Västerlandets Bok

Den heliga Skrift på latin är, tvärt emot vad många föreställer sig, ingen entydig storhet. De flesta bildade människor associerar i detta sammanhang till begreppet Vulgata, och de vet ofta berätta, att denna bibelöversättning av katolska kyrkan anses vara den enda riktiga och tillåtna.

Verkligheten är som alltid mer spännande än vad folk tror. När kristendomen kom till Rom, vilket som bekant skedde redan under den apostoliska tiden, var dess naturliga medium inte latin utan koine, den standardiserade dialekt av grekiskan som de nytestamentliga skrifterna är skrivna på. I staden Rom lär påven Victor (d 190) ha varit den förste författaren att behandla teologiska ting på latin. Inte förrän omkring 250 börjar enstaka exempel på latinska gravinskrifter uppträda. Så häpnadsväckande sent som under påven Damasus (366-384) anses man i Rom ha övergått från grekiska till latin i gudstjänsten. Dessa fakta kan räcka som förklaring till att den romerska kyrkan inte från början skaffade sig en enda och enhetlig översättning till latin av bibeln.

Dock cirkulerade naturligtvis allehanda översättningar av enstaka texter eller hela skrifter i latinsk översättning, sprungna ur dag-för-dag-behoven i tvåspråkiga församlingar. Man kan förmoda att de första översättningarna tillkommit mellan raderna i bibelns grekiska text (med andra ord i Septuaginta-översättningen av Gamla testamentet resp. den grekiska urtexten till Nya testamentet). Sedermera blev det normalt att man skrev av bibeln på båda språken, med den latinska översättningen mellan raderna (”interlineärt”) eller i en parallell spalt. Vid sekelskiftet 200 bör den romerska kyrkan ha haft en egen översättning av hela Nya testamentet. I Nord-afrika, där grekiskans ställning var svagare, fanns latinska helöversättningar ännu tidigare.

Det är en naturlig sak att översättningar som tillkommit på initiativ av så många personer, i så många miljöer och med så många och olika direkta förevändningar inte blir sinsemellan lika utan företer en oöverskådlig mångfald textvarianter och stillägen. Alla dessa gammallatinska översättningar brukar man numera sammanfatta under beteckningen Vetus Latina, den gamla latinska översättningen, och resterna av dem samlas och utges av benediktinerna i klostret Beuron. Enbart av verserna 4 och 5 i Lukas 24 finns det i Vetus Latina 27 varianter. Latinet är synnerligen råbarkat, som man kan vänta av alla ord-för-ordöversättningar. Men just det förhållandet att översättarna aldrig eftersträvat något mer än att rent funktionellt överflytta textens innehåll utan all stilistisk omsorg har gjort att det latinska språket (och indirekt de moderna språken) fick en rad grekiska lånord för kristna begrepp som man aldrig ansåg det mödan värt att översätta: angelus, apostolus, baptismus, Christus, daemonium, diabolus, diaconus, ecclesia, episcopus, evangelium, martyr, paradisus, presbyter, propheta, psalmus, och andra. Man tror att mer än hälften av alla grekiska ord i det kristna latinet importerades med dessa översättningar under de första två århundradena.

Västliga egenheter

De bibliska skrifterna har ju som alla andra antika texter traderats genom avskrivning i otaliga led. Som bekant insmyger sig alltid i en sådan process åtskilliga fel: avskrivaren missuppfattar sin förlaga, han kan genom ouppmärksamhet hoppa över ord eller rader, han förstår inte texten och får för sig att han måste ändra den till något (för honom) begripligare, etc. Det är textkritikens uppgift att i mängden av textvarianter försöka avgöra vad författaren verkligen skrivit. I den uppgiften kan en översättning som är gjord flera århundraden före de flesta bevarade handskrifterna till originaltexten vara till ovärderlig hjälp. De gamla latinska versionerna får ofta spela den rollen av hjälpmedel. Men de har intresse också på ett annat sätt. De vittnar om en i förhållande till den nytestamentliga urtexten något utvidgad ”västlig” tradition (som också representeras av några bevarade grekiska handskrifter). Hela berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan (Joh. 7:53-8:11) har från början inte hört med till Johannesevangeliets text men fanns i den gammallatinska traditionen, i synnerhet i Afrika. En gammallatinsk handskrift vet namnen på de två rövarna på korset: Zoatham och Camma (Matt. 27:38). En annan lägger en replik i munnen på folkmassan som betraktat korsfästelsen: ”Ve oss för det som i dag hänt oss för våra synders skull, ty Jerusalems ödeläggelse närmar sig”. Ännu en annan antyder att Pontius Pilatus till slut insåg den religiösa innebörden av Jesu död: ”När Pilatus hörde att han avlidit gav han Herren äran och utlämnade kroppen till Josef” (tillägg till Luk. 23:52.)

