Om Boff

Den kände brasilianske befrielseteologen Leonardo Boffhar avsagt sig sitt prästämbete och lämnat franciskanorden. Sina bevekelsegrunder förklarade han i ett brev daterat den 27 juni, adresserat till sina ”följeslagare på hoppets väg”: ”Jag avgår” – skriver han – ”för att behålla min frihet och för att kunna fortsätta ett arbete som man alltmer hindrat mig från att utföra”, nämligen att främja befrielseteologin. I brevet beskrivs denna teologi som ett försök att ”knyta samman evangeliet med social rättvisa, och de fattigas rop med livets Gud”. Den ”tillvaratar den kristna trons frigörande kraft och gör det farliga minnet av Jesus närvarande, genom att bryta sönder de järnband som de mäktigas intressen fjättrat kristendomen med”.

Boff tecknar en dyster bild av en kyrka som befinner sig mitt i kampen mellan å ena sidan de fattiga – med vilken Boff själv och befrielseteologin associeras – och å andra sidan ”de mäktiga” som enligt Boff har funnit en bundsförvant i vad han ömsom kallar ”traditionell kristendom”, ömsom ”den institutionella kyrkan”. ”Två grundläggande hållningar är inbegripna i en hård strid. Den ena tror på disciplinens kraft, den andra på livets egen inneboende kraft. Den ena tror att kyrkan framför allt behöver ordning och sätter därför lydnaden och allas underkastelse framför allt annat … Den andra anser att kyrkan har behov av att frigöra sig, den sätter sin tro till den Ande som verkar som historiens surdeg och till de livskrafter som liksom myllan förlänat bördighet åt den tusenåriga kyrkans växt.” Boff ser alltså den ”institutionella kyrkan” som en reaktionär kraft som kan återvinna sitt evangeliska ursprung endast i den mån den övervinner ”de strukturer och beteenden som diskriminerar kvinnan, förringar lekmannavärderingar … och koncentrerar den heliga makten i händerna på prästerskapet”. Så har inte skett. I den kamp som pågår måste han ”byta skyttegrav” och avsäga sig allt som ännu förbinder honom med de ”mäktigas sak”; nämligen prästämbetet och ordenslöftena.

Här i Sverige fick Boffs beslut en överraskande stor uppmärksamhet. Aftonbladetpublicerade brevet i dess helhet mitt under pågående kyrkomöte, i förhoppning om att det skulle ha ”något att säga”. Och DN redogjorde för händelserna med en artikel under rubriken ”Hellre Hitlers domstol än påvens”. Boffs beslut måste dock sättas in i ett perspektiv. Brevets dualistiska analys och den starka polarisering som det beskriver mellan kyrkans goda och onda krafter, är inte något nytt för Boff utan utgör en viktig beståndsdel i hela hans författarskap. Denna dualism far sin mest utförliga teologiska redovisning i boken Kyrka: karisma och makt (1981). Mot bakgrund av denna analys överensstämmer Boffs beslut helt med hans djupaste övertygelser och kan alltså ses som ett led i en teologisk process. Dessutom måste Boffs originalitet som teolog nyanseras. Ur idéhistoriskt perspektiv kan han betraktas som en avlägsen arvtagare till de franciskanska ytterlighetsriktningar som fördömdes av påven Johannes XX11 år 1323. Dessa s.k. fraticelli ansåg att fattigdomen var den kristna trons främsta dygd. Rikedom, inklusive all form av privat egendom, inte bara stred mot Kristi fattigdomsideal, utan utgjorde roten till all ondska i världen. Fraticellis andliga fattigdomsideal har av Boff fatt en materialistisk tolkning och en modern tillämpning. Beröringspunkterna är många, det gäller särskilt kritiken av den etablerade kyrkan och hierarkin. Huvudtanken är också densamma: vi befinner oss i Andens tidsålder, i vilken ”de fattiga” har en privilegierad plats och är bärare av frälsningshistoriens alla löften.

