Socialism och religion

I den Socialistiska Internationalens (SI) principdeklaration ”Den demokratiska socialismens mål och uppgifter”, som antogs vid SI:s första kongress i Frankfurt/Main 30.6.-3.7.1951 och som fortfarande kan betraktas som dess grundläggande dokument, även om man just nu arbetar med formuleringen av ett nytt program, heter det i préambulens elfte paragraf:

”Vare sig socialdemokrater bygger sin åskådning på marxismen eller andra former av samhällsanalys, vare sig de hämtar inspiration frän religiösa (min kursivering) eller humanitära principer, strävar de alla mot samma mål – social rättvisa, ökad välfärd, frihet och fred i världen.”(1)

Denna principiella syn, nämligen att den demokratiska socialismen kan anses vila inte enbart på marxistiska resp. liberala, utan även på religiösa, d.v.s. kristna traditioner, har spelat en viktig roll inom den internationella socialdemokratin efter andra världskriget. Flera faktorer har bidragit till detta, även bortsett från de idehistoriska sambanden, som här inte kan räknas upp. Men jag vill peka på några mera konkreta förhållanden, som är av betydelse i detta sammanhang.

Så kan påminnas om, att det brittiska arbetarepartiet (Labour Party, LP), som under det första efterkrigsårtiondet dominerade den internationella socialismen öster om ”järnridån”, inte minst bland sina i fackföreningarna organiserade medlemmar omfattade grupper med entydig religiös, inte minst då metodistisk orientering. En av LP:s rötter sades just vara metodismen – ett påpekande, som kunde irritera mer traditionellt marxistiskt orienterade partiers representanter från ‘kontinenten’. Så hänvisade t.ex. Labours generalsekreterare, tillika ordförande i Internationalen(2), Morgan Phillips vid diskussionen av den ”demokratiska socialismens grundvalar” under en stor internationell konferens i Köpenhamn i juni 1950 till kyrkliga traditioner, etiska drivkrafter, till puritanismen – och till Thomas More, för att markera sitt partis ideologiska särdrag. Guy Mollet, det gamla (i denna form icke längre existerande) franska socialistpartiets (Section Francaise de l’Internationale Ouvriere, SFIO) generalsekreterare (senare bl.a. statsminister) visade i den följande diskussionen, att han tyckte avgjort illa om dessa ‘särdrag’.(3)

Ett annat parti av intresse i detta sammanhang är det nederländska arbetarepartiet (Parti] van de Arbeid, PvdA), som hade bildats 1946 genom en sammanslagning av bl.a. det socialdemokratiska partiet (Sociaal-Demokratische Arbeiderpartij, SDAP) och mindre katolska och protestantiska grupperingar. Detta exempel pekar på ett viktigt förhållande, nämligen att motståndsarbetet i Europa mot nationalsocialismen, fascismen och de tyska ockupanterna hade sammanfört olika politiska och kristna grupper och lärt dem att tolerera varandra och att samarbeta som aldrig förut. Motsättningarna – och det gäller speciellt den katolska kyrkan – har ju som bekant ofta varit mycket hårda före kriget, om än inte överallt med sådana följder som i Österrike och framförallt i Spanien, och även om tidvis ett begränsat samarbete kunde förekomma såsom t.ex. i Tyskland mellan socialdemokrater och det katolska ”Zentrum”. Bildandet av PvdA måste i alla fall ses som en direkt följd av närmanden mellan kristna och socialister under ockupationen och inom motståndsrörelsen.(4)

Polarisering och närmanden efter 1945

Dessutom eller framförallt grundades efter nazismens och fascismens sammanbrott egna ‘kristna’ partier, eller partier som sade sig bygga på ett kristet fundament. I Västtyskland, i de tre axvästmakterna ockuperade zonerna, som fr.o.m. 1949 skulle utgöra den nya Bundesrepublik Deutschland, bildades efter kriget de två systerpartierna Christlich-Demokratische Union, CDU (1945) resp. Christlich-Soziale Union, CSU (i Bayern, 1946), som övertog bl.a. de flesta av det gamla ”Zentrums” väljare, även om vissa försök gjordes att återgrunda Centrumpartiet. I det av Sovjetunionen ockuperade östtyska området, sedan Deutsche Demokratische Republik, existerar likaså ett kristet demokratiskt parti, CDU, vilket emellertid knappast kan sägas få spela en egen roll oberoende av det Socialistiska Enhetspartiet, SED.