Dessa och andra tillägg till ursprungstexten kan inte bara tillskrivas avskrivarens fria fantasier utan kan antas gå tillbaka på oavhängiga källor. Sådant ger de gamla latinska översättningarna deras särskilda intresse.

Den enorma Djävulsbibeln på Kungliga Biblioteket i Stockholm, skriven på 1200-talet i Böhmen, innehåller en gammallatinsk översättning av Apostlagärningarna och Uppenbarelseboken.

Bättre bibel, men ingen tacksamhet

Alla dessa olika texter måste i det långa loppet väcka förundran och otillfredsställelse. Augustinus (död 430) intygar att det fanns lika många översättningar som handskrifter; den oborstade litterära dräkten var för honom till en början ett av hindren för ett oreserverat omfattande av kristendomen. Påven Damasus, redan nämnd, gav sin tids främste filolog, Sophronius Eusebius Hieronymus, i uppdrag att framställa en enda latinsk normaltext av bibeln. Ingen kunde vara bättre rustad för uppgiften. Hieronymus behärskade till fullo grekiskan förutom sitt modersmål latinet; hans kunskaper i hebreiska, vilka han förvärvade sent i livet, var visserligen inte fulländade, men de var åtminstone bättre än hos de enda av kyrkofäderna som alls kunde någon hebreiska, Origenes, Efrem Syriern och Epifanius. Hieronymus, som ingalunda var omedveten om sin kompetens och ytterst stingslig när han kritiserades, gick till verket 383. Han började med evangelierna. Han förklarade i förordet till den nya version som blev resultatet, att han ändrat så litet som möjligt i de traditionella formuleringarna och endast ingripit mot rena felaktigheter. Omsorgsfulla studier av hans översättningsteknik visar att han i början föresatte sig att göra en mera litteral version, men efter hand som han blev varm i kläderna reviderade han mer självsäkert efter latinska språkriktighetsprinciper. Bearbetningen av evangelietexterna är alltså inte enhetlig.

Under arbetet med evangelierna fascinerades Hieronymus av den hebreiska grundtexten till Gamla testamentet. Dittills hade, som sagt, de latinska versionerna av Gamla testamentet varit indirekta, de utgick från den grekiska översättningen, Septuaginta. Hieronymus bestämmer sig nu för att göra något helt nytt: hans insats på det gammaltestamentliga området skulle inte inskränkas till en revision, han skulle börja från grunden och göra en helt ny direktöversättning. Detta låter inte särskilt uppseendeväckande i dag, men saken låg annorlunda till på den här tiden. De gammallatinska översättningarna, som lästes och delvis sjöngs i kyrkorna, må ha varit språkligt otympliga och dunkla, men detta förminskade inte på något sätt deras popularitet hos kyrkfolket. Vi kan jämföra dem med de gamla stampsalmerna som förmodligen till stor del är obegripliga för menige man men ändå är förankrade djupt i medvetandet. När Hieronymus gammaltestamentliga översättning publicerats väckte den på sina håll häftigt motstånd, och översättaren själv var inte sen att ösa galla över alla de ignoranter som, enligt honom, trodde att okunnighet är detsamma som fromhet. Augustinus, vars brevväxling med Hieronymus är bevarad, berättar om en episod i den nordafrikanska staden Oea: en biskop hade infört Hieronymus nya översättning av profeten Jonas bok. När man kom till stället i fjärde kapitlet där profeten, trött efter sina otacksamma strapatser, sätter sig ned i skuggan av ett träd, som dittills hade påståtts vara en kurbits (cucurbita) men i Hieronymus nya språkdräkt förvandlats till en murgröna (hedera), råkade församlingen i vilt slagsmål. Grekerna på platsen hävdade att nyöversättningen var en förfalskning, och biskopen tvingades fråga judar till råds, och dessa uppgav, på grund av okunnighet eller illvilja, att den traditionella latinska översättningen var alldeles riktig. Vad skulle den stackars biskopen göra annat än ändra texten, som om den vore felaktig. Han ville ju inte mista sin församling eller rent av livet bara för en läsarts skull (ep. 21; PL 33, 242 ff). Augustinus själv vågade sannolikt aldrig införa Hieronymus översättning av rädsla för liknande reaktioner vid liturgiskt bruk. Han skulle framför allt hellre ha sett en varsam revision av Septuaginta. Hieronymus klagar med all rätt att otack är omvärldens lön. Tvåhundra år senare visar det sig att Gregorius den Store (d 604) använder både den gamla och den nya översättningen av Gamla testamentet. Inte förrän under Karl den Store blir Hieronymus version praktiskt taget allenarådande, med undantag av sådana texter som tonsatts. En jämförelse mellan sångtexterna i Graduale Romanum och Hieronymus text visar än i dag traditionens makt.

