Vad är en människa från början?

Göteborgs kristna samrådsforum har valt ett aktuellt ämne som inte är bundet vid någon sluten intressegrupp. Frågan om vad en människa är från början har gränsöverskridande karaktär, det berör alla människor, det angår hela samhället. Det är en av våra grundfrågor som borde väcka alla människors intresse och inte bara de kristnas engagemang.

Samtidigt lägger vi med stor smärta märke till att meningarna går isär i fråga om tidpunkten för det mänskliga livets början. En grupp framhåller att människan först blir individ och rättssubjekt vid födelsen. Ett relativt stort antal säger att människan i sitt första utvecklingsskede fram till livsdugligheten någonstans mellan den 20:e och 28:e graviditetsveckan inte alls är ett rättssubjekt som bör skyddas. De hävdar att fostret före livsdugligheten utanför livmodern bara är en biologisk varelse men ännu ingen människa. En ytterligare, inte så obetydlig grupp påstår att fostrets människoblivande sker i sjätte veckan efter befruktningen, eftersom hjärnans aktivitet sätter igång och kan mätas då. Denna grupp betonar att förnuft och medvetande hör till människans väsen, och det är därför som ett minimum av hjärnaktivitet måste föreligga för att fostret förtjänar namnet människa. Slutligen finns det ett av allt att döma växande antal människor som anser fostret vara människa från början, dvs fr o m befruktningen, visserligen en ofullgången människa, en människa i vardande, men denna enda cell, det befruktade ägget, skall tillerkännas mänsklig status och människovärde.

Mångfaldigt värderingsmönster

Viktigt är att konstatera att vi har diverse grupper med olika uppfattningar i fråga om det mänskliga livets början med motsvarande etiska slutsatser. Då uppstår frågan om vi har lärt oss att umgås med varandra i en sådan värderingspluralistisk miljö. Enligt mitt förmenande är dialogen – och inte konfrontationen – den enda framkomliga kontaktformen mellan företrädare för olika uppfattningar. Som jag fattar det bör dialogen föras på en saklig och förnuftspräglad grund. En dialogpartner måste utsätta sin ståndpunkt och sina argument för rationell prövning. Visserligen kan jag som kristen vara inspirerad och påverkad av min kristna tro precis som den profane humanisten och marxisten av sin tro, men frågan är om man är villig att underkasta sin övertygelse en kritisk granskning. Bara på det viset kan man undvika att debatten hamnar i en återvändsgränd eller i det emotionella ställningskrigets skyttegravar.

På det hela taget tror jag emellertid att debatten om det mänskliga livets början, om fosterlivets utveckling, om fosterdiagnostik och självfallet hela abortdebatten den senaste tiden mer och mer lyfts till en nivå där dessa vitala frågor kan diskuteras sakligt och seriöst. Framför allt har allvarliga etiska synpunkter ventilerats och uppmärksammats. Detta är en glädjande utveckling.

Jag försöker i kväll att utveckla ett språk och formulera några argument som jag hoppas kan nå utöver de ideologiska eller livsåskådningsgränserna. Jag tror att bara ett sådant språk och sådana argument är bärkraftiga och tillförlitliga när det gäller att välja ståndpunkt. Det finns tusentals företrädare för vårdpersonalen som säger så här: Jag accepterar bara en synpunkt eller ett argument om jag inser dess egen inre giltighetsgrund. I dagens konkreta, ideologiskt mångskiftande samhälle måste vi människor tillsammans söka svaret på en första rangens fråga i vår tid med övertygelse, ömsesidig respekt, förnuft och god vilja. Och sedan får vi gärna ge eftertryck åt våra synpunkter genom en övertygande livshållning.

Jag skulle i utvecklingen av ämnet gärna vilja gå fram i koncentriska cirklar. Jag börjar då teckna en yttersta ring genom att presentera biologiska och embryologiska fakta. I en andra cirkelbana skall jag försöka att tolka dessa fakta ur antropologisk synvinkel, för att i den tredje och innersta ringen ta upp frågan om etik och lagstiftning.

