Pionjärer i religionsdialogen

Den engelske benediktinen Bede Griffiths (1906-1993), som ledde ett ashram i Indien och avled förra våren, är känd i vida kretsar. Griffiths besökte Sverige 1984 och ganska många svenskar har vistats i hans ashram och där fått vägledning. Den benediktinske kollegan, Henri Le Saux (1910-1973) eller Abhishiktananda, som var hans indiska namn, är inte heller okänd. Mindre bekant är däremot Jules Monchanin (1895-1957), som 1950 tillsammans med sin franske landsman Le Saux grundade Saccidananda ashram, ”Den heliga Treenighetens ashram”, vars ledning sedermera övertogs av Bede Griffiths. I trion Monchanin – Le Saux – Griffiths var alltså Monchanin äldst och först på plats i Indien.

Redan på 1930-talet i Europa var Monchanin upptagen av frågorna om hur hinduisk spiritualitet skulle kunna förenas med kristendomen. Rent historiskt är Jules Monchanin således en pionjär när det gäller den moderna dialogen med hinduismen. Den svenske religionshistorikern Sten Rodhe har nu ytterligare dokumenterat detta i sin biografi Jules Monchanin. Pioneer in Christian-Hindu Dialogue. Boken har utkommit i New Delhi och är alltså tänkt för indiska läsare. Bede Griffiths skrev kort före sin död förordet, vilket befäster kontinuiteten, att Jules Monchanins snåriga och till synes ganska misslyckade pionjärarbete bar frukt när tiden var mogen.

På franska finns en del arbeten över Monchanin, skrivna av hans vänner i Frankrike efter hans död, men på engelska är det svårare att hitta något skrivet om honom. Man får anta att författaren uttryckt sig på engelska för att fylla denna brist. Monchanin skrev inga egna böcker men däremot en stor mängd brev, varav somliga ännu inte är publicerade. Sten Rodhes biografi baserar sig till stor del på de publicerade breven. Förutom levnadsteckningen över Monchanin innehåller boken en introduktion med en resume av den kristna missionshistorien i Indien samt en kort religionsteologisk orientering. På så vis sätts Monchanin in i ett historiskt och teologiskt sammanhang. Det är beundransvärt att författaren har lyckats sammanfatta detta väldiga bakgrundsmaterial på så få sidor. Man påminns här om hans talang som läroboksförfattare. Möjligen är jag något undrande inför en liten detalj i introduktionen, där det sägs att Francisco Xavier grundade Jesu Sällskap tillsammans med Ignatius av Loyola. Detta uttryckssätt är kanske adekvat i Indien, där Xavier förmodligen är mer bekant än Ignatius, men i normala fall brukar ju den senare betecknas som ordensgrundaren, medan Xavier och de övriga i gruppen kring Ignatius betraktas som hans ”följeslagare” eller ”lärjungar”

Jules Monchanin

Vem var då Jules Monchanin? En intellektuell fransman, född i Fleurie, norr om Lyon. Han utbildade sig till präst och blev tidigt intresserad av Indien. Bland hans vänner märks Edouard Duperray, Paul Couturier och Henri de Lubac. Han stod också nära Teilhard de Chardin och var en bland de första att värdesätta dennes nytänkande. Jules Monchanin hör hemma bland de nydanande föregångarna till Andra Vatikankonciliet. Hans tankar om mystiken och värdena i andra religioner som berikande i den kristna trostolkningen har blivit allmänt vedertagna idag och kommer till uttryck i missionsdokumenten, men var långtifrån accepterade före konciliet. Under sin förberedelsetid för uppgiften i Indien hade Monchanin i själva verket långtgående tankar om en syntes mellan indiskt och kristet. Han ville själv bli helt indisk för att på så vis förbereda marken för en sann indisk kyrka med indiska riter osv. Den italienske jesuiten-missionären i Indien Robert de Nobili (1577-1656) var i detta fall hans förebild. Om man så vill kan man jämföra Jules Monchanins radikala strävanden med Hugo Enomiya Lassalles (1898-1990). Denne japaniserade, tyske jesuit ville vid samma tid med sin egen person som insats åstadkomma en liknande syntes mellan kristendom och zenbuddhism i Japan.

Efter en sista föreberedelseperiod i Louvain i Belgien blev det möjligt för Monchanin att komma som församlingspräst till Indien 1939. Han verkade i Sydindien i den lilla staden Kulittalai, som ligger nära floden Cauvery. Under denna första period i Indien närde Monchanin förhoppningar om att bilda ett kristet ashram, där man skulle leva på ett enkelt indiskt sätt och ägna sig åt kontemplation. Monchanin var stiftspräst och hörde inte till någon klosterorden, men han menade att kontemplationen var en primär uppgift för kyrkan i Indien och att klosterlivet var nödvändigt för dess förverkligande. Han hade själv en stark dragning till kontemplation men ville inte gå in i någon europeisk kontemplativ orden, därför att han menade att det i Indien måste skapas ett inhemskt ordensliv med ett indiskt livsmönster.

