Pär Lagerkvist. En frankofil i svensk litteratur

Flera av de största namnen i svensk litteraturhistoria är intimt förbundna med Frankrike som kulturland. Det mest extrema fallet i detta avseende är naturligtvis August Strindberg, vars relation till Frankrike och det franska språket är mycket väl belyst i såväl den litteratur- som språkvetenskapliga Strindbergsforskningen.

Strindberg hade strikt utilitära bevekelsegrunder för att intressera sig för fransk kultur och franskt språk. Hans ambition var att tillförsäkra sig en plats i den europeiska litterära eliten, vilket enligt honom endast kunde ske genom att han själv skrev sina verk direkt på det vid denna tid mest ”internationella” och kulturellt prestigefyllda språket, nämligen franska. Den möda som Strindberg lade ned på att uppnå detta syfte var betydande och resulterade i att tre av de verk som i hans författarskap kan betraktas som självbiografiska skrevs på franska (Le Plaidoyer d’un fou, Inferno, Légendes), om än en mycket personlig och i många avseenden bristfällig franska, som krävde en genomgripande bearbetning av infödda granskare innan en publicering i Frankrike kunde bli aktuell. Han gick till och med så långt i några fall att han själv översatte till franska verk som han redan skrivit på svenska (t.ex. Fadren, Fordringsägare, Ett drömspel).

Ett annat – mera krasst – skäl för Strindberg att skriva på franska var att han därigenom såg en chans att ta revansch på sina många belackare i Sverige efter ”flykten” från Sverige 1883 till följd av den hätska kritiken mot böcker som Svenska folket och Det nya riket. Han ville också försätta sig i en position där han skulle kunna vägra att hans ”franska” texter översattes till svenska.

Effekterna av denna franska satsning blev emellertid inte de förväntade. Strindbergs erövring av Paris – som är titeln på Stellan Ahlströms inträngande bok i ämnet från 1956 – kom aldrig att förverkligas och efter den definitiva återkomsten till Sverige 1898 skrinlade han alla planer på ett fortsatt ”franskt” författarskap.

Pär Lagerkvists kärlek till Frankrike

I bjärt kontrast till Strindbergs framstår Pär Lagerkvists frankofili som djupt känd och alltigenom äkta. Icke desto mindre utgör den en av forskningen föga uppmärksammad aspekt av hans författarskap, detta trots att influenserna från Frankrike hos honom med åren kom att anta en sådan styrka att de i hög grad kan sägas ha präglat honom som författare. Min avsikt med denna artikel är att kort beskriva Pär Lagerkvists relation till Frankrike och den ”franska satsning” som han i likhet med Strindberg gjorde, ehuru i modestare skala och från helt andra utgångspunkter.

Redan den ”studieresa” till Paris som Pär Lagerkvist som tjugoettåring företog våren 1913 lade grunden till hans livslånga kärlek till Frankrike och den kom att få en oerhört stor – för att inte säga avgörande – betydelse för inriktningen av hans fortsatta författarskap. De idéer som denna Parisvistelse åtminstone delvis inspirerade honom till redovisade han redan samma höst i programskriften Ordkonst och bildkonst. I den går han till hårt angrepp mot den i hans tycke förstenade och förlegade psykologiserande litteratur som vid den tiden alltjämt var förhärskande i Sverige och i vars ställe han ville sätta en litteratur grundad på teorier hämtade från den då framväxande abstrakta konsten, i Frankrike framför allt representerad av kubismen, som Pär Lagerkvist kom att ta starka intryck av (se härom Bengt Lagerkvist 2001).

