfällen, bara omskrivningar, bilder, för att hon och andra skall förstå syndens innebörd: ”Allt som blivit dig så utförligt visat, i tur och ordning, sker i ett enda ögonblick inför Gud. Men eftersom du är kroppslig, måste andlig kunskap bibringas dig medelst kroppsliga bilder.”

Också i synen på straff och belöning, helvete och paradis, påminner Birgitta om Dante. Människan anlägger ett kausalt betraktelsesätt – för enkelhetens skull. Men det är fråga om självvalda sinnestillstånd, inte utifrån ålagda påföljder. Paradis och helvete är här och nu. Dessutom: den logiska konsekvensen av en under livet självvald sinnesförfattning – överensstämmande med eller stridande mot gudomlig ordning och moral.

Birgittas religiositet är helt och hållet inskriven i den medeltida kyrkans trosmönster – väsentligen detsamma som i dagens påvekyrka. Gudstjänsten var den fasta punkten i hennes liv, med tonvikten lagd vid mässoffret, det sakrament varigenom bröd och vin förvandlas till Kristi lekamen och blod. Det är ett av sig själv verkande mysterium – fristående från de av henne så ofta kritiserade prästernas värdighet eller ovärdighet.

Viljans förvandling och aktiva medverkan var för Birgitta alltid en förutsättning för den ”goda handlingen” och rättfärdiggörelsen. Men det rätt förrättade mässoffret var i sig en god gärning. Det befrämjade, menade hon, det godas seger, levande och döda själars frälsning.

Döden

Syndens lön är döden. De för osjälvisk kärlek främmande själarna lever efter döden vidare i samma mörker som de valde i livet. De flesta var en blandning av gott och ont – efter döden renas de från slagg i skärselden. När det onda är bortbränt lämnar de prövningarna för ett bättre liv. Processen kan förkortas, främst genom gudstjänstlivet i kyrkan.

De döda var för medeltidsmänniskorna på ett annat sätt än nu kvar i de levandes värld – odödlighetsföreställningen förde in dem i vardagen. För Birgitta var det självfallet att de levandes minnesgodhet hjälper de avlidna från att ”ensamma digna under tyngden av sitt förflutna”. Det sker alltså genom kyrkans liv, men också genom den enskildes förböner och goda gärningar. En ängel talar till Birgitta: ”Liksom den hungrige gläder sig åt den föda som kommer i hans mun, en törstig åt drycken, en sorgsen åt glädjen, en naken åt kläder och en sjuk åt en bädd, så glädja sig alltså själarna att få del av det goda som för deras skull göres i världen … Sedan hördes många röster från skärselden säga: O Herre Jesus Kristus, rättvise domare, sänd din kärlek till dem som andligen hava makt i världen!”

Andliga erfarenheter och praktiska anvisningar

Begreppet mystik förknippas med försjunkande i det översinnliga, en ibland ordlös meddelelse, outsägliga erfarenheter. Vägen till dessa upplevelser beskrivs ofta som markerad av ”stationer”. Utifrån sina egna erfarenheter har mystikerna namngivit dessa anhalter – utblottelse, den mörka natten, den mystiska döden, hemmastaddhet i det fördolda, fullhet.

Birgitta var förvisso mystiker: hon tyckte sig under årtionden vara tilltalad av eller inbegripen i samtal med Gud, Kristus, Maria, änglar, avlidna. Men det var en annan mystik än uppgåendet i det outsägliga. Henne gudsförsjunkande ledde till uppenbarelser med praktiska råd, anvisningar, meddelanden av praktisk karaktär. Hon uppfattade sig som Guds språkrör, och de gudomliga budskapen gällde hur hon själv och hennes samtid skulle kunna bättra sig, leva för att på bästa sätt främja förverkligandet av den gudsstat på jorden som var skapelsens mål. Men i grunden var naturligtvis utgångspunkten densamma som för andra mystiker: ”nu lever icke mera jag, utan Kristus lever i mig.”

Vad hon erfar, är, säger hon, ”så uppenbart, att alla, både stora och små kan förstå”. Birgittas nära tjugoåriga vistelse i Rom var i praktiken klosterartad – hennes dagar fylldes ut av gudstjänster, böner, bikt, avskildhet, hjälp åt fattiga och sjuka.

Men på samma gång var hon aktiv utåt, ”i världen”. Uppenbarelserna gav henne inte bara besked om hur den kristne borde inrätta sitt liv, och följderna av olydnad och hörsamhet. Hon ansåg sig också kallad att förmana kungar och påvar, mäkla fred mellan England och Frankrike, gå till rätta med stormän i Sverige och på kontinenten. Hon fördömde missförhållanden i den kyrkliga världen – alltid lika absolut oförskräckt. Detta ständiga engegemang i världsliga och kyrkliga förhållanden kan vi lämna därhän: det viktiga och för vår tid intressanta är naturligtvis hennes religiösa, ”andliga” profil.