Henri Le Saux

Drömmen om ett kristet ashram kunde konkretiseras i och med att Henri Le Saux kom till Indien 1948. Denne benediktin från Bretagne hade en liknande vision som Monchanin om ett kristet Indien. De började sitt liv tillsammans i Kulittalai i vad de kallade Bhakti Ashram. Monchanin introducerade Le Saux i indiska miljöer och ordnade bl.a. så att denne kunde besöka Sri Ramana Maharshi, en känd indisk guru som ledde ett ashram vid foten av Arunachala-berget. Det skulle senare visa sig att detta besök blev avgörande för Le Saux och hans fortsatta utveckling.

Efter något år flyttade Monchanin och Le Saux närmare floden Cauvery och grundade där Saccidananda askram, ”Den heliga Treenighetens ashram” i Shantivanam, ”fridens skog”, i Tamil Nadu-landet. Invigningen ägde rum 1950. Efter en tid anslöt sig ytterligare några personer till gemenskapen. Tillsammans skrev Monchanin och Le Saux An Indian Benedictine Askram, där målsättningen för gemenskapen framlades. Det var ju bara Le Saux som var benediktin och man kan undra varför just denna livsform valdes som gemensamt ideal. Men det framkommer inte att Monchanin skulle ha haft några svårigheter att plötsligt bli ”indisk benediktin”.

Det uppdagades snart att Monchanin och Le Saux var mycket olika till karaktären. Sten Rodhe har belyst dessa uppenbara skillnader på ett nästan humoristiskt sätt.

Jules Monchanin var utpräglat intellektuell, opraktisk och saknade enligt Le Saux sinne för ekonomi och materiella ting. Därtill kom att han hade dålig hälsa och inte kunde utföra något arbete som krävde kroppskrafter. Han tyckte om att meditera, att läsa och tänka samt att skriva brev. Kapaciteten för abstrakt tänkande kom till uttryck i hans föreläsningar runtom i Indien och i Frankrike. Dock förefaller det som om just denna förmåga uppskattades mera i Lyon än i Pondicherry. (Det finns fortfarande Lyon-bor i livet som kan vittna om hans popularitet.) Le Saux försökte förgäves att uppmuntra honom till att uttrycka sina tankar i form av skriftlig produktion. Resultatet blev magert. Förutom de många breven och några artiklar kom ur Monchanins hand endast bidraget i den ovan nämnda programskriften.

Till karaktären var alltså Le Saux Monchanins motsats. Le Saux var den som tog det praktiska ansvaret i Shantivanam, ordnade med byggnationer och såg till att ekonomin gick ihop. Dessutom såg han som sitt ansvar att försöka göra Monchanin mer verklighetsförankrad, en omöjlig uppgift inför vilken han slutligen resignerade. Karaktärsskillnaderna blev med tiden så påfrestande för båda parter att de undvek att vara i Shantivanam samtidigt.

De båda grundarna av Shantivanam startade i en gemensam vision, men den indiska miljön påverkade dem på olika sätt, så att de kom att utvecklas åt olika håll. I kontakten med det indiska blev Monchanin alltmer övertygad om hur starkt identifierad han i själva verket var med sitt västerländska, grekiska kulturarv och hur svårt det var för honom att ”bli indisk”, trots att han var redo att offra sitt liv för ett kristet Indien, som skulle vara helt indiskt och helt kristet. Hans teologiska motstånd mot den inklusiva synkretism som hör samman med hinduisk tradition försvårade också assimilationen med Indien.

Treenighetens mysterium var centrum i Monchanins reflektion och bön. Flera av de läromässiga klyftorna mellan kristendom och hinduism kunde överbryggas i kontemplationen inför Treenigheten, menade han, t.ex. frågan om huruvida Gud är personlig eller opersonlig, eller om den individuella personens plats i den gudomliga helheten. Han kallade Indien ”Treenighetens land” och såg där ett uttryck för Treenigheten i den indiska förståelsen av det Absoluta som Sat ”Varat” och ”sanningen”, Cit ”medvetandet” och Ananda ”glädjen”, ”saligheten”. I kristen teologi motsvaras Sat av Fadern, källan till allt, Cit av Sonen, Logos, som för evigt är hos Fadern och Ananda av den heliga Anden, som förenar Fadern och Sonen. Namnet Saccidananda ashram, ”Den heliga Treenighetens askram”, var alltså inte alls tillkommet av en slump utan är den samlande symbolen för Monchanins livslånga reflektion och bön, för hans hopp och personliga kamp.