De längre perioder som Pär Lagerkvist under första hälften av tjugotalet tillbringade i Paris befäste ytterligare hans Frankrikekärlek och de intryck han under denna tid tog av läsningen av fransk litteratur kom att starkt påverka hans eget författarskap, inte minst på det stilistiska planet. I synnerhet är influenserna från André Gide mycket påtagliga i Lagerkvists prosa alltifrån tjugotalet. Särskilt iögonfallande är det fenomen jag kallat det ”asyndetiska stilmönstret”, vilket förefaller vara inspirerat av Gide. Detta stilmönster, som jag analyserat i en bok från 2002, består i att prioritera samordnade huvudsatser på bekostnad av enkla, och att därvidlag tillämpa asyndetisk (framför allt med kommatecken) snarare än konjunktionell (framför allt med och) satskoppling, vilken senare utgör det i svensk prosa gängse sättet att förbinda huvudsatser. Denna samordning utmärks också av att den samordnade satsen normalt uppträder subjektlös. Lagerkvists prosa präglas alltså starkt av meningar av följande slag: ”Jag har dragit mig helt och hållet tillbaka till min dvärgvåning, lever här alldeles för mig själv.” (Dvärgen), i stället för: ’… och /jag/ lever här alldeles för mig själv’; eller med en ny mening: ’Jag lever här alldeles för mig själv’. Lagerkvist ansluter i detta sitt bruk av asyndes mycket klart till en fransk stiltradition, där den alltsedan 1600-talet intar en central plats, inte minst alltså hos den av Lagerkvist beundrade André Gide. Det är något av ett ödets ironi att denna beundran långt senare kom att bli ömsesidig. När Lagerkvists Barabbas 1951 skulle ges ut i fransk översättning fick Gide det franska manuskriptet sig tillsänt av vännen Lucien Maury (se nedan). Läsningen av Barabbas gjorde ett mycket starkt intryck på Gide och han uttryckte sina tankar och känslor kring verket i ett brev till Maury. Detta brev kom sedan att utgöra förord till den franska utgåvan av Barabbas och anses starkt ha bidragit till bokens stora framgång i Frankrike. Brevet publicerades också i svensk översättning i Dagens Nyheter och ingick senare som ett kapitel i boken Synpunkter på Pär Lagerkvist, utgiven 1966 av Gunnar Tideström. Särskilt ofta citerade är brevets slutrader, som man inte bör se enbart som en ren artighet: ”… det svenska språket har givit oss och ger oss alltjämt så belysande verk att det snart blir nödvändigt för den som vill vara kultiverad att behärska det för att till fullo kunna uppskatta den betydelsefulla roll som Sverige bereder sig att spela i det europeiska rådslaget”.

Pär Lagerkvists relation till Frankrike kom alltså med tiden att fördjupas alltmer. I ett brev från 1933 betecknar han Frankrike som sitt ”andra hemland”. Detta uttryck är här primärt ideologiskt motiverat, mot bakgrund av den tidens politiska händelser. Men Lagerkvist har också själv i många sammanhang betonat betydelsen av Frankrike som konstnärlig inspirationskälla i sitt författarskap. Ett typiskt exempel på detta är följande passus ur ett tackbrev 1956 till La Société des Poètes Français, som just tilldelat honom sitt Prix des Amitiés Françaises: ”Aucune distinction ne peut m’être plus précieuse que celle-ci, venant du pays qui, après le mien, m’est le plus cher de tous. Dès ma jeunesse la culture française, la littérature et l’art français, ont été d’une importance profonde pour moi et pour mon œuvre, qui sans cette influence ne serait pas ce qu’elle est aujourd’hui.” [Ingen utmärkelse skulle kunna vara värdefullare för mig än denna, eftersom den kommer från det land som efter mitt eget är mig kärast av alla. Alltsedan min ungdom har den franska kulturen, litteraturen och konsten haft en djup betydelse för mig och för mitt författarskap, som utan denna påverkan inte skulle vara vad det är idag.]