Versio vulgata

Det var alltså trögt före i portgången, men den nya översättningens långsamma undanträngande av alla konkurrenter är enligt en framstående kännare av saken ”a clear case of the survival of the fittest” (Bruce Metzger). Man bör dock observera, att Hieronymus ingrepp i Nya testamentets text förutom evangelierna är synnerligen begränsade eller kanske helt obefintliga. På denna punkt är forskningen inte enig. Hieronymus bibel, som på 1500-talet fick beteckningen Vulgata (underförstått versio, d.v.s. den allmänt spridda översättningen), har till så väsentliga delar som Apostlagärningarna, breven och Uppenbarelseboken kanske inte alls med Hieronymus att skaffa. Men Hieronymus verksamhet, hur omfattande den nu än var, är en av alla tiders förnämsta filologiska prestationer, och han har med stor energi och noggrannhet arbetat på grundval av ett material som i många fall är bättre än det som står oss till buds i dag. Han visar stor uppskattning av de olika grekiska översättningarna av Gamla testamentet, men han anser sig som kristen ha det företrädet framför sina föregångare att han kan läsa profeterna i ljuset av Kristi liv och verk. De grekiska översättarna var verksamma ”före Kristi ankomst, och vad de inte förstod uttryckte de i dunkla meningar. Vi skriver, efter Kristi lidande och uppståndelse, snarare historia än profetia; samma sak berättas annorlunda om det bygger på självsyn eller bara på hörsägen. Vi som förstår bättre kan också uttrycka det bättre” (prologen till Pentateuken). Och det råder inget tvivel om att Hieronymus har kristianiserat flera ställen: Jes. 11:10 ”hans (dvs. fridsfursten av Isaias rot) grav (eg. viloplats, boning) skall vara full av härlighet”, enligt Hieronymus en tydlig anspelning på uppståndelsen; Jes. 45:8 ”Dugga, ni himlar därovan, och låt molnen regna den Rättfärdige (eg. rättfärdighet)”, en tolkning som sedermera blev den omtyckta antifonen Rorate i den latinska liturgin. I Habackuk 3:18 skriver han ”jag vill fröjda mig i min Gud Jesus (eg. i min frälsnings_ Gud)”; i Malaki 3:8 ”Får då människan spika fast Gud, eftersom ni spikar fast mig?”, där grundtextens verb rätteligen bör tolkas ”röva från”. Celeber är Hieronymus uppgift att Mose skulle återvända från samtalet med Gud ”försedd med horn i ansiktet” (2 Mos. 34:29), en översättning som ansluter till Aquilas grekiska kekeratoto genom en felaktig vokalisering av hebreiskan. Mose uppträder följaktligen med horn i den västerländska kyrkokonsten.