Henri Le Saux hade i Frankrike inte vistats i samma intellektuella miljöer som Monchanin, utan han kom från ett traditionellt benediktinkloster i Bretagne. Han attraherades av den indiska andligheten och kände den institutionella kyrkan som en börda i sitt nya andliga sökande i Indien. Monchanin ansåg att den kulturella och religiösa förändringen från traditionell katolicism till hinduisk mystik kom för plöstligt för Le Saux.

Alltsedan sitt första besök hos Sri Ramana Maharshi och dennes ashram vid Arunachala-berget drogs Le Saux tillbaka till denna plats. Han lämnade ofta Shantinavam för att åka dit och där få en direkt kontakt med den indiska mystiken. Den personliga religiösa erfarenheten i den hinduiska miljön kom att betyda mer för honom än det mödosamma försöket till inkulturation i Shantivanam. Han menade att syntesen mellan kristendom och hinduism måste åstadkommas i djupet av honom själv.

Om Monchanin fördjupade sig i Saccidananda, så var det advaita (icke dualism) som ständigt upptog Le Saux – sökandet efter advaita-erfarenheten och dess förhållande till den kristna andliga erfarenheten. För detta sökande tyckte han sig behöva en friare livsform som liknade de indiska kringvandrande eremiternas. Han såg sig kallad att vara en hinduiskkristen munk.

Den belgiske religionsteologen Jacques Dupuis, som i sin bok ”Jesus-Christ à la rencontre des

religions” (Se Signum 1990:8 och 1993:1) ägnat ett kapitel åt Henri Le Saux, menar att dennes erfarenhet knappast löst några teologiska problem men att Le Saux’ långtgående integrationsförsök ändå är av profetisk betydelse i en tid då mötet mellan öst och väst är synnerligen angeläget.

Jules Monchanin – för att ett ögonblick återgå till honom- insjuknade i cancer och fördes till Paris,

där man fann att sjukdomen var alltför långt framskriden för att kunna behandlas. Han dog 1957,

62 år gammal, och gav på dödsbädden en sorts andligt testamente om Treenighetens mysterium till sina vänner.

Bede Griffiths

Bede Griffiths, som vid tiden för Monchanins död redan befann sig i Indien, har gjort följande reflektioner kring sin föregångare: Monchanin dog utan att till synes ha åstadkommit något. Hans egentliga kallelse var tystnad, ensamhet och kontemplation. Liksom Charles de Foucauld fick han inte se någon frukt av detta apostolat i det fördolda. Bland katoliker i allmänhet var han långt före sin tid och han blev ofta missförstådd. Hans liv i Indien var en korsväg, till det yttre ett misslyckande, men också en väg som ledde in i Indiens hjärta. Monchanins arbete avslutades inte i och med hans död utan började att bära frukt först därefter.

Första gången Jules Monchanin och Bede Griffiths möttes var 1955, vid en interreligiös konferens i Bangalore, där de var de enda katolska deltagarna. I ett brev skrev Monchanin om Griffiths att denne var ”en typisk brittisk konvertit” – vad han nu kan ha avsett därmed. Griffiths religiösa utveckling i ungdomen var mer dramatisk än i Monchanins fall. Han föddes i en anglikansk familj men var aldrig någon praktiserande anglikan. I unga år drogs han mot naturmystiken efter en avgörande erfarenhet av en inneboende kraft i naturen. Som student i Oxford kom han via sitt litterära intresse i kontakt med C.S. Lewis. En livslång vänskap utvecklades dem emellan. Påverkad av Lewis närmade sig Griffiths så småningom kristendomen, samtidigt som han studerade Bhagavad Gira och intresserade sig för Buddha och Lao-tse. Han upptogs i katolska kyrkan på julaftonen 1931 och endast en månad därefter inträdde han i benediktinklostret Prinknash. Efter att ha avlagt högtidliga löften och prästvigts blev han prior och novismästare i klostret. Samtidigt som han fullgjorde dessa uppdrag var han sysselsatt med frågan om hur kristendomen och de asiatiska religionerna skulle kunna mötas. På inbjudan av Dom Benedict Alapatt kom han till Indien 1955 för att hjälpa till med att grunda ett benediktinkloster. Han var därefter en tid i Kerala tillsammans med Francis Mahieu från trappistklostret Scourmont i Belgien, för att grunda ett ashram i Kurisumala, där man ville förena kristen monastisk tradition med det indiska sannyasi-idealet. När Henri Le Saux definitivt drog sig tillbaka från Shantivanam till Himalaya 1968, övertog Bede Griffiths ledningen av Saccidananda ashram, en uppgift som han blev trogen fram till sin död i fjol.

Under Bede Griffiths ledning stabiliserades livet i Shantivanam och platsen blev alltmer känd. Till en början var det mest utländska besökare som kom till detta ashram men under senare år har även den katolska kyrkan i Indien börjat att intressera sig för Monchanins, Le Saux’ och Griffiths’ försök att förena kristen tro med indisk symbolik och asketisk tradition. Idag sänds många noviser och seminanster till Shantivanam för retreat och studier.

