Tro och vett

Kan Gud, den Allsmäktige, lugga en flintskalle? Frågan är ytterligt allvarlig. För några av oss är den viktigast av alla frågor i filosofi och teologi. Alltså viktigast i livet.

En del gott folk, teologer och andra smiter inför denna fråga ut i tamburen under viskningar och rop om att frågan är felaktigt ställd. Den hör hemma i ett annat meningssammanhang. Gud och frisören har intet med varandra att göra. En del säger också att Gud har annat att göra än att lugga folk; och har jag tänkt på mitt ansvar för den tredje världen?

Några tänkare har tagit flintskallens problem på allvar och svarat ja; med många konstiga konsekvenser.

Ett par, som jag haft anledning att något syssla med har lika bestämt svarat nej, jag tänker på Thomas ab Aquino och Ingemar Hedenius.

Den senare åstadkom för en mansålder sedan – nu var det 1949 en av de livligaste och mest bullrande kulturdebatter som hörts i vårt land sedan sedlighetsoch rösträttsstridernas tid. Oväsendet åstadkoms genom en framgångsrik och omtyckt bok som rätt och slätt hette Tro och vetande. Författaren var ateist – efter att enligt egen utsago från början ha tänkt sig bli präst ”som alla unga intellektuella män”. Dessutom var han professor i praktisk filosofi, ett akademiskt ämne för vad en äldre bibliotekskatalog kallade skrifter av allmänt och blandat innehåll. En omfångsrik påse; även religionsfilosofin fick plats. Hedenius var intresserad av mångahanda – etik, estetik, grekisk filosofi, musik, politik; under vissa år dock mest av religion, vill det synas.

Han avundades dem han kallade religiöst oskyldiga. Därmed avsåg han dem som – en oefterhärmlig formulering- ”med intelligensen, mod och gott lynne” levde sitt liv så bra som möjligt utan att över huvud tänka på religiösa frågor. Själv var han inte en av dem. De uppräknade gåvorna hade han i hög grad; den sista åtminstone ibland. Dock kunde han aldrig låta bli att fundera på sådana ting som om Gud finns, om man kan tro på bibeln, om det finns ett liv efter detta.

Framförallt: han kunde aldrig göra sig fri från en förtvivlad längtan – inte en tro – efter en möjlighet att riva upp ett hål i denna lidandets värld, gemenhetens och ondskans. Han ansåg själv att denna desperata önskan var i bokstavlig mening vettlös. Om man påpekade för professorn att denna hållning var identisk med den lilla svarta Saras, tärd av plågor – ”där uppe ingen nöd skall vara, och inga tårar, ingen natt” – tog han inte illa upp. Han har, på svaga grunder, kallats kristendomshatare. För enkel fromhet i lidande stund kände han ömhet och respekt.

Sant, falsk, fåfängt

I efterskott kan nog påstås att den debatt som omedelbart utbröt var intellektuellt föga givande. För minnet – som erkänt är ett bedrägligt ting – framstår spektaklet som en upptuktelse mot Hedenius för att han intet förstått, naturligt nog eftersom han ej trodde. Han hade nämligen gjort gällande att kristendomen rörde en sanningsfråga, att trons utsaga kan begripas även av den som inte tror, och att logiken gällde även på detta område: två gånger två änglar är precis fyra, den Allsmäktige kan inte lugga en flintskalle.

Det sista skriket bland svenska teologer var nämligen att trossatserna var meningslösa, nämligen att de inte kunde vara sanna eller falska. Den som på allvar frågade om det verkligen förhöll sig som det står i bibeln – om Gud finns t.ex. – visade endast sin obildning och barnslighet (föralldel också ibland sin ondskefullhet).

Efter snart ett halvt sekel föreligger nu en seriös och samlad Uppgörelse med Hedenius av en religionsfilosof av facket, Hans Nystedt (Proprius, 155 s.).

Dr Nystedt har två lyckliga förutsättningar – en uppenbarligen lika omfattande som fördjupad kännedom om ett stort och inte alltid lättillgängligt material och en personlig bekantskap och respekt.

I den grundläggande frågan om tron är meningslös noterar Nystedt en intressant – såvitt jag kan se dock alls ej avgörande – förskjutning. Från början trodde Hedenius onekligen på ett lite barnsligt vis att hans egen berömda s.k. värdenihilism gett honom ett bra vapen mot Gud: om termen ”god” är meningslös så kan logiskt sett inget väsen existera som är god. På äldre dagar har han kommit fram till motsatt resultat.