Översättningar till franska

Mot bakgrund av den växande uppmärksamhet som Pär Lagerkvists verk rönte i Sverige är det naturligt att hans frankofili alltmer kom att blandas med en önskan att nå en fransk publik med sina egna texter, och framför allt att i ledande franska kulturkretsar vinna erkännande som en internationellt betydande författare. Detta är något som han redan från trettiotalet kom att arbeta mycket energiskt och målmedvetet på. Man måste också säga att Lagerkvist i stort sett lyckades i sitt uppsåt att erövra en plats i den litterära publikens medvetande i Frankrike. Det blev möjligt tack vare att han fick förmånen att som introduktör av sina verk i Frankrike ha de båda kulturpersonligheter som under 1900-talet gjorde de största insatserna för att sprida kunskap om Sverige och svensk kultur bland fransmännen: den redan nämnde Lucien Maury och Carl Gustaf Bjurström. I synnerhet Lucien Maurys insatser som introduktör i Frankrike av svenska författare från sekelskiftet fram till början av femtiotalet kan knappast överskattas. Efter att som ung i början av 1900-talet varit fransk lektor vid Uppsala universitet kom han att ägna sig åt ett långt författarskap i vilket Sverige och svensk kultur står i centrum. Han belönades 1932 för sina insatser med ett hedersdoktorat vid Uppsala universitet och så sent som 1951, vid nästan åttio års ålder, tilldelades han De Nios guldmedalj. Hans rader om detta i ett brev till Pär Lagerkvist vittnar om den oförtröttlighet och den oegennytta med vilka han verkade för att väcka intresse för den svenska litteraturen hos fransmännen: ”Je viens d’apprendre que De Nio m’ont décerné une médaille d’or. J’en suis aussi touché que reconnaissant, et d’autant plus que ce témoignage, venant d’un milieu littéraire suédois, ne peut que m’aider à faire apprécier votre littérature en France. ” [Jag har nyss erfarit att De Nio tilldelat mig en guldmedalj, vilket gör mig både rörd och tacksam, i all synnerhet som denna från en svensk litteraturmiljö komna ärebetygelse hjälper mig att få fransmännen att uppskatta er litteratur.]. Det är varken mer eller mindre än en skam att Maurys oskattbara insatser för spridningen av svensk kultur i Frankrike så till den grad fallit i glömska i Sverige de senaste decennierna att hans namn inte ens figurerar i Nationalencyklopedin. Man kan nog inte, trots de nämnda och andra hedersbetygelser, säga att Sverige fullt ut betalat den tacksamhetsskuld som Pär Lagerkvist talar om i ett brev redan 1946 i samband med utgivningen av Dvärgen på franska: ”… jag begagnar tillfället att tacka Er för allt vad Ni under ett långt liv gjort för Sverige i Frankrike och för de andliga förbindelserna mellan de båda länderna. Sverige borde på alla sätt visa sin tacksamhet för detta.”

Man kan nästan säga att Carl Gustaf Bjurström vid halvsekelskiftet tog över Maurys roll som Pär Lagerkvists länk till den franska förlagsvärlden, och liksom Maury blev han mycket god vän till Pär Lagerkvist. Bjurström var ju ända fram till sin död sommaren 2001 den kanske viktigaste förmedlaren av svensk kultur i Frankrike, med ett oerhört väl utvecklat kontaktnät bland de ledande franska förlagen. Till skillnad från Maury gjorde Bjurström också ovärderliga insatser som litterär översättare, från svenska till franska, och framför allt från franska till svenska.

Pär Lagerkvists djupt kända och ofta uttryckta tacksamhet mot dessa båda kulturpersonligheter bottnar i en stark medvetenhet om betydelsen av det litterära verkets lansering i en främmande kulturmiljö. Denna fråga tar han upp i brev både till Maury och Bjurström. Till Maury skriver han exempelvis följande beträffande Barabbas i februari 1951: ”Utan Er skulle inte mycket uppnåtts, trots att boken har förtjänster som kanske motiverar att den väcker intresse också utanför Sverige. Vad hjälper det att en bok är bra – vi vet ju båda två hur kompakt likgiltigheten är och hur mycken tröghet som måste övervinnas.” Och i januari 1952 återkommer han till ämnet: ”Naturligtvis måste det finnas något i mina böcker som passat fransmännen av idag, annars hade all Er möda varit bortkastad. Men om ingen tagit hand om saken, om ingen trott på författaren och fört fram hans verk inför fransk publik, så hade jag fortfarande varit okänd i Frankrike. Det behövs ett personligt intresse och en personlig insats – förlag är döda maskiner – och särskilt i Frankrike är ju detta fallet.”