Kristna demokratiska partier har också byggts upp i Italien: Democrazia Cristiana, DC (1942); i Belgien: Kristna Folkpartiet/Kristet Sociala Partiet, CVP/PSC (Christelijke Volkspartij/Parti Social Cretien, 1945) och i Frankrike: Republikanska Folkrörelsen, MRP (Mouvement Republicain Populaire, 1944-1966). Även i Holland existerar kristna partier, både ‘nya’ och sådana med förkrigsanor, men där är bilden mycket mera invecklad, eftersom partibildningarna i stort sett följde konfessionella skiljelinjer och eftersom ny sammanslutningar och splittringar ägde rum fram till sjuttiotalets slut. Slutligen måste det Österrikista folkpartiet nämnas, ÖVP (1945), som uppvisar stora likheter med de västtyska CDU/CSU som ett konservativt eller moderat borgerligt alternativ. :ylen i Österrike har man varit mån om att avgränsa sig från mellankrigstidens ‘kristna’ föregångare CP (Christlichsoziale Partei), som hade präglats starkt av ett korporativistiskt ståndstänkande och bidragit till ”austrofascismens” framväxt.(5)

Dessa nya partibildningar resp. återupptagandet – på sina håll – av förkrigstidens partipolitiska traditioner bidrog till en ny polarisering mellan ‘kristna’ (framförallt då katoliker) och ‘socialister’ – en polarisering som inte riktigt syntes motsvara den sociala och politiska utvecklingen i anslutning till andra världskrigets erfarenheter och den nya uppdelningen av framförallt Europa i en ‘östlig’, av kommunistiska partier dominerad del och i en ‘västlig’-demokratisk del. På vissa områden var emellertid motsättningarna mycket svåra att övervinna, nämligen inom kultur- och utbildningspolitiken (konfessionella skolor). Bortsett från dessa frågor fanns efter kriget ändå stora beröringsytor även mellan dessa ‘kristna’ partier och socialdemokratin. Belysande är det västtyska exemplet.

Tar man CDU:s första programmatiska deklarationer – Kölner Leitsätze och Frankfurter Leitsätze 1945, Ahlener Wirtschaftsprogramm 1947 – som utgångspunkt’’, så stod det nya partiet CDU och det återupplivade tyska socialdemokratiska partiet, SPD, inte så långt ifrån varandra. Ofta omtalad är Kurt Schumachers, som var SPD:s förste ordförande efter 1945, formulering om de olika motiven, som kan leda fram till socialismen: Socialdemokratin skulle ha ”många våningar för många olika människor”, och motiven för att man ställde sig på socialdemokratins sida skulle kunna hämtas inte enbart från marxismen, utan även i bergspredikan, ur en filosofisk insikt eller moraliska övertygelser. Denna ‘pluralistiska’ formulering från 1946 kommer igen i SPD:s Godesbergsprogram 1959, som avslutade det tyska partiets utveckling från ett ‘klassparti’ till ett ‘folkparti’. Där talar man i första stycket om den ”demokratiska socialismen, som i Europa har sina rötter i den kristna etiken, i humanismen och i den klassiska filosofin”.(7) Men att påstå, att Schumachers ord skulle ha influerat den Socialistiska Internationalen till att formulera sig i preambulen ax- sin principdeklaration på ett motsvarande sätt, vilket ofta görs gällande från tyskt håll, är knappast korrekt. SPD spelade nästan ingen roll alls vid formuleringen av denna s.k. Frankfurtdeklaration 1951. Upphovsmannen till deklarationens preambule och de ovan citerade meningarna är troligen den brittiske representanten i programkommissionen Denis Healey, då Labourpartiets internationelle sekreterare, senare bl.a. finansminister och f.n. LP:s viceordförande. Och de viktigaste bidragen till dokumentet härstammar från England, Österrike och inte minst Sverige. bl.a. då SPD:s program 1944 (genom partiets internationelle sekreterare Kaj Björk).(8)

