Nya testamentet i ny översättning

De torde vara få som inte vet att bibelkommissionen nu avslutat sitt arbete på en nyöversättning av Nya testamentet, och att resultatet som bäst har börjat spridas över landet. Det kan då vara anledning att lyfta fram en del principer och problem som översättarna har haft att leva med under sitt arbete. Jag kommer först att presentera de riktlinjer som kommissionen haft för arbetet och belysa dem litet. Därefter tar jag upp några konkreta fall där svårigheter kommer till synes som man möter när översättningsprinciperna ska tillämpas.

Översättning och tolkning

Principer för översättning, ska sådana egentligen behövas – är det inte bara att översätta? Nej, det är det verkligen inte. Under de debatter som fördes om bibelöversättning kring sekelskiftet kunde t.ex. P.P. Waldenström anklaga framlagda förslag för att vara otillbörligt omskrivande och säga: ”översättningen skall översätta men icke förklara”. Alltså ville han att översättningen skulle vara så ordagrann som någonsin var möjligt. Ju ordagrannare, desto trognare. Bakom sådana åsikter ligger en bestämd teologisk syn som innebär att de enskilda orden betraktas som bärare av den gudomliga uppenbarelsen.

Senare tiders språkforskning har emellertid lärt oss att det inte primärt är de enstaka orden som förmedlar innehållet utan satsen, meningen. Om Bibeln är skriven på mänskliga språk, då bör denna regel också gälla dessa språk. Och då motsäger språkliga fakta åsikten som företräddes av Waldenström och andra. I mänskligt språk är det normalt innehållet som talet eller texten ska förmedla från författare till läsareåhörare. Följden blir förstås att översättarens uppgift blir att se till att satsernas innehåll i grundtexten förmedlas till den som läser översättningen. För att anknyta till Waldenströms formulering: inte ”förklarar” översättaren, men hans primära uppgift är att flytta över ett innehåll, buret av satserna i en text, till en text på målspråket. Inte ”förklarar” han, men otvivelaktigt tolkar han.

Den här principen skulle kunna tyckas innebära att översättaren kan bruka vilka ord han vill i sin text, bara han ger den samma innehåll som originalet. Detta är dock inte sant. Ty innehållet i en text får nyanser och bitoner genom ordval, stilläge osv. Antag att vi skulle översätta en sats uttalad av P.G. Wodehouse’s klipske och verserade butler Jeeves: ”These fashionable French watering places are notoriously infested by dishonest characters.” Det vore bara delvis rätt innehåll att skriva: ”på de här flotta franska kurorterna härjar ju för jämnan skumma typer, det vet ju varenda kotte”. Ty stilen vore fel, och ordvalet. Översättaren måste alltså försöka bibringa sin läsare också de bitoner som består av ordval och stil.

Riktlinjer och tillämpning

Det är sådana här överväganden som ligger bakom de riktlinjer bibelkommissionen haft för sitt arbete. De sammanfattas så här i inledningen till den upplaga av nyöversättningen som utgörs av SOU 1981:56: ”originalets innehåll skall återges korrekt och fullständigt, originalets stil skall återspeglas, inte minst de för olika författare och framställningssätt karaktäristiska egenskaperna, och översättningen skall utformas så att textens innehåll blir tillgängligt för en nutida normalskolad läsare och så att den kan göra tjänst i olika väsentliga sammanhang.”

När nu dessa riktlinjer tillämpats har resultatet blivit sådant att frågor av den här sorten kan uppstå: antag att en läsare vet att översättningen av 1883 är mycket ordagrann och att 1917 års kyrkobibel (i fortsättningen: 1917) också är relativt ordagrann. Så lägger han en av eller båda dessa översättningar bredvid 1981 års nyöversättning (i fortsättningen: 1981) och ser åtskilliga skillnader, ja stundom ett visst avstånd mellan de äldre och den yngre. Då kan han fråga sig: är jag inte utlämnad åt dessa översättare, de som för mig så långt från vad jag tror vara grundtextens ordalag? Svaret är: jovisst – men läsare är utlämnade också åt de äldre översättarna. Ty även den mest bokstavliga översättning innebär att översättaren tolkar på något sätt. Det tråkiga är bara att ju mer ordagrann en översättning är, desto mer fördunklas innehållet, och, följaktligen, desto mindre är den verkligen en översättning. Exempel finns i den grekiska översättningen av Gamla testamentet som i vissa delar går så nära den underliggande hebreiskan att grekiskan blir obegriplig.