Fanns en motsättning mellan inre och yttre liv, kontemplation och utåtriktad verksamhet? Knappast: hon ser sin världsliga aktivitet som en direkt följd av den egna religiösa inlevelsen: ”Om man förvarar en eld i ett tillslutet käril utan öppning så slocknar den och kärilet kallnar. Så är det ock med Maria, ty även om hon icke vill leva för något annat än Guds

heder så höves det henne att hennes mun upplåtes. Då tränger hennes kärleks låga ut … och föder andliga barn åt Gud.”

Maria som ordenshuvud och drottning

En egen, ny orden fanns alltså i hennes tankar redan under Alvastratiden, efter Ulfs död. Också här förelåg en gudomlig ingivelse. Senare, i Rom, tyckte hon sig motta föreskrifter om den ”nya vingården” – och biktfäderna skrev som alltid ned vad hon sade sig ha hört från ”hans älskade mun”.

Birgittas orden, Ordo Sanctissimis Salvatons, Den Allraheligaste Frälsarens Orden, godkändes med påvlig bulla 1370, tre år före hennes död. Ett särdrag är Birgittas föreskrift, att konventet skulle vara ett ”dubbelkloster”, med både män och kvinnor. Birgittas tanke om Maria som ”huvud och drottning” speglas kanske i föreskriften att hennes kloster skulle förestås av en kvinna. Själva tanken på ett kloster för både män och kvinnor var i och för sig inte ny: ett sådant fanns i Fontevrault i Frankrike, liksom hos benediktinerna. Det nya är, att Birgittas skapelse skulle vara ett nunnekloster, med abbedissan underordnade män som präster. Hon skrev på diktamen: ”Av vördnad för min allra saligaste jungfruliga moder, som denna orden är ägnad, skall abbedissan vara huvud och härskarinna. Ty den heliga jungfrun, som hon ställföreträder här på jorden, var efter min himmelsfärd huvud och drottning för mina apostlar och lärjungar.”

Nunneklostret skulle högst ta emot 60 systrar, heter det i reglerna. De manliga klosterinnevånarna borde bestå av 13 prästvigda munkar, fyra djäknar och åtta lekbröder. Sammanlagt skulle antalet alltså vara 85 – lika många som de 13 apostlarna (här är Paulus inräknad) och de 72 lärjungarna. Möte mellan män och kvinnor fick bara ske i samband med bikt och gudstjänster som de två kommuniteterna senare firade i den av Birgitta ritade klosterkyrkan.

Birgitta tycks redan tidigt varit på det klara med att hennes kloster skulle förläggas till Vadstena vid Vätterns nordöstra sida. Kungafamiljen ägde en borg intill sjön, och Birgitta hade genom testamente 1346 fått kungsgården som gåva för sin planerade skapelse. Byggnadsarbetena började tidigt, avbröts och satte igång på allvar vid slutet av 1360-talet. Nunnor och munkar flyttade in 1384. Men kyrkan, ”Blåkyrkan” vid Vättern, blev färdig först långt senare och invigdes definitivt tillsammans med klostret 1430.

Liturgin: från bebådelse till korsfästelse

Över livet i Vadstenaklostret låg liturgin som ett skyddsnät över tillvaron. Tidegärden, Opus Dei, skulle sjungas sju gånger om dagen. Med hjälp av sin biktfader, magister Petrus Olai från Skänninge, skrev Birgitta under de första romåren en egen sånglig ritual. Till innehållet är den en hyllning av jungfru Maria, med en spegling av olika faser av hennes liv, alltid relaterade till hennes moderskap.

Under veckans dagar följde man alltså Marias och Kristus liv – från bebådelsen fram till fredagens korsfästelse, lördagens väntan och sorg fram till söndagen och uppståndelsen. Utgångspunkten var naturligtvis bibeltexter, framför allt Psaltaren och passager från Nya testamentet. Därtill kom gamla kristna sånger, bearbetade av magister Petrus. Han skrev också nya hymner, som efter Birgittas godkännande fördes in i tidegärden. Det hela reglerades i detalj – sången, systrarnas rörelseschema under andakterna. Den mest kända av hymnerna skrevs efter helgonets död: Rosa rorans bonitatem, stella stillans claratatem. Ros som idel godhet andas, stjärna, renhets klara droppar.

Birgittaritualen sjungs alltjämt i Birgittaklostren. Magister Petrus tycks också ha skrivit melodierna. Musikaliskt är de gregorianska: enstämmiga, rytmiskt obundna, osymmetriska.

Eljest skiljer sig Birgittas klosterregel väsentligen inte från vad som gällde för flertalet andra ordnar. En måttlig askes, ett liv i arbete och bön, hjälp åt sjuka, fattiga, gamla. Härtill ingående regler om intagning av nya klostermedlemmar, disciplin, klädsel. Alltjämt bär systrarna den av Birgitta föreskrivna dräkten i grått och vitt med ett svart huvuddok, och över detta en krona i vitt tyg, prydd av fem små röda punkter – symboler för Kristi sår.