Mot bakgrunden av den nya utvecklingen efter kriget, då de kristna grupperna partierna hade integrerats i det demokratiska systemet i Västeuropa och accepterat det. och då det samtidigt hade slagits många broar mellan kristna och socialister, kunde alltså den ‘politiska katolicismen’ – ‘politisk’ i den mening att katolikerna med stöd av episkopatet bildade egna partier, för att kunna tillvarata sina medborgerliga rättigheter, vilket framstod som en nödvändighet inte minst i Tyskland under Bismarck och fram till Weimarrepublikens bildande – knappast längre anses vara en historisk nödvändighet. Däremot fick en ‘social katolicism’, som innebar, att man engagerade sig för den ‘sociala frågan’, ett helt annat, allt djupare och mera globalt perspektiv. Men just på det sociala området syntes i de flesta länder inte längre finnas lika stor anledning att arbeta genom egna ‘kristna’ organisationer, utan nya möjligheter hade öppnats för samverkan i de stora ‘folkrörelserna’ – liksom i ‘folkpartierna’: för en bättre socialpolitik, för utvecklingsländerna, för ett fackligt engagemang. (9)

Däremot förblev moral- och kulturfrågor ofta omtvistade och gav anledning till nya kontroverser mellan kristna och socialister, framförallt då i de västeuropeiska länderna inklusive Förbundsrepubliken.(10) Och det fanns även efter kriget en stark misstänksamhet kvar, även i de länder, där man hade lyckats etablera vissa samarbetsformer. Ofta rörde det sig naturligtvis också om rena ”maktfrågor”. – Inte minst inom den Socialistiska Internationalen visade det sig vid interna diskussioner, att frågorna var inflammerade; förhållandet till religionen resp. religiösa grupper var ett kontroversiellt ämne. Föremålet för denna misstänksamhet var i första hand naturligtvis sammanblandningen av kyrko- och partipolitik, det som man även i fortsättningen med rätta betecknade som ”politisk katolicism” – men inte överallt såg man problemen på samma sätt.

När man t.ex. i Frankfurt ljum 1951 diskuterade utformningen av den internationella socialdemokratins principförklaring, riktades från det belgiska socialistiska partiet en mycket hård kritik mot denna ”politiska katolicism”. Anledningen var framförallt den belgiska inrikespolitiska situationen. inte minst striden om skolan. Labours talesman i programkommissionen, Denis Healey, menade däremot. att han inte kunde förstå denna belgiska kritik. Han hade ju under sin valkampanj till underhuset 1945 fatt hjälp av två katolska präster, påminde han om. – Men situationen i Storbritannien med dess skolsystem var förstås helt annorlunda än på kontinenten. I Healeys hemland förekom knappast heller sådana ”klerikalistiska” inslag som katolska biskopars herdabrev i samband med valrörelser och till förmån för vissa partier. Men dessutom hade Healey en annan grundsyn än många kontinentala, marxistiskt orienterade socialister. Redan av det skälet hade han svårt att förstå belgarnas argumentering. Vid samma programdiskussion talade Healey om för belgaren E. Anseele, att det faktum att Marx hade skägg 1850 ”minsann inte var skäl nog för oss att fortfarande bära skägg”. Anseele hade nämligen kritiserat det nya internationella dokumentets reformistiska och något överslätande grunddrag, med att säga, att man hade klippt Marx’ skägg och satt en coca-cola-burk i hans händer. (11)

Skandinavien som mot- ”exempel”

Det fanns alltså klart markerade skillnader i uppfattningen om religion och kristendom bland de europeiska socialdemokraterna – skillnader, som hade att göra med styrkan i den egna marxistiska traditionen, historiska erfarenheter, den nationella situationen, lärdomar från kriget, och slutligen en socialdemokratisk (ny)-orientering från en ”klass”-politik till en ”politik för hela folket” (”folkhemspolitiken”, som man sade i Sverige). I denna senare mening kunde det brittiska arbetarepartiet tjäna som exempel, och även inom SPD hade man startat denna nyorienteringsprocess. Men framförallt var de skandinaviska partierna intressanta i detta sammanhang.

