Om politik och moral

Under jubelåret 1993 gav Svenska kyrkans biskopar ut ett brev om rättfärdighet och moral i en global ekonomi med titeln Rika och fattiga. Brevet handlar om Tredje världens fattigdom och den skuldkris som präglar u-världens förhållande till den rika världen. Biskoparna tar fasta på den gammaltestamentliga framställningen om jubelår och tillämpar den i brevet på den aktuella ekonomiska situationen. Det är dags att återställa den rubbade ekonomiska och sociala balansen i världssamfundet. Problemet är inte ekonomiskt utan moraliskt, anser biskoparna, och de fortsätter: ”Denna chockerande absoluta fattigdom föreligger vid en tidpunkt i historien, då världssamfundet har möjligheter att tillförsäkra alla ett minimum av levnadsstandard” (s. 13). Vår tid måste – enligt författarna med sitt av bibeln inspirerade språk – anses vara ”det rätta ögonblicket” som kräver ställningstagande och handling. I den rika världens attityd mot de fattiga behövs en tydlig vändning, en helt ny inriktning med andra moraliska värderingar än de som dominerar vår tid.

Det kan inte råda något tvivel om att biskoparna här visar att de har ett moraliskt ansvar i samhällsfrågor och att det är kyrkornas moraliska plikt att sensibilisera både sina egna medlemmar och en världsopinion för den skrämmande fattigdom som Tredje världen lider av. Men det är betydligt svårare att visa hur man kan råda bot på den beklämmande situationen i en komplicerad världsekonomi. I detta avseende blir brevets svaghet tydlig.

Biskoparnas brev utpekar inte några syndabockar, men det är intressant att märka de reaktioner brevet mött från olika håll. De som av ideologiska skäl gärna utpekas som ansvariga: den rika världens industriledare och politiker av nyliberalt snitt har hört av sig på olika sätt. Oavsett vad som nu kan tänkas ligga bakom SAF:s och Timbros reaktioner i dagspressen ger biskoparnas brev anledning till kritik. Deras sätt att argumentera utifrån den bibliska traditionen, ”som bevaras i kyrkan”, leder till en reducering av komplexa ekonomiska problem och till en moralisering av (den ekonomiska) politiken. Förvisso stoppar brevskrivarna in en brasklapp – ”det blir ett visst spänningsförhållande mellan analyser av vår egen tid och det arv av biblisk uppenbarelse som kyrkan bevarar” (s. 19). Problemet är att den metod som man använder i brevet mest av allt speglar en moraliserande attityd till de svårlösta problem som har skapats av den moderna världsekonomin. Att ensidigt tala om den rika världens skuld leder till en moralisering av själva politiken. I diskussionen om vår tids ödesfrågor lurar alltid frestelsen att hemfalla åt vanmakt vilket i sin tur gärna leder till tankeförlamning, så att komplicerade frågor förenklas till att gälla ont eller gott – som om det uteslutande handlade om en bättre eller sämre moral.

Det är ett riskabelt sätt som biskoparna citerar bibeln på för ”att visa att det där finns många insikter om fattiga och rika”. Att utifrån Ps 24:1: ”Jorden är Herrens och allt som är därpå”, dra slutsatsen ”att den bibliska traditionen förmedlar regler och lagar som förhindrar att kontrollen över jordiskt ägande överförs till några privilegierade få” (s. 21) kan knappast anses vara ett kvalificerat inlägg i vår tids komplexa ekonomiska fördelningsfrågor. Utrymmet tillåter inte att här mera detaljerat ge exempel på det som har kallats ”ett referat med avlägsna likheter” DN 1994-01-1 l. När brevet citerar den kyrkliga traditionen (kyrkofäderna och teologerna) framhävs med rätta att kyrkans andliga uppdrag inte kan innebära att avstå från bedömningar av det som händer i ekonomins värld (s. 27). Men problemet är också här, att det ingalunda är lätt att med citat från en för länge sedan gången tid diskutera vår tids ekonomiska problem. Visserligen medges att efter många hundra års sekularisering ”har det under det senaste decenniets ekonomiska kriser inte befunnits rimligt att väga in teologiska bedömningar” (s. 31), – men man undrar varför inte denna insikt skulle ha kunnat få bli utgångspunkten för hela brevet?

