Om ryska köpmanskyrkor på Gotland

Den som ägnat mer än ett decennium åt forskning kring det gotländska kyrkolivet under medeltiden upphör aldrig att förvåna sig över, hur denna ö i Östersjön ständigt på nytt förmår väcka människors fantasi till liv. Denna egenskap är på gott och ont. Ibland visar sig fantasierna vara fruktbara som hypoteser för den vetenskapliga forskningen inom olika discipliner. Men inte sällan bidrar fantasin till, att floran av påståenden och utsagor kring ”sagornas ö” blir alltmer vildvuxen och svårgenomtränglig.

Därför har jag sett mig föranlåten att något närmare granska de uppgifter om ryska köpmanskyrkor på Gotland som cirkulerat de senaste åren, bl.a. i Signum (nr 3/77 och 8/82). Påståenden med vetenskapliga förtecken har nämligen en tendens att med tiden tränga in som ”fakta” i mer populära översiktsarbeten och samlingsverk, varefter de tämligen okritiskt börjar sin vandring i litteraturens värld.

Av utrymmesskäl kommer jag att inskränka mina kommentarer till främst två punkter: dels mer allmänna påståenden om det gotländska kyrkolivet, dels påståenden om ryska köpmanskyrkor på Gotland.

Det gotländska kyrkolivet

Att Gotland först på 1200-talet skulle ha underställts biskopen av Linköping, finner jag osannolikt av bl.a. följande tre skäl:

1) Påven Honorius III stadfäster år 1217 en överenskommelse om öns tiondefördelning, en fördelning om vilken gutarna och linköpingsbiskopen enats, och som varit erkänd ”i långliga tider” (DS 1 168).

2) De närmast kyrkorättsliga utsagorna i den s k Gutasagan antyder, att öns inlemmande i linköpingskyrkan skett långt före utsagornas tillkomst kring 1200-talets mitt (GS 5).

3) Det förefaller svårt att tänka sig, att ett cistercienskloster kunnat anläggas i Roma 116-1 utan biskopens medverkan. Roma kloster var utgånget från klostret i Nydala, vilket stiftades av biskop Gisle av Linköping 1143: denne levde sannolikt ännu 1164.

Vad gäller S:t Lars kyrka i Visby. är det länge sedan konst- och arkitekturhistoriker samt andra forskare avlivade myten om den som en kyrka ”avsedd för den ryska handelsgemenskapen”. Kyrkans äldsta del, koret, är helt i linje med den tyskinfluerade visbystilen. Långhuset med dess centraltorn uppfördes vid 1200-talets mitt av inhemska yrkesmän. Åtminstone från denna tidpunkt vet vi också, att S:t Lars var en församlingskyrka under linköpingsbiskopens jurisdiktion. (Se min art. ”S:t Olofs kyrka i Visby”, Gotlands Allehanda 1978-11-03.)

Påståenden av typen ”Visby hade inte mindre än 16 köpmannakyrkor” stämmer inte heller med verkligheten. Från Visby med närmaste omgivningar känner vi före reformationen sammanlagt 18 kyrkor och kapell, därav två (slottskapellet och S:ta Gertrud) tillkomna på 1400-talet och en (Gutasagans Allhelgonakyrka) sannolikt försvunnen redan under 1100-talets lopp. Av de övriga 15 tillhörde tre kloster och konvent (Solberga S:ta Maria, S:ta Katarina och S:t Nicolaus), en var bl.a. sjukhuskyrka (S:t Göran), en helgeandshusets kyrka/kapell. Återstår Visby S:ta Maria, S:t Clemens, Drotten, S:t Hans, S:t Per, S:t Lars, S:t Olof, S:t Mikael (samtliga församlingskyrkor vid eller i vissa fall före 1200talets mitt), S:t Jacob – och den s k Ryska kyrkan (!). ”Den gotländska kusten” innefattar såsom terminus technicus även Visby, varför man inte bör underlåta att diskutera denna kyrka i detta sammanhang.