Men Boffs beslut var inte helt förutsägbart utan orsakades i hög grad av de trakasserier och den förföljelse som han, under närmare tjugo år, har utsatts för av troskongregationen (jfr min intervju med Boff i Signum 1991:2, s. 54). I brevet redogör han för hur han, ända sedan 1971, varit föremål för skrivelser och varningar ända till dess att han, år 1984, blev suspenderad från sin lärartjänst som professor i teologi vid Petropolis universitet. Därefter har Boff också blivit dömd till tystnad och fatt publiceringsförbud. Till sist tvingades han lämna redaktionen för den brasilianska tidskriften Vozesoch påtvingades en särskild status genom att alla hans skrifter blivit föremål för dubbel förhandscensur: ”Vad jag erfarit under tjugo års umgänge med den doktrinära makten är detta: denna makt är grym och utan förbarmande. Den glömmer inget, förlåter inget och kräver allt.”

Boff är i detta avseende inte unik. Under de senaste åren har fler prominenta katolska teologer blivit föremål för liknande censur och deras erfarenhet av troskongregationens metoder är entydiga. Men Boffs avhopp ger ändå anledning att på nytt ställa frågor om förhållandet mellan kyrkans läroämbete och kyrkans teologer.

Kyrkans ansvar att i trohet mot apostlarnas undervisning förmedla sanningen om tron har alltid utövats kollektivt. Främst har detta ”läroämbete” (magisterium) förknippats med biskoparna, som genom handpåläggning och bön ärvt apostlarnas uppdrag att förkunna och undervisa om tron. Men efterhand som kyrkan växte och påvens makt konsoliderades och den kristna tron systematiserades, utsågs även andra medhjälpare som skulle ansvara för tolkningen av tron. Vid de medeltida universiteten ”vigdes” teologiska ”doctores” som erhöll biskopsliknande insignier. En hälsosam spänning uppstod mellan å ena sidan teologerna och å andra sidan biskoparna med påven i spetsen. Men efter reformationen, och som en reaktion mot protestantismen, blev ”auktoriet” ett centralt teologiskt begrepp vilket alltmer identifierades med en juridisk befogenhet härledd ur biskopsvigningen. Slutändan i denna utveckling blev Vaticanum 1, som tilldelade påven en i lärofrågor under vissa villkor oomtvistlig auktoritet i kyrkan. Framöver skulle teologernas uppgift begränsa sig till en apologetisk framställning av magisteriets utsagor.

Vaticanum II undvek dessa överdrifter och strävade efter att återge teologerna deras självständighet och medansvar för trons utformning. Dock har under de senaste åren utvecklingen på nytt vänt. Ett i detta hänseende viktigt dokument är den av kardinal Ratzinger utfärdade ”instructio” om ”Teologens kyrkliga kallelse” (offentliggjord den 26 juni 1990). Dokumentet präglas av en defensiv hållning och domineras av två ständigt återkommande ord: en varning för teologisk avvikelse och en uppfordran till dogmatisk underkastelse.

Frågan är dock om den teologiska utvecklingen och kyrkans historia nått en återvändsgränd; om teologernas intellektuella självständighet inte är ett oåterkalleligt faktum som måste värderas som något positivt. Utan att ifrågasätta biskoparnas och inte heller påvens slutgiltiga auktoritet i lärofrågor måste ”teologernas magisterium” få mer utrymme och tid att utifrån sin egen kompetens och akademiska frihet också försvara trons ortodoxi. Klart är i alla fall att troskongregationens nuvarande förfaringssätt mot omstridda teologer inte bara strider mot fundamentala mänskliga rättigheter (som yttrandefrihet) utan också motverkar sitt eget syfte. I stället för att besvara sakfrågorna skapar den galjonsfigurer för ett motstånd mot kyrkans centralmakt. Andra vatikankonciliets förmaning är mer aktuell än någonsin: ”Men för att [teologin skall kunna ge sitt bidrag] måste man tillerkänna de troende, både ämbetsbärare och lekmän, en rimlig frihet att forska och tänka och även en rimlig frihet att inom sitt kompetensområde ödmjukt men modigt och bestämt framföra sina uppfattningar” (Gaudium etspes, Kyrkan i världen av idag, 62)