Trots Maurys insatser kröntes Pär Lagerkvists ansträngningar endast långsamt med framgång. Det var först den uppmärksamhet som skapades kring utgivningen på franska av Dvärgen (1946) och framför allt Barabbas (1951) som jämnade marken för en retroaktiv utgivning av Lagerkvists tidigare prosaverk i Frankrike. Sålunda utkom 1952 Bödeln i en samlingsvolym tillsammans med Det eviga leendet och Onda sagor, båda tillkomna redan i början av tjugotalet (1920 respektive 1924). Valet av dessa texter var resultatet av en brevväxling mellan Lagerkvist och Maury, vilken i egenskap av förlaget Stocks representant för de nordiska länderna hade ett inte obetydligt inflytande över vad som skulle ges ut i fransk översättning.

En hel del av de texter som Lagerkvist och Maury diskuterade kom dock inte ut på franska förrän långt senare eller har fortfarande inte kommit ut. Exempelvis kom den redan 1951 diskuterade Gäst hos verkligheten inte förrän 1965 (dess postumt utgivna fortsättning – Den svåra resan (1985) – har också givits ut på franska, vilket skedde 1986) och den av både Maury och Lagerkvist framförda Själarnas maskerad kom så sent som 1986 (tillsammans med Bröllopsfesten, båda ingående i novellsamlingen Kämpande ande från 1930).

Avgörande för hur en författares verk mottas i en främmande språkmiljö är till syvende och sist översättarnas förmåga att förvalta originaltexternas inneboende litterära kvaliteter i en ny språkdräkt. Från mitten av fyrtiotalet blir Pär Lagerkvists engagemang i denna fråga allt djupare och den blir så småningom till ett verkligt bekymmer för honom. Det rör sig delvis om utgivningsverksamheten som sådan. I samband med översättningen till olika språk av Sibyllan 1957 skriver han exempelvis i ett brev: ”Det är nervöst med alla dessa översättningar och utgivningar. Det är som att debutera ideligen på alla möjliga håll.” Men framför allt rör det sig om bekymmer beträffande översättningarnas kvalitet. Lagerkvist tillmätte denna fråga den helt avgörande betydelse den naturligt nog har för mottagandet i andra språkkulturer: ”Och ingenting är så viktigt som översättningens kvalitet, brister det på den punkten hjälper ingenting”, skriver han t.ex. till Maury (15 april 1950) inför översättningen av Barabbas. Särskilt stor vikt lägger han inte oväntat just vid översättningarna till franska, vilka ligger honom varmast om hjärtat. Han skriver om Sibyllan: ”För mig är det allra viktigast att den [franska] översättningen blir bra.”

Val av översättare

Pär Lagerkvists största bekymmer utgörs härvidlag av valet av översättare. Alla hans större prosatexter, med undantag för Det heliga landet, Gäst hos verkligheten, Mariamne och Kämpande ande, har översatts av samma översättare, nämligen Marguerite Gay, i samarbete med en norska, Gerd de Mau-tort. Denna senare beskrev i en intervju 1990 i tidskriften L’Année Scandinave (Nantes, s. 71–80) sitt översättningssamarbete med Marguerite Gay: Gerd de Mautort – för vilken översättandet från början var ett sätt att lära sig franska – gjorde först grovöversättningar som hon sedan lämnade till Madame Gay för granskning och bearbetning. Marguerite Gay var egentligen engelsklärare men hade av en tillfällighet kommit in på att översätta från de skandinaviska språken, som hon så småningom lärde sig behärska relativt väl, utan att fördenskull någonsin lära sig tala dem.