S:ta Maria var från början en tysk gästkyrka, vilken med tiden kom att fungera som församlingskyrka. Som sådan, med vissa inskränkningar, invigdes den av linköpingsbiskopen 1225 (DS I 231). Men därutöver – och med undantag för Ryska kyrkan samt S:t Jacob i ett tidigt skede – känner vi rent faktiskt inte en enda kyrka i Visby som varit ”köpmanskyrka” eller ”gästkyrka” av något slag. Detta utesluter inte att de äldsta delarna av exempelvis S:t Nicolaus (dominikanernas kyrka) eller S:t Lars hypotetiskt sett kan ha varit faktorikyrkor under en kort period, men några bevis därför finns inte.

De ryska köpmanskyrkorna på Gotland

I vårt sökande efter ryska köpmanskyrkor på Gotland får vi då ta fasta på det enda medeltida dokument som nämner sådana, en urkund från 1461. Enligt denna urkund skall Novgorod en gång i tiden ha haft två kyrkor på Gotland. Det förefaller av ordalydelsen att döma som dessa, eller åtminstone en av dem, nu inte längre brukades. Med stor sannolikhet har en legat i Visby. Var den andra legat, är oss helt obekant. Ja, det är kanske inte ens säkert, att det någonsin funnits mer än en rysk kyrka! Det postscriptum som omnämner två kyrkor, är nämligen klart tendentiöst, en partsinlaga avsedd som ett påtryckningsmedel på Olov Axelsson Tott i förhandlingarna om Gotenhof.

En sak är dock helt klart: varken Källunge eller Garde har någonsin varit ryska köpmanskyrkor. Därom är jag helt ense med exempelvis f landsantikvarien på Gotland, fil.dr Gunnar Svahnström, som behandlat denna fråga i ”Gotland zwischen Ost und West”, Figura 19, 1981. Båda kyrkorna framträder vid 1200-talets mitt som församlingskyrkor under linköpingsbiskopens jurisdiktion. Äldre källmaterial saknas för klarläggande av deras rättsliga status. Att inga visitationer kan beläggas ”vare sig i Garde eller Källunge på 1100-talet” styrker sålunda inte antagandet att de skulle ha varit köpmanskyrkor. Det bevarade källmaterialet omnämner nämligen över huvud taget inte några företagna biskopsvisitationer på Gotland förrän vid mitten av 1200-talet, ovannämnda vigning 1225 undantagen.

Man måste därtill hålla i minnet, att båda de aktuella kyrkorna ligger relativt långt från kusten, Källunge ca 21 km, Garde ca 5 km. Att Garde på 1100- och 1200-talen ”låg närmare kusten än nu” hjälper föga, om man undersöker nivåskillnader och landhöjningstakt. Rimligen ville man ju ha sitt hov så nära fartygen som möjligt. Vidare är varken Källunge eller Garde kända som handelscentra. Mot att det här skulle röra sig om köpmanskyrkor talar också, att de är byggda på mark som använts för begravning i stor skala åtminstone från 1000-talet och framåt. Det förefaller inte särskilt sannolikt, att Källunge- och Garde-borna skulle ha upplåtit sina begravningsplatser till byggmark åt ryska köpmän, inte heller att gutarna skulle ha valt sin sista viloplats hos dessa. Även kulturgeografiska rön, d.v.s. platserna för vikinga- och medeltida gårdar i Källunge och Garde, talar emot att dessa kyrkor skulle ha byggts för andra än de egna sockerborna. Åtminstone kyrkan i Garde synes ha föregåtts av en träkyrka på platsen. Man kan också med fog fråga sig, vilket behov ryska köpmän frequentantes kan ha haft av de dopfuntar från 1100-talet som finns i de båda kyrkorna. Dessa dopfuntar är för övrigt tillverkade av anonymmästaren ”Byzantios” eller ”den bysantiniserande verkstaden”. Kanske eftersträvade man medvetet en viss stilistisk enhet i fråga om kyrkorummens utsmyckning.