Svenska socialdemokrater kunde visa sig rätt så oförstående inför vissa sidor av den ‘kontinentala’ politiken och ideologiska strider bland utländska socialister, vilket också gäller för motsättningarna mellan kristna och socialister. Denna hållning rimmar väl med en allmän grundsyn inom den svenska socialdemokratin: ”Det svenska partiet har alltid varit mindre intresserat av diskussioner om teorin”, kunde Tage Erlander 1950 vid den nämnda internationella socialistiska konferensen i Köpenhamn formulera, när man diskuterade ”den demokratiska socialismens grundvalar”. Den utbredda oförståelsen för ”teorier” kunde då också, när det gäller denna speciella problematik rörande kristna (katolska) gruppers resp. kyrkors engagemang och intressen, som ju motiverades utifrån principiella, s.a.s. ”ideologiska” överväganden, uttrycka sig inte enbart i ren oförståelse, utan också i misstänksamhet, ja nästan fientlighet. Vid de interna samtalen mellan de nordiska parti- och fackföreningsledningarna – sådana samtal hölls två gånger om året alternerande i de nordiska huvudstäderna i den s.k. ”Nordiska arbetarrörelsens samarbets-kommitte” – i december 1950 i Oslo användes t.ex. vid beskrivningen av ‘kontinentala’ förhållanden formuleringar, som påminner om det trettioåriga kriget. Diskussionen rörde sig kring det europeiska samarbetet, och man far vid läsningen av protokollet intrycket, att man var rädd för, att ett utökat samarbete mellan staterna på den västeuropeiska kontinenten skulle ställa ett katolskt dominerat fastlandseuropa mot det demokratiskt-socialistiska Norden (inkl. Storbritannien).12 Och den ‘katolska’ konservatismen på kontinenten visade ju faktiskt drag, som måste ha tett sig som rätt så motbjudande ur de nordiska socialdemokraternas synvinkel och som inte frestade till samarbete.

Till skillnad frän de flesta kontinentaleuropeiska demokratierna tycktes ju också Skandinavien, när det gäller socialdemokratins förhållande till religion, kristendom och kyrka ha varit förskonat från alltför starka slitningar. Detta konstaterades även av kontinentala flyktingar, som hade vistats i Sverige efter 1933 – ett konstaterande som präglas av en viss avund. Hjalmar Branting t.ex., fast själv ateist ville inte ”befrakta partiprogrammet med antireligiösa fördomar”, skriver Willy Brandt i sin senaste bok.” Dessutom fanns ju i Sverige inte heller något parti, som ville identifiera sig på ett särskilt sätt med religiösa eller kristna grupper; däremot fanns och finns religiöst motiverade sammanslutningar med en mer eller mindre stark organisatorisk sammanhållning, som t.ex. broderskapsrörelsen, Sveriges kristna socialdemokraters förbund inom socialdemokratin. som har en egen organisation, en egen press och en egen representation i partiets ledande organ.

De ”underutvecklade länderna” familjeplanering och religionsfrågan

Frågorna rörande förhållandet mellan religionen/kristendomen och socialismen aktualiserades i början av 50-talet emellertid av en mycket speciell och alltmera uppmärksammad anledning. I samband med att Internationalen, inte minst pådriven av de skandinaviska partierna, började vidga sin horisont och intressera sig för kolonierna och de nya staterna i Asien och Afrika, ägnade man också u-landshjälpen, befolkningspolitiken och födelsekontrollen ett större intresse. Ett huvudskäl var, åtminstone för SAP, att man hade tröttnat på de västeuropeiska partiernas ständiga diskussioner kring den europeiska integrationen, säkerhetspolitiken och framförallt Förbundsrepublikens deltagande i det västliga samarbetet, vilket inte accepterades av SPD under denna tid på de villkor som erbjöds. SAP ville då, att man skulle lämna dessa ofruktbara diskussioner och ägna större uppmärksamhet åt världen utanför Europa, de nya länderna, partier och befrielserörelser i den ”tredje världen”. Här kunde det svenska partiet ju också spela en helt annan roll, p g a Sveriges alliansfria utrikespolitik, än de flesta genom kolonialpolitiken och det nordatlantiska militära samarbetet uppbundna övriga västeuropeiska partierna.