Spiritualitet och personlighet

Trosvissheten var lika stor som kompromisslösheten. Hennes straffpredikningar riktades mot både kyrklig och världslig överhöghet – varhelst hon tyckte sig se missbruk, brott mot evangeliets huvudtankar. I förhållande till överheten visade hon en total frånvaro av opportunism – och detta trots att hon för sin ordens del skulle haft fördelar att vinna på ett gott förhållande till de styrande. Uppenbarelsernas många domstolsscener, med rättvisans oundvikliga och slutliga seger, är påminnelser om en gudsförtröstan omsatt i lidelse för rättvisa.

Frånvaron av beräkning och taktik hänger naturligtvis samman med Birgittas totala uppgående i sin tro. Hennes uppenbarelser ger oss en bild av ett helt gudsinriktat liv. Hon verkar fjärran från allt andligt svärmande, eller mystik i mening av försjunkande i det gudomligas outsäglighet. Den svenske medeltidshistorikern Aron Andersson har ur kristen synpunkt formulerat en sammanfattning av sin läsning av hennes skrifter: den ger, skriver hån, en bild av ett liv i gudomlig tjänst, i intim förtrolighet med Kristus och Maria, ”så fyllt av nåd att varje steg, varje tanke, varje handling tycks stå under himmelsk ledning”.

Ordens tillväxt

Orden växte, nya Birgittakloster öppnades redan på 1300-talet i Danzig och i Florens. I början på 1400-talet bildades två kloster i Danmark, Mariebo och Mariager, och ett i det finländska Nådendal. Vid slutet av århundradet fanns Bigittakonvent i England och de baltiska länderna, i Tyskland, nuvarande Holland och Belgien, Frankrike. Huset vid Piazza Farnese i Rom, gåva av en romersk adelsdam, förblev i ordens ägo. Det användes som härbärge för pilgrimer.

Med reformationen följde de nordiska birgittaklostrens upplösning. I Sverige fick dock Birgittas skapelse leva kvar, trots indragningar på andra håll i landet. Birgitta var Sveriges skyddshelgon, förmodligen med stark folklig förankring, och myndigheterna skyndade långsamt. I Vadstena klosters ännu bevarade Minnesbok finns några patetiska anteckningar från åren under Gustav Vasas välde. År 1543 började förföljelserna på allvar:

”(Detta) år förseglade konung Gustav båda brevskåpen i bokstugan, och hans drabanter borttogo otaliga böcker därsammanstädes, samt en stenbild på den heliga jungfruns altare, och oräkneligt många andra ting borttogo de … Dagen efter sankta Birgittas kanonisationsdag klockan 8 kom biskopen i Linköping magister Nikolaus till vårt kapitelhus … och höll kyrkomöte i många tillkallades åhöro, utan att vi visste något, med många stympningar, såsom av mässoffret, vattenvigning, bikten, kåpan och dräkten och mycket annat, och omintetgjorde gudstjänsten … Bed för oss: varde hans dagar få, och hans biskopsämbete tage en annan.”

Den sista anteckningen, från 1545, består av en enda mening: ”Nedrevo för oss stadsborna ‘allan klosters vall’ (hela klostervallen) på södra sidan, som synes.”

Fyrtio år senare, då Karl IX regerade och den katolskt sinnade Johan III lämnat scenen, upplöstes klostret enligt kungligt beslut. Några av invånarna flydde över till Tyskland och Polen.

Men Birgittas tanke lever. I dag finns nära 40 kloster runt om i världen – med nästan bara kvinnor. Svenskan Elisabeth Hesselblad, grundade alltså en ny ordensgren. 1931 flyttade hennes systrar in i ordenshuset vid Piazza Farnese. Elisabeth dog 1957, och frågan om hennes saligförklaring handläggs just nu i Vatikanen. Nya kloster av Elisabethgrenen växer upp, senast i Czestochowa, Polens klassiska vallfärdsort där den Svarta madonnan på 1600-talet hjälpte Vasakungen jan Kasimierz att stoppa svenskarnas framfart. Solidaritetsrörelsens skyddshelgon är den svenska Birgitta, och Walesa själv är oblatbroder i orden – en av de lekmän som lovat att i livet alltid försöka ha helgonets exempel inför ögonen.

Nu skall hon alltså i sex hundra år ha levt i ljus och klarhet. I en av sina uppenbarelser uppmuntrades hon av Maria att hedra helgonen – de står i Guds närhet: ”Ty de äro som oräkneliga stjärnor, vilkas ljus och glans ej kan jämföras med något av världens ljus. Världens ljus skiljer sig från mörkret, men ännu mer skiljer sig helgonens ljus från denna världens ljus. Jag säger dig i sanning, att om helgonen syntes i sin klarhet sådana de äro, så skulle intet mänskligt öga kunna uthärda detta, utan berövas sin kroppsliga syn.” Hennes jordiska insats är mer konkret. Den danske kyrkohistorikern Fredrik Hammerich – som på 1860-talet skrev en utmärkt biografi över Birgitta – menade, att hennes verk liknar en gotisk katedral. Uppenbarelserna öppnar portarna till en spetsbågevärld med en oändlig rad av demoner, grinande gestalter, plågade själar, saliga, änglar, den leende Maria. Allt är naket framställt, utan förbehåll. Och alla dessa figurer stöder och går upp i en enda, radikal ide.