Ögonvittne om Iraks våldsamma förändring

I augusti 2006 blev biskop Saad Sirop Hanna, som då tjänstgjorde som präst i Bagdad i Irak, kidnappad och bortförd av islamistiska extremister. Han hölls som gisslan, förflyttades från plats till plats och torterades brutalt i syfte att han skulle överge sin kristna tro och han hotades med döden. Abducted in Iraq. A Priest in Baghdad är biskop Hannas personliga berättelse från denna fasansfulla händelse, men det är också hans berättelse om kallelsen till ett liv i kyrkans tjänst, om familj, kärlek och uthållighet.

Vi får i boken följa biskop Hanna under hans uppväxt i Bagdad, studietiden, hans intresse för fotboll och vägen till prästämbetet. Händelserna som skildras i huvuddelen av boken äger rum under den dryga månad då han hålls i fångenskap och det är svårt att inte bli starkt berörd av biskop Hannas mycket personliga skildring av ondskan som riktas mot honom, och hur han ständigt reflekterar över den och om den rädsla han upplever när han hotas och torteras. Döden är intensivt närvarande. Författaren beskriver hur han pendlar mellan hoppet om att bli frigiven och besvikelsen han känner varje gång som hans plågoandar lovat att så ska ske, men löftet sedan inte infrias.

Genom författarens skildringar av sin egen uppväxt i ett land som genomgår dramatiska förändringar och som får stora konsekvenser för människors liv och existensvillkor, får läsaren samtidigt en inblick i Iraks historia och politiska situation. Biskop Hanna tar med oss i en beskrivning av hur han ser på Iraks förvandling. När han år 2003, efter fem års frånvaro, återvände till Irak och Bagdad för att börja verka som präst där ”var det som en jättebomb hade fallit och lämnat ett gigantiskt hål i marken” (s. 96). Så upplevde han landet och staden vid sin återkomst. Trots denna sorgsna syn, såg dåvarande fader Hanna ändå tecken på hopp om skönhet. Med sig hem i bagaget hade han inte bara nya prästkläder utan även stor kunskap, som han skaffat sig genom många års studier, både teologiska och filosofiska, nya språk och framför allt en djupare förståelse av livet. De nya kunskaperna såg han som sina främsta och viktigaste verktyg, dessa skulle han använda för att bygga upp och hjälpa sitt folk och sitt land. Utöver detta bar han med sig hopp om en ny början och medvetenhet om alla de svårigheter och utmaningar som väntade honom. Han hoppades och trodde på demokrati, frihet och skydd för människans värdighet. Författaren beskriver att han inte ville gråta över vad landet hade förlorat utan snarare omfamna möjligheterna att bygga något nytt. Men de som hade kommit med löften om demokrati och befrielse hade varit alltför optimistiska om möjligheterna att kunna genomföra och upprätthålla dem.

Biskop Hanna insåg under sin tid i fångenskap att han inte hade återvänt till slutet av ett krig utan snarare till början av en mycket värre realitet. I boken reflekterar han över vilka konsekvenser händelserna från de tre senaste decennierna haft för hans hemland. Han menar att ”när ett krig inte förs vid okända fält bortom ens hemlands gränser, utan när kriget lever och andas tillsammans med oss blir rädslan herre över allt. Rädslan patrullerar våra gator, sitter utanför våra dörrar och präglar varje hörn. Vad mer är, den går bredvid varje person vi möter. Misstänksamheten växer, splittringen får ny mening. Beskyllningar blir den mest flödande källan. Var kommer du ifrån? Var växte du upp? Är du kristen eller muslim? Sunni eller shia? Arab eller kurd?” (s. 14). Denna rädsla och misstänksamhet leder till att människor som tidigare, oavsett vilken etnisk grupp eller religion de tillhörde, definierade sig och varandra som irakier, berövas sin individualitet och reduceras till tro och födslorätt, menar författaren.

Författaren bjuder i boken på många kloka och intressanta reflektioner över sina erfarenheter och sin omvärld. Ett exempel är hans tankar om rättvisa, att rättvisan inte är en världslig lag att förlita sig på. Han menar att den som tänker så tenderar att i sin besvikelse skylla tyranniet på Gud och att ifrågasätta hans existens. Biskop Hanna försöker snarare hålla sig närmare den konkreta realiteten och att se en mer naturlig förklaring för orättvisorna, och att se sambanden mellan deras orsak och verkan. Han menar att förlåtelse och framtidshopp är viktigare än att söka rättvisa.

När fader Hannas egen mardröm var på väg att ta slut och han skulle släppas fri fick han en synnerligen märklig fråga från en av sina plågoandar: du hatar väl inte oss? Vad han svarade får ni läsa om i boken.

Jag uppfattar boken som en gripande och engagerande skildring och jag rekommenderar den varmt för den som är nyfiken på och vill förstå vad det egentligen är som händer i Mellanöstern i allmänhet och i Irak i synnerhet. Hur landet som räknas som civilisationens vagga slets sönder, och fortfarande slits sönder; av pågående konflikter mellan olika politiska, etniska och religiösa grupper. Drömmen om demokrati som slogs i spillror och hur kaos och rädsla har tagit plats i stället för trygghet och stabilitet. Irak har från att ha varit ett land där alla oavsett religion och etnicitet definierade sig som irakier förvandlats till motsatsen.

Det här är också en bok för den som är nyfiken på den orientaliska kyrkan, liksom på hur en kallelse till prästämbetet kan växa fram, men också för den som är filosofiskt intresserad, eftersom den innehåller reflektioner över begrepp som exempelvis förlåtelse och rättvisa.

Boken finns än så länge endast utgiven på engelska. Språket i boken är dock förhållandevis enkelt så den som har grundläggande kunskaper i engelska klarar sig fint.

Biskop Saad Sirop Hanna är i dag hjälpbiskop för den kaldeiska kyrkans patriark i Bagdad och apostolisk visitator för kaldéerna i Europa. Han är bosatt i Stockholm. I detta nummer av Signum finns även en intervju med honom publicerad för den som vill läsa mer om författaren.

Antonius Almaleh är utvecklingsansvarig på studieförbundet Bilda.