Omkring Bede Griffiths bildades en kommunitet av unga kristna indier. På kommunitetens och Griffiths önskan anslöts Saccidananda askram 1980 till kamaldulenserna, en ”kongregation” inom den benediktinska federationen med moderhus i Camaldoli i Italien.

Eftersom Griffiths delvis levde i en annan tid än sina båda företrädare kom hans insatser också att bli något annorlunda. Han kom till Shantivanam strax efter Andra Vatikankonciliet, till en redan förberedd mark. Av hans skrifter far man inte intrycket att han brottats med samma yttre motstånd och personliga kamp som sina företrädare. I stället kunde han åtminstone lokalt i Shantivanam konkretisera något av den syntes mellan indiskt och kristet som Monchanin såg i fjärran.

Bede Griffiths’ period i Shantivanam har sammanfallit med ett allmänt västerländskt sökande i asiatiska religioner i form av meditationsrörelser etc. alltsedan 1960-talet och framåt, ett mycket mångfasetterat intresse som knappast låter sig inordnas i några bestämda kategorier. I föredrag och publikationer har Griffiths anknutit till dessa frågor i tiden. En snabb blick på några av titlarna i hans bokproduktion ger en antydan om detta: Return to the center (London, 1976), The Marriage of East and West (London, 1982), 2 The Cosmic Revelation (Bangalore 1985), Christ in India (Bangalore 1986), Experience chretienne, mystique hindoue (Paris 1985).

Kritiker menar att Griffiths gått alltför långt i sitt Äktenskap mellan öst och väst och har anklagat honom för synkretism. Andra menar tvärtom att han varit alltför traditionalistisk och i lärofrågor för mycket bunden till Thomas’ av Aquino Summa theologica. Här är inte platsen för någon bedömning, men man kan ändå konstatera att i en sådan central fråga som den om Jesu Kristi person och inkarnationen har Griffiths inte svävat på målet, utan tvärtom betonat det unika i den kristna tron. A andra sidan, när det gäller religionsteologin, tänkte han sig en komplementaritet, så att hinduismens advaita och den kristna tron på en treenig Gud skulle vara olika aspekter av en slutgiltig sanning bortom alla mänskliga uttrycksformer. En sådan syn var oacceptabel för Monchanin, men man kan med Sten Rodhe fråga sig vad Monchanin skulle ha kommit fram till om han levt idag och delat Griffiths erfarenheter i det ashram han själv grundade.

Jules Monchanin hann inte uppleva tillkomsten 1960 av Aide inter monasteres (AI M), som är ett samarbetsorgan för benediktiner och cistercienser i Tredje världen, och inte heller den monastiska interreligiösa dialog-kommission som skapades inom A.I.M. 1978, Dialogue Interreligieux Monastique (DIM). Särskilt dialog-kommissionen har arbetat mycket med frågorna om hur asiatisk spiritualitet kan integreras i kristet monastiskt liv. Shantivanam har varit till inspiration i detta arbete. Henri Le Saux förhöll sig lite avvaktande till detta organiserade dialogarbete, i den mån han hann uppleva det. Bede Griffiths engagerade sig däremot livligt i dessa monastiska dialog-initiativ och han medverkade vid de tre asiatiska kongresser som A.I.M. hållit i Bangkok, Bangalore och Kandy.

Det pionjär-arbete som startades av Jules Monchanin och fortsattes av Henri Le Saux och Bede Griffiths har alltså redan burit frukt på flerfaldigt sätt. Dessa mer eller mindre ensamma gränsöverskridare, som öppnade nya vägar och var och en på sitt sätt bidrog till att kyrkan fick en ny syn på andra religioner, går nu en efter en ur tiden. Till de tre nyss nämnda kunde man även lägga Hugo Enomiya Lassalle, som dog 1990. Förutom pionjärskapet har de kanske ytterligare en sak gemensam, nämligen att deras liv och utstrålning betydde mer för människorna i deras omedelbara närhet än de teorier de lyckades åstadkomma. För eftervärlden är det därför av intresse att deras biografi blir skriven och att de blir insatta i sitt historiska sammanhang, så som Sten Rodhe gjort med Jules Monchanin.

När det gäller Rodhes bok kan man göra en liten teknisk anmärkning, som författaren troligen inte kan lastas för, nämligen att boken, som är tryckt i New Delhi, har en mängd tryckfel. Dessa är visserligen ordentligt korrigerade för hand, men bokens estetiska kvalitet skulle ha blivit bättre dem förutan. Man kanske kan få föreslå författaren att översätta åtminstone delar av boken till svenska och ge ut Monchanin-biografin i en snygg svensk ”förpackning”.