Vad är då en människa?

Det första jag vill säga är att det är nödvändigt att upprätthålla sambandet mellan den gemensamma värderingsgrunden i samhället och den lagstiftning som är avsedd att ange regler för ett godtagbart handlande bland medborgarna.

Anne-Marie Thunberg har i ett kapitel om Etik och lagstiftning i skriften Foster, familj, samhälle mycket klart visat vilka förändringar som i det stycket ägt rum under senare år och särskilt belyst detta förhållande med hänvisning dels till abortlagstiftningen, dels till de framväxande möjligheterna till fosterdiagnostik.

Jag vill inte i den här omgången ge mig in på något försök att bedöma i vilken utsträckning Anne-Marie Thunbergs framställning ger en fullt rättvisande bild av vad som skett under senare år.

Men jag vill helhjärtat instämma i vad hon säger när hon hävdar att det måste finnas en gemensam värdegrund för all lagstiftning. Detta behov borde vara oomtvistligt särskilt när det gäller lagstiftning som reglerar förhållanden som i ett eller annat avseende har att göra med svaret på frågan ”Vad är då en människa?”

Att denna frågeställning focuseras i abortfrågan är uppenbart. Hur förenas den gemensamma värderingen att vår uppgift är att värna om livet med den lagstiftning rörande rätten till abort som nu gäller?

Jag vill också peka på hur de under senare år starkt ökade möjligheterna till fosterdiagnostik aktualiserar liknande frågeställningar. Jag vill i det sammanhanget hänvisa till Anne-Marie Thunbergs konstaterande att vi nu befinner oss ”i spänningsfältet mellan en lagstiftning, som inte tillmäter fostret en rätt förrän efter adertonde graviditetsveckan, och en medicinsk utveckling, som utan en sådan gränsdragning ger möjlighet att undersöka fostret som en redan självständig individ”.

Slutligen vill jag nämna den debatt om ett nytt dödsbegrepp som aktualiserats av ett nyligen framlagt utredningsförslag. Det har sin grund i läkarvetenskapens ökade möjligheter att företa transplantation av olika organ från människa till människa. Det kan vara värt att nämna att ärkebiskopen i sitt yttrande över detta utredningsförslag har betonat att ett förändrat dödsbegrepp inte får införas med motiveringen att det kan komma till praktisk nytta. Samtidigt tillstyrker ärkebiskopen det av utredningen föreslagna nya dödsbegreppet, som synes ha just denna motivering.

Det är av allra största betydelse att lagstiftningen – så som det hittills varit vanligt, om än inte konsekvent utan undantag – vilar på en i samhället gemensam värderingsgrund. Det är också nödvändigt att vi vet vad vi gör när vi stiftar lagar som särskilt nära berör respekten för livet och den grundläggande uppgiften att värna livet. Jag vet att det kan vara svårt att ge överväganden av det slaget tillräckligt rum i det praktiska lagstiftningsarbetet. Men det är alldeles nödvändigt att det sker, om vi inte skall hamna i en både för våra värderingar och vårt praktiska handlande ohållbar och farlig situation.

Det är det ena jag vill att vi skall ägna uppmärksamhet.

Det andra kan kanske tyckas stå i motsats till det önskemålet.

Det är att vi i det spänningsfält där vi sålunda befinner oss inte får så förlamas att vi avstår från att vidta de åtgärder som vi gemensamt kan bedöma ändå bidrar till en utveckling i rätt riktning.

Vi kan inte avstå från att utnyttja de kunskaper som fosterdiagnostiken ställer till vårt förfogande därför att dessa kunskaper också innebär risker. De skador och det lidande som kan bli följden av passivitet på detta område kan aldrig försvaras med hänvisning till svårigheterna att finna en riktig balanspunkt i fråga om etik och lagstiftning.

Vi kan inte lägga ner ansträngningarna att komma längre i fråga om transplantationsteknikens utveckling med hänvisning till att det förändrade dödsbegrepp som ett utvidgat utnyttjande av denna teknik synes förutsätta kan rymma etiska problem. Det skulle vara intressant att här få intervjua det landstingsråd i Älvsborgs län som först på grund av etiska betänkligheter ställde sig avvisande till den hjärttransplantation i England för en ung kvinna som landstinget hade att ta ställning till, men som sedan ändrade ståndpunkt och sa ja.

Vi kan inte heller, menar jag, avstå från att vidta de olika praktiska åtgärder som vi vet skulle kunna bidra till att antalet aborter väsentligt nedbringas med hänvisning till att den abortlagstiftning vi har rymmer en oklarhet när det gäller de underliggande värderingarna och synen på vad livets okränkbarhet praktiskt betyder.

Jag menar att de två önskemål som jag här uttryckt inte står i motsats till varandra. De kan göra det men de behöver inte göra det och får inte göra det. Att bortse från det ena och lämna det andra obeaktat innebär att man väljer en alltför enkel lösning av ett svårt problem – oberoende av vilket man beaktar och vilket man lämnar därhän.

Vi har inte rätt att bortse från att vi lever i ett pluralistiskt samhälle. Vi måste ta hänsyn till att olika värderingar gör sig gällande. Att kräva att alla ansluter sig till våra etiska grundvärderingar och att de läggs till grund för lagstiftningen är att förneka de möjligheter och skyldigheter som kännetecknar det pluralistiska samhälle vi lever i och i ord bekänner oss till. Vi måste acceptera att olika bedömningar kan te sig oförenliga utan att vi fördenskull har rätt att välja den enklaste vägen. Vi måste ständigt vara beredda att ge rum för angelägna medicinska och sociala synpunkter men aldrig göra det till priset av grundläggande etiska och religiösa värderingar. Vi har ingen rätt att ge upp sökandet efter en fruktbar syntes. Så svår och så angelägen är den uppgift vi står inför när vi skall söka svara på frågan: ”Vad är då en människa?”