Dvärgen fick ett positivt mottagande i Frankrike och innebar Pär Lagerkvists genombrott där. En inte ringa del av denna framgång tillskrevs översättningens höga kvalitet. Att översättningen verkligen höll hög kvalitet var Pär Lagerkvists eget intryck redan vid utgivningen 1946: ”Att det just blivit Dvärgen, finner jag vara riktigt, och översättningen tycker jag är god. Det är över huvud taget med ovanlig glädje jag mottagit denna bok på ett språk och från ett land som jag älskar så mycket.” Denna övertygelse grundar sig dels på den egna genomläsningen av översättningstexten, dels på förvissningen om att Lucien Maury i förväg granskat den, vilket han gjorde med alla översatta verk fram till och med Barabbas.

När boken väl kom ut i Frankrike, bekräftades Lagerkvists intryck beträffande översättningens höga kvalitet. En recensent talar t.ex. om Le Nain, som ”a été excellemment traduit par Mme Marguerite Gay” [”har översatts på ett utmärkt sätt av Mme Marguerite Gay”] (La Dépêche, Toulouse), och Maury summerar den franska kritikens allmänna omdöme om översättningen när han i ett odaterat (förmodligen 1947) brev till Lagerkvist säger att ”la qualité de la version française du Nain a été très remarquée par la critique” [den franska versionens kvalitet har blivit mycket uppmärksammad av kritiken]. Och Lagerkvist själv anser i ett brev till Bonniers [Fru de Laval] i mars 1948 inför utgivningen av en italiensk utgåva att den franska med fördel kan stå som modell för denna: ”Skulle B. [Bompiani] ej uppskatta den tyska översättningen, så kan jag skicka boken på franska; denna översättning är så utmärkt att den ju t.o.m. blivit prisbelönt i Frankrike.”

Pär Lagerkvists förtroende för Marguerite Gay, i hennes egenskap av huvudöversättare av hans verk, förefaller länge ha varit reservationslöst, av många uttalanden att döma. Emellertid blir han med tiden en smula osäker på översättarnas förmåga och han börjar fästa allt större vikt vid Maurys granskningsarbete, som alltmer börjar få karaktären av bearbetning. Exempelvis skriver han till Maury om hur betydelsefullt det är att denne i sin granskning av manuskriptet till Bödeln vill ”verkställa de förbättringar som är så ytterst viktiga för slutresultatet”. Denna osäkerhet utvecklas så småningom till oro, och när Maury inte längre finns kvar som garant för översättningarnas kvalitet, är han ytterst angelägen om att C.G. Bjurström ikläder sig den granskningsroll som Maury tidigare haft. I augusti 1956, inför en planerad fransk utgåva av Sibyllan, skriver han till denne, som blivit en god vän till honom: ”Sonja Bergvall har skrivit till de största utländska förlagen som gett ut mig och korr.-ex. kommer snart att sändas dem. Bl.a. till Stock. Nu är jag så rädd för att översättningen till franska inte skall bli så bra som när den käre Lucien Maury granskade den. Marguerite Gay och Gerd de Mautort skall säkerligen översätta nu som då. Men Maury sa att m:me Gay var egendomligt ojämn, i allmänhet utmärkt men plötsligt kom några sidor som var dåliga. Besynnerligt. Men måste vara sant. Du förstår nog att jag är ängslig för att detta skall upprepas också denna gång utan att nödvändig granskning sker – det kommer ju att gå ut över mig, så är det ju alltid.

Kan Du tänka dig att åtaga dig detta granskningsarbete? Jag vet ingen annan eller lämpligare” (24 augusti 1956).

Bjurström accepterade och övertog alltså Maurys roll som granskare av de översättningar som paret Gay & de Mautort gjorde. Detta skulle komma att gälla alla de prosatexter – utom den sista, Mariamne – som Pär Lagerkvist gav ut under återstoden av sitt liv.