Denna huvudsakligen hieronymianska översättning kom att i drygt tusen år bli den viktigaste boken i Västerlandet, ja man kan utan vidare kalla den Boken rätt och slätt. Det finns knappast något område av mänskligt liv som inte under medeltiden stod under dess inflytande. Vi kan här bortse från det självklara att vulgatatexten varit huvudsaklig inspirationskälla för västerländsk teologi. Man behöver i det sammanhanget bara påminna om nyckelord som adventus (ankomst), caritas (kärlek), caro (kött, dvs. mänsklighet), creatura (skapelse), fides (tro), gratia (nåd), infernus (helvete), lex (lagen), paenitentia (sinnesändring-botgöring), redemptio (återlösning), salus (frälsning), spes (hopp), verbum (ord), och många andra, som i det klassiska latinet hade helt andra konnotationer än i det kristna. Nyligen påmindes vi (Signum 6/1981, s 195) om det s.k. comma Ioanneum, ett sentida tillägg till texten i 1 Joh. 5:7: ”i himlen, Fadern, Ordet och den helige Ande, och dessa tre är ett”. Detta tillskott fick sin slutliga form först på 1200-talet men ansågs länge som huvudstödet för treenighetsläran.

Bibel och politik

Låt oss i stället peka på en annan form av påverkan som utgått från bibeltexten till det politiska samhället. Paulus bildspråk om kyrkan som en kropp med många olika lemmar (1 Kor. 12) har på medeltiden format uppfattningen om den politiska gemenskapen som ett konglomerat av korporationer. Begreppet suveränitet kommer ytterst av superioritas som är bildat på föreställningen om konungen som stående över folket (super populum), jfr 2 Krön. 1:9 m.fl. ställen. Varje myndighet på jorden har fått makten uppifrån (Joh. 19:11) som en av Gud delegerad styrande, dömande och lagstiftande funktion (Dan. 4:14, 1 Sam. 2:10, 1 Kon. 2:15), ja konungadömet är en delaktighet i Guds konungamakt. Begreppet ”konung av Guds nåde” legitimerades med 1 Kor. 15:10 ”genom Guds nåd är jag vad jag är”, och detta synsätt generaliserades till att omfatta alla ämbeten. Det karolingiska ”förnyandet av (det romerska) imperiet”, renovatio imperii, är en term hämtad från Syrak 46:16; translatio imperii, teorin att påven övertagit kejsarmakten, stöder sig på Syrak 10:8. Begreppet subiectus (Untertan, vårt undersåte) bygger på Titus 3:1, 1 Petr. 2:13 och gammaltestamentliga ställen som Josua 23:1. Detta kan vara trista fakta för senare tiders teologer, men man bör också komma ihåg att Thomas av Aquino hämtade stöd för den aristoteliska teorin om en blandning av monarki, aristokrati och demokrati såsom den bästa styrelseformen från 2 Mosebok 18.

Den latinska bibeln har erbjudit tankemodeller och termer, men den har också påskyndat och befäst en utveckling i de romanska språken som kan synas obetydlig men inte är det: det klassiska latinet saknar som bekant bestämd artikel. Substantivet homo får alltefter sammanhanget översättas ”en människa” eller ”människan”. Det anses fastslaget, att det rätt vanliga bruket av ille i bibellatinet i samma position som grekiskans bestämda artikel bidragit till uppkomst och utveckling av den artikel som på franska skrives le, la (av ille, illa) och dess motsvarigheter i andra romanska språk.