Bibelkommisionen har utarbetat ett sätt att tillämpa principen om innehållsöverflyttning som den har kallat ”omstrukturering”. Enkelt sagt betyder denna metod att man först gör klart för sig vad en sats eller mening innehåller och av vilka element detta innehåll är uppbyggt. Vid översättningen kan man sedan, om tydligheten och/eller svensk språkriktighet kräver det, organisera om elementen, och så naturligt flytta över innehållet. Därvid utnyttjar man förstås så långt det går det ordval och den stilnivå som originalet har. Ett exempel, som f.ö. företrädare för kommissionen själv använt som illustration: 1 Thess. 1:4 står mitt inne i en lång grekisk mening och lyder i ordagrann översättning: ”vetande, bröder, älskade av Gud, er utkorelse”. 1 1981 blir det: ”Gud älskar er bröder, och vi vet att han har utvalt er.”

Att återge innehållet

Jag ska nu ta upp några exempel som visar på problem som översättare möter. Det känsligaste och viktigaste består förstås av uppgiften att ”korrekt och fullständigt återge originalets innehåll”. Det kan tyckas att den uppgiften vore lätt när grundtexten säger t.ex. ”och sedan han kastat silvermynten i templet gick han därifrån” (Matt. 27:5). Men faktiskt kan man tveka: avser evangelisten att Judas t.ex. tog sig in i tempelbyggnaden, dit bara prästerna annars fick komma, eller kanske att han kastade blodspengarna någonstans på tempelområdet, på någon av förgårdarna? 1917 ger inget förslag till hur man skall fatta texten och är lika öppen som grekiskan. Den nya texten styr däremot läsarnas tanke mer precist: ”då kastade han in pengarna i tempelhuset”, vilket väl låter Judas ställa sig på männens förgård och slunga pengarna c:a 40 m. över prästernas förgård och genom tempelportarna in i själva tempelhuset. Svårigheter kan alltså lura där man minst anar det. Översättarna lär dock ha övervägt alternativen vid det här stället och medvetet valt.

Naturligtvis blir uppgiften att korrekt och fullständigt återge originalets innehåll än besvärligare när det rör sig om uttryck som ordagrant översatta blir missvisande på idiomatisk modern svenska. Här tillkommer också svårigheten att vi ärvt en del termer som fungerat inom ett slags etablerat bibelspråk, medan de varit onaturliga på annan svenska. Ett sådant uttryck är ”kött”, vilket för de flesta svenskar står för det man köper vid charkuteridisken. Det bibliska uttrycket har säkerligen varit lika underligt för sådana läsare i antiken som bara kände till vanlig, profan grekiska. När nu översättarna i de flesta fall velat eliminera denna svårighet och inte bevarat originalets litet egendomliga stileffekt, beror detta säkert på att Paulus och Johannes skrev för kyrkliga innegrupper, medan 1981 års män inte hos läsarna skall förutsätta en kristen församlingsundervisning. Ordvalet bestäms av att normalläsaren är ”en nutida normalskolad vuxen läsare” (för att citera riktlinjerna igen). Följden har i fallet ”kött” blivit en variation: vanligen tar man till tolkande omskrivningar, t.ex. ”kropp” (Matt. 26:41, 1 Kor. 5:5 etc.), ”människa” (t.ex. Joh. 1:14), ”det jordiska” (t.ex. Rom. 13:14), ”drivs av världsliga motiv” (2 Kor. 10:2; 1917: ”vandra efter köttet”) osv. Men man har kommit till slutsatsen att det finns tillfällen då man måste behålla det motsträviga ”kött”. Så är t.ex. fallet i Gal. 5:16 ff. där ”kött” och ”ande” ställs mot varandra. Där står Lex. ”köttet är fiende till anden och anden till köttet” (v. 17). Detta innebär att översättarna har ändrat sig sedan de 1975 gav ut några provtexter (Fyra bibelböcker), ty där föranledde hänsynen till den nutida läsaren att man översatte samma vers så här: ”själviskheten är fiende till Anden och Anden till själviskheten”. Jag är helt övertygad om att 1981 års version är att föredra.