Vid Internationalens andra kongress i Milano i oktober 1952 framfördes dessa spörsmål av SAP:s representanter, socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Inga Thorsson och experten för befolkningsfrågor, statssekreteraren Rickard Sterner (de övriga svenska representanterna, bl.a. statsminister Tage Erlander och f. socialministern Gustav Möller yttrade sig inte i denna fråga). Men framgången var begränsad. ”Kongressens viktigaste fråga var hjälpen till de underutvecklade länderna, där en expertgrupp förberett en utförlig deklaration. De indiska och svenska partierna yrkade på att deklarationen skulle omnämna behovet av födelsekontroll i de underutvecklade länderna, men detta önskemål tillbakavisades av de engelska och holländska partierna, som fruktade för reaktionen bland sina katolska väljare. I övrigt uppnåddes emellertid full samstämmighet om de uppgifter socialdemokratin ställes inför i samband med hjälpen till de underutvecklade områdena, och deklarationen antogs enhälligt.” Så lyder partistyrelsens kommentar till denna del av Milanokongressen.14 SAP:s företrädare i Internationalen skulle emellertid inte släppa frågan och den föranledde även framöver en del debatt på kongresser, generalrådsmöten och sammanträden med styrelsen (”byrån”). Man visste ju också i Sverige, att man kunde vänta sig de asiatiska partiernas bifall, vilket ytterligare bekräftades i samband med SI:s första Asiendelegation i januari 1953, i vilken SAP:s internationelle sekreterare Kaj Björk deltog, vid sidan om den förre brittiske premiärministern Clement Attlee och en fransk representant.

Här skall emellertid inte detta spörsmål i sig följas vidare, utan en annan aspekt av problemen kring religion och politik. Men det skall i alla fall noteras, att en stark profilering av SI på detta område skulle ha berett svårigheter för flera europeiska partier, när det gällde att vinna väljare ur de kristet orienterade befolkningsskikten.

Forts i nästa nummer

Klaus Misgeld är historiker och anställd vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. Han har skrivit en avhandling om den internationella politiska exilen i Sverige och socialistisk fredsdiskussion under andra världskriget. Materialet till denna artikel har från början tagits fram i samband med ett forskningsprojekt om den svenska arbetarrörelsens internationella relationer under efterkrigstiden; projektet har finansierats av Riksbankens jubileumsfond.

NOTER

Det i artikeln använda källmaterialet (Internationalens protokoll och cirkulär, partistyrelsernas och partiexekutivernas protokoll och internationella korrespondens mm) finns på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm (ARAB), i den Socialistiska Internationalens samlingar i Amsterdam (Internationaal Instituut voor Sociale Geschiedenis, SI-IISG), på partiexpeditionerna i Stockholm (SAP), Oslo (DNA) och Wien (SPO), i Archiv der Sozialen Demokratie i Bonn (ASD/SPD) och i LO:s arkiv i Stockholm. :Materialet har kunnat användas med de berörda organisationernas generöst givna tillstånd.

1) På svenska i Tidens förlag Stockholm 1951 och i Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti, Partistyrelsens berättelse för år 1951, Stockholm 1952, 91-95. – Om Internationalen se Julius Braunthal: Geschichte der Internationale, bd. 3, 2:a uppl. Berlin/Bonn 1978; deklarationens text s. 612-618.

2) SI:s föregångare 1946-47 kallades SILO: Socialist Information and Liaison Office; 1947-1951 Comisco: Committee of International Socialist Conferences; sekretariatet finns alltsedan 1946 i London.

3) Comisco Circular 155/50 14.8.1950; jfr Rolf Steininger: Deutschland und die Sozialistische Internationale nach dem Zweiten Weltkrieg (till 1951), Bonn 1979.

4) Om motståndsarbetet i Europa se: European Resistance Movements, 1939-1945, 2 bd., Oxford 1960/64.

5) För partiernas historia se: Lexikon zur Geschichte der Parteien in Europa, utg. Frank Wende, Stuttgart 1981; Social Democratic Parties in Western Europe, utg. W.E. Paterson o. A.H.Thomas, London 1977.

6) Se t.ex. de av Eugen Kogon och Walter Dirks utgivna ”Frankfurter Hefte. Zeitschrift fur Kultur und Politik”, 1946 – jfr INI. Stankowski: Linkskatholizismus nach 1945, Köln 1976.

7) Om Kurt Schumacher och SPI):s ideologiska utveckling se Kurt Klotzbach: Der Weg zur Staatspartei (1945-1965), Bonn/Berlin 1982, speciellt s. 5711’, 125f, 18111’1 357; Godesberg-programmet bl.a. i: Programmatische Dokumente der deutschen Sozialdemokratie, utg. av D. Dowe o. K.Klotzbach, Bonn/Berlin 1973, 349-371.