Mindre lycklig är Nystedt när han granskar Hedenius s.k. språkteoretiska postulat – att även den som inte tror, ”vem som helst”, kan förstå innebörden av det han inte tror på. Så här polemiserar författaren: ”Skall postulatet godkännas måste nog uttrycket ’vem som helst’ kraftigt kvalificeras. Den som verkligen vill förstå protonens roll inom kvantfysiken och inte nöja sig med populärt prat, måste nog vara dels över genomsnittet matematiskt begåvad, dels ägna sig åt långvariga studier.”

Helt visst, men vid sidan av saken. Dels kan Nystedt och jag faktiskt lära oss en hel del om protonen, om vi vill. Dels och viktigare behöver man inte vara teologie doktor eller ens gynekolog för att förstå vad som menas med att Jesus är född av jungfru Mariaoch ta avstånd från denna teori.

Ju mer jag funderar på denna debatt, desto mer stadgas jag i min misstanke att tvisten mellan anti-intellektualismen och sunda förnuftet ingen lösning kan få. Parterna godkänner ju inte varandras existens, har ingen gemensam grund. Hedenius kunde – liksom jag – trösta sig med att han hade S:t Paulus på sin sida. ”Om icke Kristus uppstått, då är ju vår predikan fåfäng.”

Bibeln och helvetet

Nystedt har bättre lycka med sig när han granskar Hedenius förhållande till ”Religionens värld” och ”Bibelns värld”, som två viktiga kapitel heter. Det är svårt att komma ifrån att Hedenius på det hela inte synes ha intresserat sig för den religiösa verkligheten – just så, inte ”erfarenheten” eller ”upplevelsen” eller sådant – utanför den bestämda, huvudsakligen modernt protestantiska kristendom han tyckte så illa om. Det är intressant att tänka på vad som skett om han ordentligt studerat sibirisk schamanism eller den babyloniska nyårsfesten …

Saken hänger samman med hans förhållande till bibeln. Han läste den flitigt, nämligen för att finna saker att förarga sig på. Uppenbarligen saknade han – som läste grekiska bättre än de flesta – varje egentligt intresse för den nyare vetenskapliga litteraturen om Nya testamentet. Hans ymniga bruk av favoritskällsordet ”förfalskning” när det gäller en del paulinska texter säger nog.

Läsaren tänker här efter ett ögonblick. Var, i Hedenius tankevärld, finns Gamla testamentet? Ingenstädes, tycker jag mig minnas. Varför?

Vår filosof tyckte illa om Gud av två skäl – för att han inte fanns och för att han var elak, ställde till elände och lidande och skickade de flesta av oss till helvetet.

I Gamla testamentet hade han kunnat finna exempel till övermått av krig och massavrättningar, av folkmord och människooffer. Varför anförde han dem aldrig?

Kan det ha varit av hänsyn till det lidelsefullt älskade Israel? Jag vägrar att tro det.

Kan det ha varit för att ett flyktigt bläddrande skulle ha visat honom att hans paradnummer försvann: Hur kan Gud tillåta sådant hemskt? Motsägelse! I Gamla testamentet tillåter inte Gud den Allsmäktige det sorgliga eller fasansfulla. Han skapar och verkar det. ”Kommer inte både ont och gott på den Högstes bud?”; även när slavinnan vid kvarnen måste förlora sitt barn för att Farao skall få sig en tankeställare?

Dock, det skall erkännas att de flesta präster har svårt för just denna tankeställare.

Det förefaller mig som om Nystedt minst haft lyckan med sig i det utförliga, skarpsinniga och på ett besynnerligt sätt trubbiga kapitlet om ”Helveteslärare”. För Hedenius som skrev en hel bok därom, var detta bland de viktigaste av ämnen. En del av oss – dock inte Hans Nystedt, om hans mening går att utläsa – tänker på samma sätt.

Det behövs ingen spekulation om hur de eviga straffen är beskaffade. Hedenius hade självfallet rätt i att det enda viktiga var att detta straff bokstavligen var det värsta av allt. Med eller utan beck och svavel eller prygel på fotsulan. Nystedt tycks ansluta sig till den populära tanken men jag erkänner att jag kanske misslyckats att följa hans tanke – att det egentligen gäller att slippa vara hos Gud, och vart man vill komma bestämmer man själv. Jag kan, vid förnyad läsning, inte se annat än att min döde vän Ingemar Hedenius hade sett klarare än mången teolog i perspektivet av det gigantiska, yttersta dramat, det eskatologiska.

Hans bok om helvetet är hätsk, överdriven, aggressiv. Men den är skriven i en vrede som ligger den stora kärleken nära. Som alltid.