Förtydligande

Det föregående stycket visar att uppgiften att översätta också verkligen är en uppgift att tolka. Översättarna har därför inte dragit sig för att ibland göra texten tydligare än vad som är fallet i äldre, mer bokstavliga översättningar. Så har de t.ex. gjort i Rom. 5, där 1917 har ”Ty medan vi ännu voro svaga led Kristus . . . döden för oss ogudaktiga” (v. 6), och ”Ty om genom en endas fall de många hava blivit döden underlagda, så har ännu mycket mer Guds nåd och gåvan i och genom nåd – vilken, också den, är kommen genom en enda människa, Jesus Kristus – blivit på ett överflödande sätt de många beskärd” (v. 15). Jfr 1981: ”Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa . . .”, och ”Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus”.

Dessa citat kan ge anledning till åtskilliga reflexioner. Här är några: 1981 års ”alla” är en tolkning, inte minst utifrån sammanhanget. Grundtexten har i v. 6 varken ”oss” eller ”alla”, utan obestämd form, och i v. 15 ”många”. Dogmatiska diskussioner om objektiv och subjektiv försoning kan här få nytt bränsle för sin hetta, framför allt om de förs utan kännedom om grundtexten. Ändå må ingen tro att 1917 egentligen går närmare grundtexten i de citerade verserna. På grundval av principen att det är satsen, inte primärt de enskilda orden, som ger innehållet, har 1981:s översättare på ett finurligt sätt lyckats återge den litet snåriga grekiskan och detta genom sin ”omstrukturering”, alltså den metod jag talade om tidigare. Så har de också lyckats undgå den pratighet som ofta präglar 1917. Dock tycker jag personligen att de kunde varit litet frikostigare med konjunktionerna i argumenterande text. Således inleds i båda citaten ovan meningarna med ett ”ty”, som inte kommit med i 1981. Det är inte alldeles säkert att den normalskolade läsaren naturligen känner att citatet ur v. 15 förklarar det föregående påståendet att det är skillnad mellan läget efter överträdelsen och situationen under nåden.

Tolkning och kommentar

”Nutida normalskolade läsare” är det alltså som skall förstå. Det är emellertid fara värt att en och annan sådan kan få svårigheter med några fall där 1981 har det mer bokstavliga ”Guds söner” till skillnad från ”Guds barn” i 1917. Ja, någon kanske t.o.m. kan yppa misstankar om könsdiskriminering. Ett exempel är en av saligprisningarna, där vi nu läser ”saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner” (Matt. 5:9). Kommissionen har förskansat sig bakom en rejäl traditionshistorisk förklaring till det bibliska språkbruket. Den återfinns under ”söner” i uppslagsdelen längst bak. Där upplyses läsaren om hur uttryckssättet är rotat i texter där Guds hovstat kallas Guds söner. Och så ger man den tolkning som ger skäl för översättningen: Guds söner är i himmelriket, de ser Gud; på ett speciellt sätt gäller detta dem som Jesusordet riktar sig till. Så visar sig vändningen uttrycka något av Jesu förkunnelse om Guds herravälde.

Ändå måste den besvärliga frågan ställas: kan man räkna med att denna översättning ska kunna bryta igenom det motstånd som språkbruk och samtidskultur gör och hävda sig så att uttryckets underliggande associationer uppfattas? Skulle man i stället gjort som med ”kött” i Fil. 3:3? Där läser vi nu ”inte förlitar oss på något yttre”, medan 1917 hade ”icke förtrösta på köttet”. Därmed behöll 1917 den association de bibelkunniga kunde få till ”kött” i betydelsen ”mänskligt, skapat, icke-gudomligt, bräckligt, tidsligt, benäget till synd” osv. Med andra ord: skulle man i fallet ”Guds söner” hellre tagit till det vekare och ibland tråkigt vaga ”Guds barn” och förklarat sig i en not nere på sidan? Jag tror mig veta att det är efter mycket diskuterande hit och dit som kommissionen valt att ”sticka ut hakan” som det heter på ett språk som nutida normalskolade läsare är hemma med.