Människa från början

I den yttersta ringen söker jag beskriva det mänskliga livets första fas. I enlighet med internationellt språkbruk skall vi skilja mellan tre fosterstadier: under de första två veckorna efter befruktningen t.o.m. avslutad nidation eller implantation i livmodersslemhinnan kallas fostret zygot, efter avslutad nidation fram till organformationen kallas det embryo för att därefter kallas foster. Dessa tre namn markerar biologiska utvecklingssteg och säger ännu ingenting om denna levande varelses status som individ och rättssubjekt.

Det är knappast någon som idag längre tvivlar på att det föreligger artspecifikt mänskligt liv från början av befruktningen. Zygotens kromosomuppsättning är nämligen en gång för alla fastlagd med hänsyn till både antalet, utformningen och de biokemiska verkningarna. Från och med befruktningen befinner sig samma DNA-molekyler, som alltså bär det genetiska budskapet, i varje cellkärna. De är tillväxtens och utvecklingens styrningscentral: de rymmer den totala bygg- och funktionsplanen, den så kallade genetiska koden, som vid varje celldelning förmedlas vidare till de nya cellerna.

Allt detta grundläggs vid befruktningen. Från och med detta ögonblick kan den nya mänskliga varelsen bara leva inom ramen för sitt särpräglade genetiska program. Ett nytt mänskligt liv har kommit till, ett liv som är unikt, ett liv som inte kan ersättas av något annat och aldrig mer kan upprepas. Visserligen har denna nya skapelse ännu ingen kunskap om sin existens och inget medvetande om sitt unika väsen. Den finns där i sin yttersta fattigdom, men redan utrustad med hela den utvecklingspotential som steg för steg leder till ett alltmer omfattande personligt liv. Det som händer i zygotens senare liv som embryo, foster och framfödd människa är att den blir vad den redan är på det mest rudimentära genetiska stadiet. Zygotenembryot-fostret utvecklas inte till människa, utvecklingen sker inom den givna ramen för mänsklig prägling från början. Den franske genetikern och professorn Jerome Lejeune, ledande expert på området, lär oss att vi från början var vad vi nu har blivit till i varenda cell.

Från något till någon

Låt mig fortsätta ett tag på samma kretsbara. Från befruktningsögonblicket finns det en kontinuerlig utvecklingsprocess. Visserligen blir det förändringar längs utvecklingslinjen: zygoten, embryot och fostret får nya egenskaper och karaktärsdrag, men det finns ingen utveckling som inte sker i enlighet med det genetiska grundprogrammet, och det finns framför allt inget utvecklingsstadium som helt eller radikalt skiljer sig från det andra. Processen är kontinuerlig, sammanhängande och icke-omvändbar, den gäller alltid en och samma varelse. Det finns inget genombrott i själva utvecklingen, där man kunde utpeka något så totalt omvälvande att man skulle dra slutsatsen: här sker människoblivandet. Befruktningsögonblicket däremot markerar början, den är ursprunget av denna utvecklingsprocess, kanske en mycket blygsam och osynlig början som försiggår helt odramatiskt, i det fördolda. Men olikt alla andra faser i fostrets fortsatta förlopp är det som sker i befruktningen något radikalt nytt, något som inte fanns innan, något som alltså visar diskontinuitet till föräldrarnas sädes- och äggcell. Eller rättare sagt: Sädes- och äggcell är något var för sig, medan befruktningen leder till att någon börjar leva.

Jag skall här inte närmare belysa problemet med delningen eller segmenteringen av zygotens cellsystem i enäggstvillingar, en segmentering som kan ske under de första veckorna efter befruktningen fram till avslutad nidation. Jag själv betraktar konception och nidation som en och samma process med två aspekter: livet som tänds genom sammansmältningen av sädes och äggcellen, och livet som implanteras i sin rätta utvecklingsmiljö, livmodern. Men jag vill med bestämdhet hävda att befruktningsögonblicket är konstitutivt, alltså grundläggande för det mänskliga livets tillkomst.

