Om arken inte längre står i templet

Inte sällan tolkas tidens tecken av skönlitteraturens företrädare med krav på förändring och förnyelse. Ett exempel utgör arbetarlitteraturen som med realismens hjälp framställde de strukturella orättvisor som präglade samtiden. Ett annat är beredskapsdiktningen som formulerade och fördjupade sig i de fasor som följde i andra världskrigets spår. Kerstin Ekman är med sina breda romanbyggen en sådan skönlitterär ropandes röst i vår tid. En text präglad av hennes skarpa iakttagelseförmåga stod att läsa i Dagens Nyheters nätupplaga den 25 augusti med rubriken ”Rum i en avhelgad värld”. Hennes diagnos på vår egen tid lyder: ångest utlöst av tomhet och meningslöshet. Diagnosen är hon ju långt ifrån ensam om att ställa. Vi känner igen samtidsbilden och ångest är ett ord som ofta påträffas i de mest skilda sammanhang: i statistiska uppgifter om folkhälsan, i rapporter från upplevda naturkatastrofer när och fjärran, i iakttagelser av besökare från andra kulturer och världsdelar. Det originella med Kerstin Ekmans bild av tillståndet är att hon förflyttar sig in i det svenska kyrkorummet för att där konkretisera sin observation och att hon med utgångspunkt härifrån kommer med sin vädjan: ”Kyrkorna måste hjälpa oss …”

Artikeln ifråga är en förkortad version av en föreläsning vid den nordiska kyrkobyggnadskonferensen ”Att utforska rummet” som arrangerades i Lund den 11–14 augusti av Svenska kyrkans kulturråd. Hennes tema är ”Heliga rum”. Druiderna är döda, skogen skövlad och den omskrivna speciella nordiska känslan för Gud i naturen sviker allt fler. Detta är inget att förundras över när så många fakta talar om naturens egen förtärande kraft och dess bräcklighet och om den förstörelse som hotar vår miljö. Var finns då ett rum för människan? Ett rum som både skyddar människan och samtidigt erkänner de faktiska kaosmakternas härjningar inom och utom individen. I landets gamla kyrkor dit generationer sökt sig råder ofta en ny ordning. Tidens krav på förnyelse av de traditionella bruken har många gånger lett till att själva kyrkorummet avhelgats. I takt med sekulariseringen har också det helgade rummet avmytologiserats. I skogsmarkerna finns varken gudar eller troll och även om man ännu inte direkt svär i kyrkan så talar man numera högt och ljudligt med varandra om vilka trivialiteter som helst. Kerstin Ekman beskriver med en viss dråplighet ett nyligen avlyssnat samtal om trilskande motorgräsklippare och för- och nackdelar med olika grilloljor som föregick musikstunden i den gamla sockenkyrkan som hon besökt. Trivialitet får också många gånger ersätta andlig substans i själva gudstjänsten. Men människans behov av heliga rum och heliga riter kvarstår, hävdar Kerstin Ekman.

Att tomheten och meningslösheten måste få ett utrymme i den religiösa erfarenheten i vår tid är en av hennes poänger i artikeln. Det är nödvändigt för att den ångest som människan bär med sig ska kunna uthärdas. ”Jag är en gestaltande författare”, skriver Kerstin Ekman. ”Därför kan jag inte ge en bild av hur denna passage genom tomhet och meningslöshet skulle få form och innehåll i kyrkan.” ”Kyrkan måste hjälpa oss att utskilja platsen och värna dess helighet.”

”Var börjar man då? Vad avgränsar man för att orientera sig i kaos? Hur visar man att inte mycket men något är heligt?” Med dessa frågor slutar Kerstin Ekmans artikel.

Detta är ett rop på hjälp och en utmaning, som nog inte i första hand är riktad till arkitekter, ja inte ens i första hand kritik av dem som med bästa uppsåt vill skapa nya liturgier och ordningar i Guds hus. Även om man märker en kritisk ton i Kerstin Ekmans beskrivning finns en vädjan som främst tycks härröra ur ett urmänskligt tillstånd som idag visar sig alltmer outhärdligt för allt fler. Denna vädjan finns all anledning att ta på allvar.