Bakom valet av ”Guds söner” ligger alltså en bestämd tolkning. Tolkningarna förmedlas i 1981 inte bara av översättningen, utan också genom kommentarer. Som t.ex. Jerusalemsbibeln och Hedegårds översättningar har nämligen 1981 noter till texten på varje sida och dessutom en uppslagsdel med mer övergripande förklaringar till vilka läsaren hänvisas genom asterisker i texten. I noterna ges kortfattade förklaringar, upplysningar om alternativa översättningar, och därmed om andra tolkningar. Ibland beror de alternativa översättningarna på att man kan välja att läsa den grekiska texten annorlunda, dvs. att det finns andra läsarter med så rejält handskriftstöd bakom sig att en översättare för att vara hederlig måste tala om att det inte är riktigt säkert hur grundtexten egentligen sett ut.

Namnformer

En liten, men ganska kantig och vass sten på bibelöversättarens stig är frågan hur man ska återge namn. Resultaten kan kanske få en och annan att höja ett frågande ögonbryn. Jerusalem och Nasaret känner han igen, men Kapernaum heter nu, i nära anslutning till grundtexten, Kafarnaum. Tyrus har blivit mer grekiskt, liksom Arimatea, ty de latiniserande formerna har fått vika för Tyros resp. Arimataia. Petrus och Paulus och Matteus heter som förut, men inte Filippos eller Sebedaios eller Sackaios eller Bartolomaios. Likaså möter vi fariseer som förut, men partiet som stundom framställs som deras allierade kallas nu saddukeer. Bakom dessa förändringar ligger principer som delvis är kompromisser: å ena sidan större trohet mot ursprungliga namnformer och å andra sidan det faktum att somliga namn är så kända att en ändring bara skulle te sig egendomlig. Vilken väg språkbruket tar återstår att se.

En detalj i listan på apostlarnas namn i Matt. 10:2 ff. är instruktiv. Där står nu som näst sista namn Simon Kananaios. 1917 skrev ”Simon ivraren”. På grekiskan står det ”Simon Kananaios”. Ordet Kananaios betyder inte alls ”ivrare” på grekiska, utan kan där fattas som ett namn. Däremot kan det vara så att namnet på arameiska betyder ungefär ”ivrare”. Men det är det grekiska originalet översättarna ska återge, inte eventuellt bakomliggande arameiska traditioner. Det är därför kommissionen så kallsinnigt har avvisat alla välmenta försök att få översättarna att falla tillbaka på rekonstruktioner av arameiska (”Jesu eget språk! ”) urtexter, vilka de grekiska översättarna skulle ha ”missförstått”.

Varierande stil

Riktlinjerna talade också om att originalets stil skulle återspeglas i översättningen. 1918 har alltigenom en enhetlig stil, och skillnaden mellan, låt oss säga, Markusevangeliets språk och Hebreerbrevets märks egentligen inte. Citatet ovan ur Rom. 5:15 visar nu en stilnivå som är klart högre än t.ex. följande rader ur Upp.: ”Så säger Guds son, han som har ögon som eldslågor, och hans fötter liknar gyllene brons” (2:18), ”Sedan såg jag, och se, en dörr stod öppen till himlen, och den första rösten, som jag hade hört tala till mig som en basun, sade: ”(4:1). Den osofistikerade satsfogningen och språket i övrigt i Upp.-citaten kan illustrera hur översättningen återger originalets egenhet att förena låg stilnivå och en viss hieratisk klang. Paulus’ prosa, å andra sidan, är energisk och effektiv, och detta på en god normalprosas nivå.