Vi avslutar ritningen av den första kretslinjen genom att antyda zygotens fortsatta livsförlopp som leder till embryots organformation och hjärnaktivitet i sjätte veckan, till kvickningen av fostret och dess livsduglighet utanför livmodern, och slutligen till födelsen. Den genetiska programmeringen betingar emellertid inte en blind fortsatt utveckling. Människan sitter inte som fånge i det genetiska programmets fängelse, hon är inte totalt inlåst i sitt ärftliga mönster, hon är inte helt och hållet determinerad, som filosoferna säger. Den genetiska grundritningen tillåter flera möjligheter till den mänskliga varelsens individuella prägling genom både miljöpåverkan och möjlighet till personligt ställningstagande. Det finns alltså ett samspel mellan genetisk förutsättning och biologiska och sociala miljöfaktorer samt den framväxande personens spirande vilja och därmed hans egen om än begränsade (relativa) valmöjlighet att utforma sitt liv.

En flerdimensionell människosyn

Därmed har vi glidit in på nästa kretslinje, som ser ut att bli en motcirkel. Ty medan vi i första ringen betonade det genetiska grundmönstret som styr det mänskliga livets fortsatta förlopp säger vi nu att människan är en varelse utrustad med ett medvetande och en fri vilja, vilket då innebär att hon inte är inspärrad i någon genetisk fästning.

Människan är nämligen person. Personbegreppet kan knappast definieras exakt. Enligt vår västerländska humanistiska tradition rymmer det vissa grundelement som självmedvetande, självbestämmanderätt, samvete, förmågan att leva i gemenskapen, att skänka förtroende, att fatta beslut som man bär ansvar för. Människan skall i möjligaste mån utveckla alla dessa anlag och möjligheter. Vi skulle däremot aldrig komma på tanken att bara de människor som lyckas med att förverkliga sig själva är personer. Det är inte bara de självmedvetna, aktiva och starka människorna som får göra anspråk på människovärde och fördenskull på att få betraktas och behandlas som personer. Även skadade, skröpliga, gamla och döende människor är personer som med rätta får förvänta sig de andras respekt för sin integritet och sitt människovärde.

Detta menar vi med ordet person: Människan är visserligen utrustad med ett medvetande, med ett självmedvetande och med frihet, men hon är inte alltid ett medvetande i funktion. Det kan mycket väl vara ett slumrande medvetande, en latent frihet, ett medvetande i potens, dvs. ett medvetande som ännu inte har nått sitt mål men är på väg dit. I fostrets första utvecklingsstadium finner vi faktiskt ett analogt tillstånd: zygoten har ännu inte något medvetande i funktion, men den har ett för-medvetet liv som genetiskt sett är fullt mänskligt. Den genetiska strukturen leder i sinom tid till medvetandets funktionsduglighet.

Också barn har ännu i många avseenden slumrande anlag. Vi är överens om att puberteten, könsmognaden, utvecklingen av intellektuell begåvning och internaliseringen av etiska normer, alltså ett inre själsligt mognande, innebär ett omvälvande genombrott i en människas liv. Puberteten är en sorts andra födelse som ofta är lika stor och förändrade för människans livsvillkor som födelsen. Men ingen skulle komma på tanken att vi vuxna skulle ha oinskränkt valfrihet att förfoga över barns liv före puberteten.

Eller ta en ytterligare livserfarenhet som många människor anser vara kärnan i den mänskliga livskvalitén överhuvudtaget, nämligen erfarenheten av kärlek. Är det inte något mycket märkligt när en människa – ofta plötsligt och häftigt och oemotståndligt – blir medveten om sig själv som en älskande och älskad människa? I litteraturens, den bildande konstens och mystikens största verk är det omvittnat i tusenfaldiga variationer att en älskande människa upplever en invasion av känslor och en explosion av krafter som bara kan tolkas som ett genombrott till en ny existens. Hon förnimmer då sitt liv som om hon aldrig hade existerat förut.