Den katolska kyrkan väljer oftast ett annat mönster som förefaller vara mera verklighetsanpassat för sin politiska etik, som också brukar kallas för sociallära. Förhållandet mellan politik och moral är ett tema som berör all politisk verksamhet. Det ligger i sakens natur att det inte finns någon politik utan värderingar. Det är viktigt att betona att politiken både i sina mål, målkonflikter och medel måste hålla sig till grundläggande moraliska regler om gott och ont. Men det skall genast tilläggas att enbart dessa regler inte kan utgöra tillräckligt underlag för det politiska handlandet. Ty politisk verksamhet kräver saklig kompetens – både teoretiska insikter i och praktiska erfarenheter av den ofta komplicerade politiska verkligheten. Utan denna kompetens irrar alla diskussioner om etik och moral i politiken bort sig i okänd terräng.

Ofta är det frågor som uppfattas som viktiga och grundläggande som brukar diskuteras mera i moraliska än i politiska termer. Vår tids ödesfrågor utgör tydliga exempel: u-landsfrågor, miljöfrågor, frågor om välstånd och utveckling.

Vi har blivit medvetna om att vi stöter på nya utmanande frågor som vi ännu inte kunnat lösa tillfredsställande. Att åberopa moraliska värderingar ligger nära till hands och är också viktigt. Men vad som måste förhindras är att moraliska värderingar (ibland omedvetet) får dominera och därmed leda till ett slags moralisk fundamentalism.

Det faktum att nästan alla politiska och ekonomiska frågor också rymmer en etisk sida ger självklart de kristna kyrkorna skyldighet att bidra genom att ge orientering i politiska målkonflikter och i den ofta mycket svåra avvägningen om vilka medel som skall användas. Den katolska kyrkan tar därför i sin politiska etik inte ställning i sakfrågor där hon vet att hon inte har någon kompetens, ”den har ingen egen (ekonomisk) modell att föreslå, utan kyrkan erbjuder sin sociallära som en oumbärlig orientering” säger påven i Centesimus annus, nr 43. En sådan värdemässig orientering erbjuder kyrkan dem som arbetar konkret med politiska och ekonomiska problem. Det är kyrkans bidrag till att kultivera det politiska samtalet.

Nyligen inrättades en vetenskapsakademi för samhällsvetenskaper i Vatikanen. I det brev som instiftar denna akademi skriver påven:

”Kyrkan vill inte ge färdiga tekniska lösningar men känner sig ändå förpliktigad att bidra till att värna om freden och till att skapa ett människovärdigt samhälle. Därför behöver kyrkan ständigt stå i kontakt med de moderna samhällsvetenskapernas forskningsresultat. På så sätt träder kyrkan in i dialog med de olika vetenskaper som ägnar sig åt människan, förvärvar deras bidrag och hjälper samtidigt dessa vetenskaper att öppna sig för en vidare horisont.”

I denna argumentation utvecklar den katolska kyrkan sin människosyn.

Människan ses som en person som står i spänningen mellan individualitet (att vara sig själv och att utveckla sig själv) och socialitet (att vara inlemmad i den mänskliga gemenskapen). Människan har sin frihet inte som någon isolerad och oberoende nomad utan denna frihet kan endast förverkligas som ett grundläggande villkor i en gemenskap som bygger på solidaritet. Den katolska kyrkans sociallära betraktar de allmänna mänskliga rättigheterna och den moderna demokratin som de ramvillkor i vilka rättvisa och fred och utveckling skall förverkligas med politiska medel.

För den katolska kyrkans sociallära är den bibliska uppenbarelsen den yttersta grunden. Utifrån den far hon sin dynamiska kraft och sin frälsningshistoriska inriktning: att skapa rättvisa i denna värld är ett steg mot att upprätta Guds goda värld och Guds rike. Men kyrkan är medveten om att hon måste föra en rationell, dialog med argument som är kommunikabla och som kan förstås och diskuteras av alla, när hon vill försöka förverkliga sin grundläggande vision. Under ständigt skiftande förhållanden och under provisorier måste hon hålla förmågan att ge orientering om ett människovärdigt samhälle intakt. Därför är den katolska kyrkans sociallära ett system av öppna satser. Den behöver alltid konkretiseras i nya situationer.

Till slut måste det erinras om att kyrkorna – och inte minst Svenska kyrkan – gör betydelsefulla insatser i många u-länder både vad gäller praktiskt handlande och forskning. I detta respektingivande arbete är den ”bibliska uppenbarelsen som kyrkan bevarar” den djupaste inspirationskällan.