Lagerkvists oro kommer till en kulmen sedan han i november 1956 av Bjurström förtalts att ”det stora konstverk” som Sibyllan i hans ögon utgör ”nog blir svårt att överföra till franska” därför att det ”i sin renhet är svårare att ’återskapa’ än böcker som rent språkligt kan verka mera invecklade”.

I min bok Stil och översättning har jag försökt visa att Pär Lagerkvists farhågor beträffande de franska översättningarnas kvalitet generellt sett hade fog för sig. En ingående översättningsanalys ger nämligen vid handen att Lagerkvists texter i fransk översättning åsamkats en stilistisk nivellering av så allvarligt slag att den mycket negativt påverkat den franske läsarens möjligheter att göra sig en rättvisande bild av Pär Lagerkvist som stilkonstnär. De hos Lagerkvist mest iögonfallande och mest karakteristiska stildragen framträder i fransk språkdräkt kraftigt förbleknade eller är till och med helt utsuddade. Det gäller främst de tre stildrag jag benämnt variering, repetering och precisering, vilka alla utgör konstanter i Pär Lagerkvists prosa i kraft av den regelbundenhet och den höga frekvens med vilka de uppträder i hans verk. Med tanke på den avgörande vikt som Pär Lagerkvist alltifrån ungdomsverken tillmätte den språkliga formen kan man säga att stilidentiteten i hans fall utgör en betydande och väl integrerad del av författaridentiteten. Detta gör att de stilistiska förluster som översättningsprocessen utsatt Pär Lagerkvists texter för berövat hans prosa en stor del av de egenskaper som gjorde honom till en av klassikerna i svensk 1900-talslitteratur.

Glömd i Frankrike

Man kan alltså om Pär Lagerkvist säga att han i fråga om litterär framgång i Frankrike rönte samma öde som Strindberg och att den språkliga formen utgör en primär förklaringsfaktor också i hans fall. Men under det att Strindbergs namn alltjämt är levande i Frankrike tack vare hans dramatik, måste man konstatera att Pär Lagerkvists författarskap under de senaste decennierna rönt föga uppmärksamhet där (hans egen dramatik föreligger överhuvudtaget inte i fransk översättning). Hans kärlek till Frankrike och dess kultur kan alltså trots sitt djup och sin äkthet inte sägas ha blivit fullt ut besvarad. Hans främsta prosaverk fick förvisso ett positivt mottagande i Frankrike men nådde trots allt aldrig ut till den bredare franska läsekrets som skulle ha motiverats av den litterära kraft med vilken han behandlade de stora existentiella frågorna i vår tid – frågor för vilka fransmännen alltid visat stor mottaglighet och som under senare tid gjort att en annan på existentiella frågor inriktad svensk författare postumt fått en renässans i Frankrike, nämligen Stig Dagerman. Kanske vågar man hoppas att Pär Lagerkvist skall vederfaras en liknande fransk renässans. Något som talar emot detta är emellertid det faktum att de nu existerande Lagerkvist-översättningarna knappast kan anses göra honom stilistisk, och därmed litterär rättvisa.

Artikelförfattaren är professor i franska vid Växjö universitet.

Not

Alla brev som citeras i denna artikel härrör från tre samlingar på Kungliga Biblioteket i Stockholm: KB L 120:2 (brev till och från Pär Lagerkvist), Deposition 238 (korrespondens mellan Pär Lagerkvist och Lucien Maury), Accessionskatalogen 1997 nr 1 (svenska och nordiska författare och konstnärer; korrespondens mellan Pär Lagerkvist och Carl Gustaf Bjurström).

Litteratur

Ahlström, Stellan, Strindbergs erövring av Paris, Almqvist & Wiksell, Stockholm, 1956.

Eriksson, Olof, Stil och översättning. Pär Lagerkvists prosastil ur fransk översättningssynpunkt, Växjö University Press, Acta Wexionensia 19, Växjö, 2002.

Lagerkvist, Bengt, Vem spelar i natten: den unge Pär Lagerkvist, Stockholm, Atlantis, 2001.