Om änglarnas liv

Så uttryckte sig Hjalmar Gullberg en gång under kriget, och på sitt vis är det också vad Mabel Lundberg har gjort i sin lärda framställning Studier i änglabildens utformning och funktion under den kristna kyrkans första årtusende. Uppsala 1981. Acta Universitatis Upsaliensis, Ars Suetica 5. Det är ett stort och fascinerande område som hon behandlar och det är tacknämligt att få det samlat, därtill med talrika illustrationer.

Under den epok som här behandlas spelar den bysantinska konstens änglaframställningar en väsentlig roll och dess inflytande på den västeuropeiska bildkonsten är påtagligt. Ändå finns det regionala särdrag. De bysantinska änglarna har en tendens att bli funktionärer vid det himmelska hovet, medan de västliga änglarna i större utsträckning deltar i kampen mot de onda makterna i tillvaron. Det är påtagligt vilken särställning Mikael far som den främste ledaren i striden. Motivet med själavägningen efter döden anknyts också speciellt till honom.

De övriga namngivna änglarna, bebådelsens Gabriel och läkedomens Rafael – han som uppträder i Tobits bok – har inte fatt en lika markerad personlighet.

För övrigt framhålls här starkt änglarnas medverkan i gudstjänsten som en återspegling av den himmelska liturgin.

Bland alla de bysantinska och romanska änglarna är det en grupp framställningar som är särskilt värdefulla ur konstnärlig synpunkt, även om bokens avbildningar i litet format och endast svart-vitt inte kan göra dem estetisk rättvisa, nämligen de spanska illuminationerna från 900-talet till Beatus-apokalypsen. Där finns en djärvhet i de klara färgfälten och en uttrycksfull rörlighet, som gör de bevingade figurerna till verkningsfulla inslag som man verkligen kan sakna i den övriga medeltida bokbilden.

Ämnet är stort nog för att fylla en framställning som vill ta fram alla de tidiga änglarna i den kristna konsten. Man kunde möjligen önska att de hade ransonerats strängare och att framställningen i gengäld hade gått längre fram i tiden. Som det nu är blir avgränsningen framåt kronologiskt ganska flytande. Bilderna går fram till slutet av 1100-talet, men en sådan intressant teologisk skildring som Hildegards av Bingen från samma århundrade blir inte omnämnd. Som naturligt är framställs också de fallna änglarna, alltså djävlarna, som ju spelar en mycket stor roll i den folkliga bilden under hela medeltiden.

Som ett kompendium i konsthistoria är detta en givande och noggrann studie. Men författaren har velat mera: änglarna sätts in i ett allmänt religionshistoriskt sammanhang. Detta är naturligtvis mycket viktigt, men här är framställningen i hög grad summarisk. Medan det var möjligt att relativt uttömmande behandla bilden under det första kristna årtusendet, är det ett alltför stort och heterogent material som pressas in i framställningen av änglarnas historia, och man saknar en tydlig definition av de olika religionernas, filosofernas och teologernas uppfattning om änglar. De judekristna änglarnas roll som budbärare, vilket ju är vad namnet betyder, skiljer dem avgjort från t ex de iranska Amesha Spentas.

Den hellenistiska spekulationen kände till demoner som var mellanväsen – inte nödvändigtvis demoniska i senare bemärkelse – mellan gudomen och jordiska varelser, men området är mer komplicerat än vad en kort sammanfattning kan ange. I vilken mån man kan likställda judiska keruber och serafer med semitiska blandväsen från andra områden är verkligen en fråga, när man betänker att vi i det ena fallet har enbart litterära vittnesbörd och i det andra enbart bilder.

Överhuvudtaget skulle läsaren ha varit betjänt av en kompletterande framställning där nyckelord som seraf, kerub, ärkeängel skulle ha presenterats med relevanta texter från olika tider. Som det nu är far man inte riktigt grepp om den kristna bearbetningen av de judiska, huvudsakligen profetiska, texterna. Det är kanske i det närmaste ogörligt att inom ett enda kapitel presentera alla änglaliknande väsen inom det östra Medelhavets trosvärld, men en strängare begränsning och inom den en mer utförlig presentation hade varit till nytta.

En förbryllande detalj är vanan att citera gamla österländska skrifter, mest apokryfer, i översättning till olika europeiska språk (danska, tyska, engelska, franska). Nog kunde väl författaren ha vågat sig på att försvenska dessa översättningar, vilket skulle ha fatt texten att löpa bättre. Och varför citeras Chrysostomos på latin utan närmare förklaring? Man förväntar sig inte hans grekiska i översättning till de västliga kyrkofädernas språk och skulle gärna se en kommentar. Däremot kunde de insprängda latinska citaten gärna ha fatt en svensk översättning. Ämnet är som sagt fängslande, och det är förträffligt att få tillgång till ett så rikt material. Dock borde åtskillig information ha kunnat presenteras i diagram så att läsaren utan vidare kunde finna t ex de äldsta beläggen på uppfattningen om änglarnas nio körer och beteckningarna på dem.

En konsthistorisk detalj: den rätta tolkningen av Theophilusframställningen i Souillac är välkänd bland konstforskare (se t ex den utmärkta populära framställningen i Penguins konsthistoria av Georg Henderson, Early Medieval).

Denna detaljkritik är inte avsedd att avskräcka utan bara att visa på d-t många svårigheterna inom detta rika ämne. Läsaren har allt skäl att glädja sig åt att materialet finns presenterat i denna relativt lättillgängliga form. En mer översiktlig framställning, som kunde nå fler än vad en specialiserad akademisk avhandling kan göra, vore också värdefull, särskilt om den kunde gå längre fram i tiden.