Vulgatan efter Tridentinum

Naturligtvis utsattes vulgatatexten under loppet av många sekler för den korruption som följer av att den traderades genom avskrivning. Många korrektionsförsök företogs, framför allt vid Parisuniversitetet på 1200-talet, där studentkårens internationella sammansättning nödvändiggjorde en enhetstext. Full uniformitet blev möjlig först i och med boktryckarkonstens upptäckande. Denna sammanföll med humanismen, som krävde ett återvändande till grundtexterna. Behovet av en enhetlig latinsk text kändes trängande inom den katolska kyrkan på 1500-talet, när den samlade nya krafter efter den lutherska reformationen. Vid det tridentinska konciliet stadgades (dekretet Insuper 8 april 1546) att man så snart sig göra läte och så felfritt som möjligt skulle trycka en normerande utgåva av haec ipsa vetus et vulgata editio (just denna gamla och allmänt spridda version, härav namnet Vulgata) som använts av kyrkan under så många sekler i gudstjänst och undervisning. Denna kommande utgåva skulle sedan anses som autentisk. Vad menas med autentisk i detta sammanhang? Därom rådde ingen enighet ens på konciliet. Diskussionen före Insuper uppvisade åsikter av alla schatteringar om den latinska bibelns (=Hieronymus’ version) värde, alltifrån att denna översättning skulle anses som den enda inspirerade bibeltexten (kardinal Pacheco, biskop av Jaen i Spanien) till motsatt uppfattning som hävdade att man helt borde gå över till moderna översättningar från grundtexterna (kardinal Madruzzo, furstbiskop av Trient). Under 1500-talets senare del tvistades det en hel del om dekretets mening. Kardinalen Bellarmino, vars uppfattning så småningom blev förhärskande bland teologerna, underströk att man inte fick blunda för att Hieronymus Vulgata var behäftad med en del felaktigheter, men att den just därför att den använts så länge faktiskt måste anses som ofelbar i tros- och lärofrågor och i den meningen autentisk.

Dock kunde grundtexterna inte rimligtvis anses som mindre autentiska. I den eftertridentinska katolicismen fick Vulgatan därmed sin ställning som normaltext såtillvida att den trots onöjaktigheter och en del fel dock garanterades vara fri från dogmatiska misstag. Dess sålunda priviligierade auktoritet kom i själva verket att bestå ända till Pius XII:s encyklika Divino afflante Spiritu 1943, som inleder den moderna katolska bibelforskningen och uppmuntrar studiet av och översättningar från bibelns urtexter och fastslår att Vulgatans autenticitet icke avser textkritiken utan mera kan liknas vid begreppet ”äkthet” i juridiska sammanhang.

Den normalupplaga av Vulgata-texten som beslutats av Tridentinum kom efter många förvecklingar till stånd i och med den s.k. clementinska editionen (namnet efter påven Clemens VIII) år 1592, och denna har tryckts otaliga gånger ända till in på 1960-talet. Mot bakgrunden av den texthistoria som här har skisserats vore det ett svårt misstag att tro att den clementinska texten är identisk med Hieronymus’ egen eller att den automatiskt överensstämmer med ”medeltidens bibeltext”, som alltså aldrig varit ett entydigt begrepp.

Den clementinska Vulgatan har nu spelat ut sin roll. Redan påven Pius X tillsatte 1907 en kommission med säte i klostret S. Girolamo i Rom för framställandet av en kritisk edition av den äkta Vulgatatexten. Detta jättearbete (det lär finnas 10 000 handskrifter av Vulgata, naturligtvis icke alla av samma värde) har till dags dato hunnit fram till och med profeten Hesekiel, som utkom 1978. I princip samma text finns numera tillgänglig i en handupplaga av hela bibeln utgiven av Wurttembergische Bibelanstalt i Stuttgart under ledning av benediktinen Robert Weber (andra upplagan 1975).

Från dessa företag måste man noga skilja den s.k. Neo-Vulgatan, en överarbetad Vulgatatext med hänsyn tagen till den moderna textkritikens resultat. Detta arbete påbörjades på initiativ av Andra Vatikankonciliet och slutfördes 1979, då hela den nya latinska bibelöversättningen stadfästes av Johannes Paulus II genom den apostoliska konstitutionen Scripturarum thesaurus (25 april 1979). Denna text är numera den katolska kyrkans officiella latinska version av bibeln, dvs. den version som i fortsättningen kommer att citeras i kyrkliga dokument avfattade på latin. Den kommer även att ligga till grund för nytryck av latinska lektionarier för gudstjänstbruk. Naturligtvis kommer denna text aldrig att få samma betydelse som sina föregångare. Men den är ändå ett aktningsvärt dokument: den förenar en textkritisk grund som är så säker som den i forskningens nuvarande läge kan bli med den säregna och suggestiva latinska bibelstilen, i mångt och mycket ett verk av Hieronymus, denne passionerade filolog som hade insett att det rätta förhållandet till de heliga texterna närmast kan jämföras med en kärlekshistoria.