8) Utkast och material rörande Frankfurtdeklarationen i SI – IISG, SAP och ARAB.

9) Jfr. Oswald von Nell-Breuning SJ: Sozialer und politischer Katholizismus. Eine Sicht deutscher Kirchen- und Sozialgeschichte, s.

147-161 i: Stimmen der Zeit, Munchen, 1975. – Aven A. Raucher, utg.: Der sociale und politisclie Katholizismus. Entwicklungslinien in Deutschland 1803-1963, 2 bd., Munchen 1981; F. Kluber: Katholische Soziallehre und demokratischer Sozialismus, Bonn 2:a upp]. 1979; F. Focke: Sozialismus aus christlicher Verantwortung, med förord av W. Dirks, Wuppertal 1978.

10) Jfr. A. Langner, utg.: Katholizismus und freihcitlicher Sozialismus in Europa, Köln 1965; P.R. Waibel: German Social Democracy and the Catholic Church, 1945-1959, diss. Morgantown 1977. – Om skolfrågan i Förbundsrepubliken bl.a. Klotzbach 1270, 175ff.

11) SI-Circ. 87/51 8.8.1951 med bl.a. en rapport om diskussionen 28/29.6.1951.

12) Utkast til Protokol fra Nordisk Samarbeidskomitemöte i Oslo 8-9.12.1950, LO:s arkiv.

13) Links und frei. Mein Weg 1930-1950, Hamburg 1982. jfr även Willy Brandt i: Den svenska socialdemokratin och omvärlden, s. 25-41 i: Ideerna som drivkraft. Eli vänbok till Tage Erlander, Stockholm 1969, speciellt s. 31; även i Die neue Gesellschaft, Bonn,

1969, 335-343: Schwedens Sozialdemokraten – wie andere sie sehen und was sie fur andere bedeuten. Brandt nämner där även frikyrkorna. Att det redan vid tiden för hans vistelse i Sverige, 1940-1945, även fanns en katolsk kyrka i detta land, hade lian väl knappast anledning att lägga märke till. – Herbert Weltner hänvisar till sina svenska erfarenheter, fast indirekt, i en intervju med Ewvald Rose i Das Parlament 1.3.1980; se även Joseph Rohan, inledning till: Herbert Wehner. Zeugnis, Köln 1982, 22. – Dessa aspekter berördes också i mina intervjusamtal med Bruno Kreisky 5.7.1977, Herbert Wehner 25.11.1978 och Willy Brandt 18.3.1979.

14) Partistyrelsens berättelse för år 1952, 99.

Enligt den katolska samhällsläran återspeglar fackföreningarna inte endast samhällets ”klass”-struktur och de är inte språkrör för en klasskamp som obönhörligt styr samhällslivet. Del är visserligen sant all de företräder kampen för social rättvisa, för de arbetandes rimliga väll i enlighet med deras respektive yrken, men denna kamp bör ses som en normal strävan efter ett tillbörligt gott, i delta fall efter ett gott som motsvarar de organiserade arbetarnas behov och förtjänster – den är däremot inte en kamp ”mot” någon annan. Om den i tvistefrågor kan anta en sådan karaktär, så sker delta för den sociala rättvisans skull och inte för kampens egen skull eller för all undanröja en motståndare. Del utmärkande för arbetet är all det förenar människor – och däri ligger dess sociala styrka: del bygger upp en gemenskap. I denna gemenskap måste till sist både de som arbetar och de som förfogar över eller äger produktionsmedlen på något säll förenas. I ljuset av denna för allt arbete grundläggande struktur – och i ljuset av det faktum all arbetet och kapitlet när allt kommer omkring är oumbärliga komponenter i alla samhällens produktionsprocess – förblir människors samverkan för all trygga sina rättigheter, en samverkan framsprungen ur arbetets krav, alltid en faktor i samhällslivet som .skapar social ordning och solidaritet och som man inte kan bortse ifrån.

I sina rättmätiga ansträngningar att inom yrkets ram hävda sina rättigheter bör arbetarna alltid räkna med de begränsningar som landets allmänna ekonomiska situation ålägger dem. De fackliga kraven får inte urarta till ett slags grupp- eller klassegoism.

Johannes Paulus II (ur Laborem exercens)