Retreat med Thomas Merton och Esther de Waal

Thomas Merton är ständigt aktuell. Hans böcker fortsätter att komma ut i nya utgåvor. Strömmen av kommentarer och avhandlingar om hans liv och verk sinar inte, trots att det nu är 25 år sedan han dog. Resa till helheten. Stilla dagar med Thomas Merton är det senaste tillskottet i svensk översättning. Som man kan ana av titeln rör det sig om att göra en retreat. Esther de Waal är författare och ”retreat-ledare” men bakom henne finns Thomas Merton som den verklige vägledaren.

När jag läste boken blev jag något förvirrad utan att först kunna förstå varför. Vid närmare fundering tror jag att det beror på att boken till formen är så komplicerat sammansatt. Den innehåller ett stort antal citat av Merton, valda och kommenterade av Esther de Waal. Med hjälp av detta material gör författaren en personlig retreat och skriver ibland i jagform därom. Samtidigt är det tänkt att läsaren skall vara med i retreaten och man blir som läsare ibland tilltalad i du-form. Personligen tycker jag att det blir lite väl rörigt med alla dessa komponenter. Man undrar hela tiden vad som är Thomas Merton och vad som är Esther de Waal. Jag föredrar att läsa Merton mer direkt.

Av baksidestexten att döma är bokens egentliga syfte emellertid att vara ett redskap för en sju-dagarsretreat och här tror jag att den har en uppgift att fylla för dem som tilltalas av just den här sortens handledning. Det klagas ibland över att det är så ont om ”andliga ledare” nuförtiden. Men en bok kan åtminstone i viss mån fylla en sådan funktion och man måste säga att Libris förlag gör vad det kan för att tillfredsställa detta behov. Den retreat läsaren får vara med om är grundad i god klassisk teologi. Uppläggningen rymmer en dynamik, vilket också är klassiskt. Man börjar med kallelsen och gensvaret, varefter man leds inåt mot sig själv, sin egen ensamhet och mötet med Kristus. Därefter riktar man sig utåt. Det inre mötet får konsekvenser i förhållandet till andra människor och till praktiska vardagsnära ting. Frukterna av retreaten blir integrerade i det vanliga livet.

Man kan ha invändningar mot vissa påståenden i boken, t.ex. det som sägs på s. 50 att det enda som behövs för kontemplation är tid. Det tror jag inte. Tiden kan finnas – så är dagsprogrammet strukturerat t.ex. i ett kloster – men det blir ändå ingen kontemplation, därför att ”hjärtat är någon annanstans”. Är inte kontemplation mera en fråga om kärlek och motivation, prioritering och sökande efter enhet – helhet?

Thomas Merton kom inte fram till sina insikter alldeles på egen hand. Som trappist var han inlemmad i en spiritualitetstradition som går tillbaka ända till ökenfäderna på 300-talet. Det var ur dessa rika källor han öste. Han framhöll gärna själv hur viktigt det var för honom att vara trogen denna tradition. Detta större sammanhang kring Merton nämns i boken men det blir inte alltid tillräckligt tydligt, delvis på grund av inexakta översättningar. På s. 42 står följande mening: ”Vid sitt inträde i klostret gav Merton löftet om ståndaktighet, att stanna kvar där resten av sitt liv.” Här är flera fel. Vad som avses är löftet om stabilitet. Denna term har ett bestämt innehåll i sitt sammanhang, den helige Benedictus regel, och kan inte återges med vilket godtyckligt ord som helst. Om man tänker efter förstår man att det inte är vid inträdet i ett kloster som man kan avlägga ett för hela livet bindande löfte. Först måste man få klart för sig vad saken gäller och vara novis en tid, därefter – om allt går bra – blir man antagen att avlägga löftet om stabilitet. Dessa regler gällde även för Thomas Merton.

Citat ur den helige Benedictus regel förekommer ibland. Man hade kunnat omnämna i en fotnot att denna tidiga klosterregel finns på svenska samt citera ur denna översättning som redan existerar.

I en not på s. 135 står det att Merton skrev utifrån sin erfarenhet av att leva med och älska bröderna i sitt samfund. Vad som avses måste väl helt enkelt vara kommuniteten i trappistklostret. Det blir lite missvisande att på svenska kalla den för ett samfund.

När det gäller den här typen av litteratur, där en klosterterminologi ingår, borde ett bokförlag alltid låta granska översättningen av någon sakkunnig.

En språklig petitess är att den tyska ändelsen -er är så seglivad så snart det gäller ordensbeteckningar på svenska. Det står benediktinermunk t.ex. på s. 41 men samtidigt cisterciensmunk på samma sida. Det hade varit bättre att konsekvent ta bort er-ändelsen i båda fallen.

Boken innehåller en stor mängd citat, främst från Mertons egna skrifter och hans korrespondens med olika människor, men också från olika kommentarer om honom. Citaten är väl valda och fina, verkliga ”ord att leva på”. Mångfalden tyder på att Esther de Waal grundligt har läst sin Merton och det finns anledning att beundra hennes förmåga att sammanställa och ordna detta omfångsrika material. När man vill försöka ta reda på varifrån alla dessa tänkvärda ord kommer, blir man tyvärr irriterad, därför att det inte finns några numrerade fotnoter i själva texten. Antagligen har man inte velat tynga den här typen av text med ett numrerat fotnotssystem men den lösning man istället valt med nio sidor hänvisningar i slutet av boken blir obekväm för den läsare som vill veta något om källorna.

Det jag personligen uppskattar mest i boken är de sista kapitlen som handlar om helhet, integration, hur Maria och Marta förenas i det vanliga livet. Dessa insikter fick Merton dels via sin egen benediktinska spiritualitet, dels via zen och sina taoistiska studier. Vad som sägs om det materiella på s. 112 är värt att lyfta fram i dessa tider av ekologiskt uppvaknande.

”I mitt eget liv glömmer jag ofta bort ’att även de vanligaste handlingarna i vårt vardagsliv till sin natur är bärare av en djup andlig mening’. Men Merton glömde aldrig det. Klosterlivet tar det vardagliga, det världsliga, det tråkiga och gör av det en väg till Gud. Vi läser i den helige Benedictus regel att munken uppmanas att hantera de lägsta materiella tingen med vördnad och respekt. Trädgårdsredskapen eller grytor och pannor i köket eller skafferiet skall behandlas precis lika varsamt som altarets helgade kärl. Merton skriver om hur munken lär sig älska sitt kloster och betrakta det som ’Guds hus och himlens port’. Byggnader, möbler, jordbruksredskap – allt respekteras, värderas och rent av älskas, inte för sin egen skull utan för Guds skull, som de tillhör” (s. 112).

Denna inställning illustreras faktiskt i boken genom Mertons egna fotografier. Det är inte så känt att Merton intresserade sig för fotografering och några av hans foton i boken har aldrig tidigare varit reproducerade. Bilderna är i svart-vitt och motiven är enkla utan någon som helst utsmyckning. En kanna, en dörr, en sågbock eller en trädstam. Sådana föremål hade Merton en djup respekt för och genom att avbilda dem med en lånad kamera uttryckte han sin kärlek till Gud och Guds värld.