Rowan Williams teologi

Ärkebiskopen av Canterbury är inte endast primas för Church of England utan också ledare för den världsvida anglikanska gemenskapen. Han är inte detta i en kyrkorättslig mening utan ses mera som det sammanhållande bandet mellan alla de kyrkor som på något sätt delar det historiska episkopatet med den engelska kyrkan. Ekumeniskt har innehavaren av detta ämbete en stor betydelse eftersom den anglikanska kyrkan gärna har sett sig som en brobyggarkyrka.

Det är redan därför värdefullt att vi fått en skildring av den nuvarande ärkebiskopens av Canterbury, Rowan Williams, teologi. Men Williams är dessutom i sig en betydande teolog och var professor i fornkyrkans teologi innan han blev biskop i Wales och sedan kom till Canterbury. Det är givande att jämföra denna bok med den som Aidan Nichols skrivit om Ratzingers teologi och som anmäls i detta nummer (se s. 66). Liksom Nichols är Mike Highton hemmahörande i Cambridge, även om han nu undervisar vid universitetet i Exeter.

Hightons bok är svårare att anmäla. Den följer inte en kronologisk plan utan väljer att ta upp ett antal teman i Williams teologi. Detta gör att vi inte får någon bild av utvecklingen i hans teologi (om det nu finns en sådan). Nichols bok är skriven som en klassisk akademisk monografi, medan Highton – även om han har en ganska omfattande notapparat – nalkas sitt ämne på ett mera meditativt sätt. Han går liksom runt Rowan Williams och betraktar hans skrifter ur olika synvinklar.

Både den nuvarande påven och Williams är på ett sätt mycket traditionella teologer. De är båda patristiker och hör till den internationella eliten inom sitt område. Ratzinger valde den västerländska fornkyrkan med Augustinus som främsta namn, Williams är helt inriktad på den östliga fornkyrkan. Hans doktorsavhandling i Oxford handlade visserligen om den ryske exilteologen Vladimir Lossky (The Theology of Vladimir Nikaolaievitch Lossky: an Exposition and Critique, 1975), men Lossky företrädde själv en teologisk syntes som är helt baserad på grekiska kyrkofäder, främst de kappadokiska fäderna. Williams andra större vetenskapliga monografi handlar om den store heretikern Arius (Arius: Heresy and Tradition, 1987) och även om resultatet inte är helt övertygande beror det nog snarast på det otillräckliga källmaterialet och inte på några brister i tolkningen.

Williams är ett bra exempel på en teolog som utifrån sin fornkyrkliga grund kan komma till resultat som av många upplevs som radikala och kontroversiella. Han har tagit ställning för kvinnliga präster och är öppen för att homosexuella parrelationer skall kunna godtas av kyrkan. Samtidigt är han anhängare av en strikt traditionell treenighetslära och kristologi och menar att det fortfarande är meningsfullt att tala om heresi. Ekumeniskt är han av naturliga skäl mest öppen mot östkyrkan, men ett eventuellt införande av kvinnliga biskopar i Church of England – vilket väntas redan till 2010 – kan sätta den relationen på svåra prov.

Personligen är Rowan Williams en djupt sympatisk person. Jag har träffat honom i patristiska sammanhang och beundrar honom som vetenskapsman. Det är under alla förhållanden ett tänkvärt faktum, att den största kyrkan i världen och den tredje största båda leds av akademiker som i sin forskning varit i hög grad inriktade på fornkyrkan. De är lika i mycket, men också olika i mycket. Det återstår att se vad det gemensamma arvet kan leda dem till.