Det finns ett yttre och ett inre heligt rum. Trots sekularisering och avsakralisering av båda dessa rum finns potentialen kvar. Det inre rummet hos varje människa är ett psykiskt, mentalt utrymme, ett centrum. Här hyses oro och irrande tankar och känslor inför allt möjligt, från krånglande gräsklippare, bekymmer för barnen, för de gamla föräldrarna, för att pengarna eller äktenskapet ska ta slut eller helt enkelt till vad som ska lagas till middag. Här tar även de stora skräckscenarierna gestalt: att våld och atomvapen ska utplåna allt liv på den planet som redan nu hotas av en miljöförstöring som människan själv åstadkommer men själv inte tycks kunna hejda. Allt från det triviala till det katastrofala oroar människans centrum. Meningslöshet och ångest har sitt fäste där.

Men i människans inre rum finns också potentialen för mötet med det heliga, en öppning mot det transcendenta. Allt fler människor söker sitt eget centrum med hjälp av olika former av meditation och mentala övningar. Förvisso en mödosam väg, men också en väg som är beprövad av trosbekännare från olika världsreligioner och filosofier. Det är mystikerns väg till det högsta, det heliga, till Gud. Den som förmår tömma det inre rummet kan finna ett heligt rum i sig själv. Om människan törs befria sig från det myckna, kan själva meningslösheten och ångesten öppna en väg till hennes heliga centrum. I så fall finns en god förutsättning för mötet med kristendomens Gud.

Det yttre heliga rummet, templet, är lättare att observera. Det skiljer sig från övrig bebyggelse. Ändamålet är att skapa ett rum för gemenskapen kring myten och riten. Att kunskapen om myten eller den berättelse som den kristna traditionen utgör är i starkt avtagande råder inget tvivel om. Detta tankegods måste revitaliseras. När det en gång i tiden gick upp för apostlarna att Jesus var den väntade Messias fick den hebreiska bibeln ett nytt liv för dem. Då började de berätta och berätta, om och om igen vad de själva hört och varit med om. Den nytestamentliga traditionen föddes. Om dessa berättelser talar kyrkorummet mer eller mindre konkret. I det heliga rummet måste dessa berättelser ideligen få komma till uttryck i många olika former. Men om vi använder kyrkorummet som vilket vardagsrum som helst och ersätter de sakrala berättelserna med diverse annat blir Guds inkarnerade ord tyst och stumt. När traditionen däremot får tala, träder Gud själv fram. Den Helige själv helgar åter rummet.

Samma gäller riten, den materiella sidan av det heliga. När vattnet öses i Faderns och Sonens och den helige Andes namn över barnets huvud är hela frälsningshistorien nära och verklig. De tunna oblaterna och det utspädda vinet i nattvarden rymmer också hela berättelsen om Kristi lidande, död och uppståndelse. Hela detta drama spelas upp när mässan firas. Gud är här i riten och han visar sig.

Glömmer man det handfasta och konkreta i den kristna religionen, uttunnas meningen alltefter som. Både i myten och riten rör det sig om verkliga berättelser som beskriver livet. Både ångest och meningslöshet ingår i dem men utgör inte dess totala summa. Det är dessa konkreta berättelser och handlingar som gör rummet heligt.

Det kan möjligen verka förmätet att i detta sammanhang hänvisa till en skatt som den katolska kyrkan förvaltar. Men det vore också fel att försöka bevara den som en illa dold hemlighet eftersom den är offentlig i varje katolskt kyrkorum. Skatten är just en avgränsning som gör att människan kan orientera sig i det kaos som vi alla lever i. Skatten kan förvaras i en skrubb eller i en katedral. I dess närhet lyser en röd lampa som är tecknet på var ”det allra Heligaste” finns, dvs. tabernaklet där Kristus, i det vigda nattvardsbrödets form, enligt katolsk tro är närvarande i rummet. Ett verkligt rum och ett rum för verkligheten med allt vad den rymmer.

Om man börjar med att söka en förbindelse mellan det inre heliga rummet och det yttre finns en möjlighet att återvinna det förlorade. Vägen leder i vår tid säkert genom både bottenlös ångest och äkta meningslöshet. Den avgränsning från kaos som myten och riten åstadkommer då de lägger sitt tolkande raster över livet, kan visa vägen. Den som vågar sig in i det inre och i det yttre heliga rummet och finner förbindelsen mellan dessa rum kommer att ställas inför det outsägliga, som är helighet och barmhärtighet på en och samma gång – den Fader som är centrum i Jesu liv och verk. För att den förbindelsen ska kunna upprätthållas måste båda rummen ibland städas upp och rensas från diverse bråte.