En svårighet i det här avseendet måste Lukas’ språk utgöra, ty hans grekiska har esomoftast uttryck som visar en medveten strävan att skriva en sorts bibelstil, dvs. ett språk som för tanken till den grekiska översättningen av Gamla testamentet. Ett exempel är den bekanta början av Luk. 2, som ordagrant lyder: ”och det blev i de dagarna – ett påbud gick ut från kejsar Augustus”. 1917 har gjort riktig svenska av denna tvära grekiska: ”och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud”. 1981 låter det mesta av biblicismerna fara och skriver mer normal svenska: ”vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning”. I andra fall har man behållit bibelvändningen, t.ex. i 2:25 f.: ”helig ande var över honom”, och ”han skulle inte se döden”. I åter andra fall har man höjt stilen för att kompensera det man förlorat på andra ställen. Kanske är ”förundrade sig” i Luk. 2:33 ett exempel på det – man skulle annars gott kunna skriva ”var förvånade”.

Gudstjänsttext

I slutet av citatet om riktlinjerna för kommissionens översättningsarbete stod det att den översatta texten skulle kunna ”göra tjänst i olika väsentliga sammanhang”. Det är väl att anta att därmed avses åtminstone också det faktum att texten ska kunna föreläsas i gudstjänsten. Fallet med ”Guds söner” som jag diskuterade ovan är väl sådant att läsaren behöver kommentaren i uppslagsdelen för att helt förstå texten. Men till en liturgisk läsning fogar man inte lätteligen fotnoter, och inte heller alternativa översättningar. Slutsatsen blir förstås inte att noterna inte borde vara där. I stället inbjuder de läsarna till ökad fördjupning i texternas innehållsliga möjligheter och, varför inte, kan ge en och annan predikant en upplysning som kanske kunde förmedlas i predikan – det gör den inte till en föreläsning i exegetik. Snarare blir det en påminnelse i handling om att, för att tala kyrkligt, Gud talar på mänskligt språk, så mänskligt att det inte alltid är riktigt entydigt eller klart.

En liturgisk text ska gå bra att läsa högt. Mig synes att 1981 nästan alltid ligger väl på tungan, bara man inte jäktar. För den som är van vid 1917 kan den nya texten visserligen kännas litet karg. Men detta kan vara till förmån för innehållet, som lätt får ett oförtjänt glitter av sirlighet strött över sig när det i dag föreläses i 1917 års språkdräkt. Dock kommer jag nog att haja till när Johannespassionen föredrages i Stilla veckan och jag får höra att soldaterna tog ifrån Jesus ”långskjortan”, inte ”livklädnaden”. Men epistlarnas argumenterande passager är nu mycket klarare än i 1917 och därför läsar- och åhörarvänligare. (Att jag stundom ville ha haft dem ännu klarare har jag antytt ovan.)

Till de liturgiska kraven på en text hörde en gång att den skulle gå att recitera eller sjunga. Numer gäller detta mest cantica, dvs. lovsångerna i Luk. 1 och 2. Språket i dem är rytmiskt i 1981, det skall erkännas, men här och där vrenskas texten om man tänker sig att recitera den, gregorianskt eller annorledes. Kommissionen har också räknat med att man t.ex. för tidegärdsbruk gör andra översättningar.

Det är alltså betydligt fler svårigheter som möter bibelöversättaren än vad man kanske i allmänhet föreställer sig. Yrkesfolk inom filologi och exegetik kan ha åsikter att framföra till stort och, för det mesta, smått på hart när varenda sida i en sådan här ny översättning. Översättarna har också själva reviderat detaljer in i det sista. De har tagit på allvar sitt ansvar att flytta över textens innehåll till idiomatisk svenska. Det har inneburit att de ideligen fått tå ställning till tolkningsfrågor, men också till frågor om ordval, satsfogning och stil. De har haft att räkna med att resultatet då och då skulle väcka frågor eller invändningar. Men som just en av de där filologerna och exegeterna som har åsikter i stort och smått om resultatet är det mig en glädje att kunna säga att 1981 års nya testamente länder sina översättare till mycken heder. Läsare och åhörare har all anledning att hysa tacksamhet över vad de nu fått att bruka. De kan också känna sig litet privilegierade: så här stort uppbåd av resurser och kompetens har inte legat bakom någon tidigare svensk översättning, och det är knappast heller troligt att det blir fallet med nästa svenska översättning av Nya testamentet – om världens lopp gör en sådan behövlig och möjlig.