Jag är inte konsthistoriskt skolad, och tänker därför inte försöka mig på att tolka de byzantinska målningsresterna i Källunge och Garde. Det faktum, att dessa båda kyrkor innehåller murpartier från 1100-talet, därtill med byzantinska målningar från o. 1200, är givetvis intressant, men tillåter inga långtgående slutsatser om ”särprägel”. De nuvarande gotländska 1200- och 1300talskyrkorna har i många fall föregåtts av 1100talskyrkor med likartad planlösning som de i Källunge och Garde. Spår av byzantinska målningar finns därtill bevarade också i andra gotlandskyrkor, liksom på det svenska fastlandet. Egentligen är det främst förvånande att det inte finns fler byzantinska målningar på Gotland än vad som är fallet. Detta sagt med hänsyn till öns geografiska läge och dess stora handelspolitiska betydelse under. några avgörande århundraden efter den stora kyrkoschismen 1054. Såvitt jag förstår, berättigar förekomsten av de byzantinska målningarna inte till några som helst slutsatser utöver att goda handelsmässiga relationer förekommit mellan Ryssland och Gotland, samt att sockenborna i de aktuella gotlandssocknarna valde att låta sina kyrkor smyckas av byzantinska – eller byzantinskt skolade – konstnärer, något som uppenbarligen var fullt möjligt, kyrkoschismen till trots. För detta finns belägg också från det svenska fastlandet.

Nu är inte heller frågan om den s.k. Ryska kyrkan i Visby helt utan problem. Idag återstår endast grunderna efter ett litet romanskt kapell, bestående av ett kvadratiskt långhus med två pelare samt absid. Några medeltida källor eller arkeologiska fynd som bevisar eller indikerar rummets östliga proveniens finns inte. Möjligen skulle man kunna anföra altarets kvadratiska sockel (skivan är försvunnen). Däremot framgår av rådshusrättens handlingar år 1684, att ett frijordsområde i samma kvarter i samband med en ägotvist angivits såsom en gång tillhörigt ryska kyrkan. Erik Dahlbergs Suecia antiqua har i samma kvarter placerat ”en förstörd grekisk eller rysk kyrka” (min övers.). Också andra 1600talshandlingar använder benämningen Ryska kyrkan. Sannolika skäl talar alltså för, att den tradition som genom åren utpekat detta till namnet okända gudstjänstrum som en rysk kyrka kan ha rätt. Att dess ursprungliga, egentliga namn inte bevarats till eftervärlden kan bero på, att dess ryska benämning varit alltför svårtillgänglig för visbybefolkningen.

Vad slutligen gäller den blybulla som tillhört ärkebiskop Feoktist av Novgorod och som år 1931 påträffades i Fole, grannsocken till Källunge, så vet vi inte hur den en gång hamnade på Gotland och i den gotländska jorden. Den kan ha vidhängts en skrivelse till någon kyrklig eller borgerlig myndighet på Gotland under de oroliga åren i början av 1300-talet. Den kan också vid någon tidpunkt såsom souvenir ha medförts till ön från något annat land. Lika osäker är bakgrunden för den ryska steatitrelief från 1 100-talet som påträffats i Källunge, och som på baksidan upptar namnet på en 1400-talspräst i grannsocknen Vallstena (SHM inv.nr 8280).

Konsthistorien är en oskattbar hjälp vid utforskandet av svunna tiders kyrkoliv. Men för tolkningen är det ofta helt avgörande att man också lär sig arbeta tvärvetenskapligt och försöker väga in samtliga de faktorer som kan påverka slutsatserna inom ens egen forskningsdisciplin. Det är där jag tror att en och annan i sin entusiasm över gamla byzantinska målningsrester på Gotland har glömt bort några viktiga pusselbitar, samtidigt som vederbörande haft lite för bråttom i sin iver att försöka sammanfoga andra.

Författaren till denna artikel är teol.dr och vik.docent i praktisk teologi med kyrkorätt. Han disputerade 1977 på en avhandling med titeln ”Gotlands medeltida kyrkoliv – biskop och prostar”.