På ett mästerligt sätt skildras detta i Pär Lagerkvists roman Marianne. När Herodes möter Marianne är det faktiskt hela världen som förvandlas inför honom, och han själv blir indragen i denna omtumlande förvandling och förstår att han själv har fått ett nytt liv. Men anta att en människa aldrig drabbas av denna erfarenhet. Är hon då en halv person, en ickeperson, utan anspråk på människovärde?

Ankarfästet för människovärdet

Jag hoppas att två ting har blivit tydliga genom den korta analysen av västentliga mänskliga erfarenheter på olika plan. För det första existerar även efter födelsen flera kvalitativt nya genombrott som är minst lika revolutionerande som födelsen. Men lika litet som människans födelse eller en viss fas i fosterutvecklingen får dessa senare erfarenheter anses lägga grunden till människans personblivande. Människans personblivande och därmed hennes människovärde skall förtöjas vid det enda möjliga och rimliga ankarfästet, nämligen befruktningen.

För det andra skall vi fördjupa vår människosyn. Med ett modeord som faktiskt träffar prick i vårt fall skall man på grundval av det hittills sagda kunna hävda att människan är ett komplementärt system, där genetisk styrning och evolutiv öppenhet, programmering och utveckling, mening och frihet hör ihop och tillsammans bildar fenomenet människan. Det träder allt klarare i dagen att vi är i stort behov av en komplementär och flerdimensionell människosyn som tillgodoser utvecklingen av olika dimensioner som inte förverkligas samtidigt i en människas liv. Det är helt orimligt att knyta människoblivandet och alltså människovärdet till just en viss dimension i människans existens. Den enda möjliga slutsatsen är att binda människoblivandet och människovärdet vid den gemensamma utgångspunkten för alla människans erfarenheter, nämligen befruktningen, där grunden läggs för hela den fortsatta utvecklingen.

Etik kontra lagstiftning?

Efter den genomförda analysen av människoblivandet glider vi in på den tredje kretslinjen. Det framlagda biologiska faktamaterialet utgör grundvalen för den etiska och juridiska bedömningen. Redan vid befruktningen och under hela den fortsatta utvecklingsprocessen är människan ett okränkbart rättssubjekt som bör skyddas av både direkt berörda parter och samhället. Människan äger från början en okränkbar rätt till liv. Hon äger samma människovärde före och efter födelsen. Om vi bortser från vissa gränsfall (där fostrets rätt till liv av medicinska skäl kan kollidera med moderns rätt till liv) innebär den avsiktligt framkallade förintelsen en etiskt ohållbar kränkning av ett oantastligt liv och bör därför avvisas.

Abort leder till utsläckande av liv och är som sådant principiellt oacceptabelt. Frågan är om en sanering är att vänta av lagstiftningen.

Riksdagen antog den 29 maj 1974 en ny abortlag som trädde i kraft den 1 januari 1975. Lagen innebär att kvinnan själv före utgången av graviditetens 12:e vecka får avgöra om hon vill ha abort. Om hon söker abort efter den 12:e men före utgången av den 18:e veckan, fordras en särskild kuratorsutredning – som dock på vissa grunder kan underlåtas. Kvinnan får i alla fall bestämma själv fram t.o.m. 18:e graviditetsveckan. Sena aborter, efter den 18:e veckan, får endast förekomma i undantagsfall. Människan är alltså grovt räknat fram till livsdugligheten utanför livmodern en icke-person enligt svensk lagstiftning.

Det finns starka krafter i samhället som inte kan acceptera denna orättfärdiga lag som frånkänner fostret samhällets rättsskydd under den första livsfasen. Andra grupper menar att de i sina ansträngningar att värna om livet inte skall lägga tyngdpunkten på lagändringskrav utan på ett medvetandegörande, en sensibilisering av det egna moraliska ansvaret. Många även kristet engagerade personer och grupper skall i första hand söka åstadkomma en attitydförändring till förmån för det spirande livet. De gör det inte bara därför att de sedan via en attitydförändring liksom smygvägen på nytt vill kriminalisera de såkallade lyxaborterna.

