Om det nya Sydafrika

”Vi medlemmar av den Sydafrikanska katolska biskopskonferensen finner oss tvingade att uttrycka vår syn på den nuvarande situationen i Sydafrika. Det är ett tillstånd av konflikt, våld och blodsspillan. Vi vet att man inte kan kväsa frigörelsens anda, den kan inte förtryckas i all evighet- ju längre tid den nuvarande kampen pågår, desto värre blir det slutliga resultatet.” Citatet är hämtat ur ett uttalande till Sydafrikas president 1986. Ett personligt engagemang mot den dåvarande regimens rasåtskillnadspolitik var bokstavligen livsfarligt vid denna tid. Annica van Gylswyk fick erfara detta. Hon kom som ung svensk student till Sydafrika i början av 50-talet och gifte sig med en vit sydafrikan. Hennes engagemang för medborgerliga rättigheter medförde att hon hösten 1986 häktades av säkerhetspolisen och tvingades välja mellan ett minst tioårigt fängelsestraff och utvisning. Hon kom då till Uppsala, där hon sedan dess är bosatt och har sitt arbete på Nordiska Afrikainstitutet (Signum 1987:1). Signum bad henne kommentera valutgången:

”‘Tänk att allt det vi arbetat för alla dessa år nu blir verklighet – inga hemländer, inga tvångsförflyttningar, rörelsefrihet för alla, rösträtt och lika möjligheter för alla, hur är det möjligt?’ Så skrev i julas Sheena Duncan, viceordförande i det Sydafrikanska kyrkorådet (SACC) och under många år president för Black Sash, kvinnoorganisationen som arbetat för medborgerliga rättigheter i Sydafrika sedan 50talet och som jag är stolt över att tillhöra.

Vilken tanke att trots att ens egen insats är som en droppe i havet, man ändå kan arbeta mot ett mål som kan nås. Man jobbar i ett hörn av det stora hela, man sliter där och försöker så gott man kan, men väntar sig aldrig att det otroliga skall hända, att målet nås. Kanske man inte har tillräckligt stora visioner, kanske inte tillräckligt med tro och hopp. Det är just det som utmärker dem som har en stark tro. De är alltid fyllda av hopp och förtröstan på att det goda skall vinna till slut.

Jag tror inte att de som inte upplevt Sydafrika under 60-, 70- och 80-talen kan förstå och uppskatta den oerhörda förändring som ägt rum. I Sverige är man van vid ANC och ISAK, och Afrikagrupperna har inte låtit svenskarna glömma Sydafrika och apartheid. Vi som bodde där, levde i en annan värld där man kastades i fängelse om man hade fel namn på sin T-shirt eller ristade bokstäverna ANC på en tennmugg- som det hände en gruvarbetare – det var livsfarligt att ha förbjuden litteratur gömd hemma, fäder förrådde sina söner, det fanns spioner överallt. ANC-flaggan som nu vajar överallt var helt otänkbar. Förtrycket var sådant att det nu är svårt att föreställa sig det och det får aldrig upprepas. Men det mest fantastiska är inte bara att apartheidlagarna strukits, utan att människorna förändrats. Det är som om de vita befriats från en tyngd som hängt över dem samtidigt som de svarta fyllts av hopp.

”I vår livstid” var slagordet redan på 50-talet och det är många som inte fick se det nya Sydafrika under sin livstid; de som torterats och dödats i fångelserna, de som träffats av polisens kulor under demonstrationer mot apartheids orättvisor och omänskliga levnadsvillkor, de som fallit offer för det politiska och ekonomiska våldet, de som lönnmördats, de som dött i exil. De är många och jag vet att de inte glömts ens under valsegerns och presidentvalets euforiska firande.

Valdagarna visade för hela världen att alla valberättigade i Sydafrika visste att de kunde rösta. De ville rösta och stod i ändlösa köer för att rita sitt kors på valsedeln och inte bara det – alla sydafrikaner upplevde detta det första demokratiska valet i landets historia tillsammans. De som var där är fulla av historier om hur vita och svarta tålmodigt stod och väntade i köerna tillsammans i timmar, hur man hjälpte varandra, hur man enades och att det hela var som en fantastisk fest!

En verklig smekmånad och det kan vara oss alla väl unt att vara glada och tacksamma för detta. Tids nog kommer de oundvikliga svårigheterna då vallöftena skall uppfyllas och vardagslivet återvänder för alla – de fattiga i kåkstäderna, de nya parlamentsledamöterna och kabinettministrarna, de arbetslösa, de hemlösa, de som väntar på bättre skolor, sjukvård och något för oss så självklart som elektricitet och rinnande vatten eller bara rent vatten.

Så vi kan nu byta ut våra böner om en lycklig utgång för de sydafrikanska valen till en tacksägelsebön för att allt gått över all förväntan väl. Som en vän till mig beskrev det: ”här slår historiens vingslag snabbt och i rätt riktning”.