Inte alla abortmotståndare är också lagmotståndare. Båda grupperna vill rädda så många liv som möjligt. De bedömer nuvarande abortpraxis som ohållbar. De kan vara eniga om att värna fostrets liv och att i princip avvisa abort som släcker liv. Det verkar ibland som om lagmotståndarna investerar alltför höga förväntningar i en ändrad lagstiftning vars straffrättsliga sanktioner skulle kunna stävja den rådande abortmisären. Det finns abortmotståndare som vill värna om livet utan att söka stöd i straffrättens kryckor. De hävdar att den gamla lagen från före 1975 mist sitt existensberättigande när den konkreta abortverksamheten systematiskt och framgångsrikt underminerat lagens syfte att bevara liv.

Båda grupperna är eniga om att den etiska normen inte slås ut när den straffrättsliga sanktionen har fallit. Det är också möjligt att hotet om straff leder till hemliga aborter. Ingen vill ha en uppolerad lag och en kaotisk realitet.

Båda grupperna medger också att bortfallet av den straffrättsliga sanktionen har en viss signaleffekt, men denna effekt kan verka åt två håll. Den kan självfallet undergräva många människors etiska medvetande och moraliska praxis, eftersom de anser vara rätt och riktigt vad lagen tillåter. Men den kan också mobilisera många människors ansvarstagande. Varför blir många plötsligt så ängsliga och panikslagna när staten vältrar över ansvaret på dem? Dagens situation inom abortlagstiftningen borde vara en stark utmaning för människans frihet att ta den i anspråk. Det är sant att straffrätten inte längre ger stöd åt våra etiska principer och övertygelser, men frågan är om vi måste lära oss att gå utan straffrättens kryckor. Skall inte en fördjupad ansvarsetik och en förändrad mentalitet ersätta den gamla lagetiken?

Önskvärd komplettering av lagen

Hur det än förehåller sig med inställningen till den nu gällande abortlagen och eventuella krav på en lagändring så torde de flesta som vill värna människans och därmed fostrets liv vilja efterlysa en komplettering av lagen.

Det som mycket väl kunde byggas in i den nuvarande abortlagstiftningen är för det första obligatorisk rådgivning för alla abortsökande. I en sådan rådgivning skulle man bl.a. diskutera möjliga följdverkningar av ett abortingrepp.

För det andra borde vårdpersonalens rätt till samvetsfrihet i samband med medverkan vid abortingrepp fastställas i lag. Den nuvarande lagen säger ingenting om läkares skyldighet att utföra aborter. När justitieministern i mars 1974 presenterade förslaget till den nya lagen framhöll han: ”Om läkare av samvetsskäl vägrar syssla med aborter, får landstinget se till att andra läkare sätts in på uppgiften.” I princip och rent juridiskt är verksamheten som gynekolog möjlig utan deltagande i abortverksamheten. Men den moraliska skyldigheten och solidariteten med arbetskamraterna väger tungt. Dessutom rekommenderar gynekologförbundet läkare som inte kan tänka sig att utföra aborter att avstå från att bli gynekologer.

För det tredje borde biologi- och etikundervisningen på grundskolans högstadium och på gymnasieskolan förbättras. En kurs i medicinsk etik borde ingå i undervisningsschemat för all blivande vårdpersonal, från biträdes- till läkarutbildningen.

Jag säger detta i klart medvetande om att rent teoretiska insikter i biologiska och etiska sammanhang inte hjälper mycket, om inte den sociala viljan finns att ta emot det nya livet. Vi behöver med andra ord inte bara en bra biologi och etik utan även en mera ansvarsfylld livsföring och mer sammanhållning i vår mänskliga gemenskap som är beredd att ta emot och att utveckla allt liv på jorden, i synnerhet allt mänskligt liv.