Ryssland och Europa

”Staten fullbordade en omvälvning, bröt förbundet med jorden, och gjorde sig till herre över den. Den införde en helt ny tingens ordning. Den skyndade att bygga sig en helt ny huvudstad, sin huvudstad, som inte har något gemensamt med Ryssland, inga ryska minnen. Dess förräderi mot landet, mot allmogen, är också ett förräderi mot hela nationen och dess ideal.”

För denna skarpa kritik av det ryska tsardömet och dess närmanden till väst svarar författaren Sergej Aksakov – en av det tidiga 1800-talets mest talföra slavofiler. Vad han här kritiserar är inte endast bytet av huvudstad eller tidens nya idéer utan praktiskt taget hela den västerländska civilisationen. Med stark frenesi försvaras i gengäld den ryska jorden och rådande religiösa och sociala ordning. Ett sådant renodlat synsätt är emellertid fortfarande vanligt i det välde, som i avsaknad av renässans kommit att förbli Europa så väsensskilt. Just renässansen har av många ryssar betecknats som en förflackning av kulturen.

En diametralt motsatt ståndpunkt äger rötter hos bland annat den liberala falang som under det tidiga 1700-talet välkomnade Peter den stores stormsteg mot Europa. För dessa västorienterade framstår Ryssland som en intellektuellt efterbliven och utvecklingsfientlig nation. Något större värde tillmäts varken dess filosofiska eller religiösa särdrag. Tvärtom finner man ryska idéer och tankesystem tröttande och därtill föga originella.

Om denna och andra genomgripande motsättningar har Per-Arne Bodin, docent i slaviska språk vid Stockholms universitet, skrivit i sina båda essäsamlingar Världen som ikon (1987) och Den oväntade glädjen (1991). Med den i Vitterhetsakamins skriftserie utkommande volymen Ryssland och Europa fortsätter han att teckna huvuddragen i den rysk-ortodoxa andliga traditionen. Såsom bokens titel anger, är problematiken nu mer inriktad på förhållandet mellan öst och väst. Genom denna jämförelse räcks läsaren en ny måttstock, med vars hjälp det väldiga riket i öst bättre kan förstås.

Vederhäftigt och koncist kontrasterar Bodin den ortodoxa andligheten mot den västerländska kulturen, från Rysslands dop och fram till våra dagar. Studien tar sålunda vid år 988, när Ryssland antog kristendomen i dess bysantinska form. De ryska sändebuden valde alltså Konstantinopel och inte Rom. Framför allt annat fastnade de för skönheten och det gudomligas närvaro på jorden – något som därefter, i tusen år, har satt sin prägel på den ortodoxa kyrkan och hennes gudstjänstliv. Nämnas bör dock, att den egentliga brytningen mellan öst- och västkyrkan skedde en tid senare, år 1054 – därefter gick ortodoxa och katoliker skilda vägar.

De religiösa och kulturella olikheterna gentemot Europa har därefter bestått – och till och med bitvis förstärkts: den cykliska tidsuppfattningen, uppståndelsen och därmed påsken som den största helgen, framhävandet av ritualen, den positiva människosynen, förkastandet av den antika världen, det nära förhållandet till naturen, fjärmandet från vardagslivet, den absoluta värdeskalan, förekomsten av vandrarmunkar och heliga dårar, etc.

En annan betydande skiljelinje ligger i bilduppfattningen. I ett av bokens mest fängslande avsnitt dröjer Bodin vid vad han benämner som en för östkyrkan unik ”teologisering av ikonerna” och vid det förhållande, att ikonen här betraktas som en jordisk avbild av en himmelsk urbild. Tanken är, att avståndet mellan tecknet och det betecknade, mellan bilden och det avbildade, reduceras genom kärlekens förmedling. På så vis ges tecknet del av det betecknades kraft. Bilden äger alltså helt central betydelse: ”Om kampen mellan ord och bild slutade oavgjord i Bysans, vann bilden över ordet i sitt ryska sammanhang. Det var inte en familjebibel utan ikoner som gick i arv från generation till generation.”

Som en närbesläktad röd tråd löper genom framställningen Rysslands geografiska och kulturella isolering. Tatarinvasionen, delning av landet, Moskvas seger över Novgorod – alla dessa skeenden verkade i strängt isolationistisk riktning. Jämte skildringen av historiska förlopp utreder Bodin hur främlingsrädslan och imperietanken fick Moskvariket att i väntan på Yttersta domen värna om den Rätta tron. Kännetecknande nog vägrade man att acceptera den i Florens år 1439 slutna unionen mellan den ortodoxa och den katolska kyrkan. Först mot slutet av 1600talet iscensattes en europeisering av nationen, strävanden som förstås väckte avsevärt motstånd. De gammaltroende – en alltjämt betydande grupp – såg i västorienteringen en djup tragedi, och liknande reaktioner kan ännu iakttas.

Som i sammanhanget mycket spännande framstår den med spår i de gamla ortodoxa klostren hos oss inte fullt så uppmärksammade idéströmningen hesychasmen, vars elementära drag Bodin presenterade även i sin närmast föregående bok. Hesychasmen förespråkar ett utpräglat kontemplativt liv, byggt på vila, stillhet, tystnad, begrundan och gemenskap med naturen.

För somliga av dess representanter utgör ensamheten eller dialogen mellan två personer ett ideal. Intressant nog anvisas en individualistisk väg i en eljest kollektivistisk idétradition.

Samtidigt handlar det om ett ryskt fenomen och som sådant en smula ”världsfrånvänt”. Det är också just i dessa tids- och tendenslösa och för västerlänningen därav verklighetsfrämmande drag som författaren finner en väsentlig orsak till vad som brukar kallas ”den ryska tragedin”. Vid ett par tillfällen formulerar han också nedslående anmärkningar om den ortodoxa traditionens avsaknad av praktisk etik på vardagsnivå och sammanhängande brist på sociala element i fromheten. Och för ett ögonblick, men endast här, överger han sin eljest sakliga framtoning och hemfaller åt en relativt grov schematisering. Han frestas att laborera med aningen godtyckliga motsatspar, genom vilka det ryska duala tänkandet överdramatiseras och förenklas. I detta sammanhang, när Bodin vill förklara ”den ryska tragedien”, tenderar han de facto att se den ortodoxa andligheten genom västerlänningens glasögon.

Likväl är detta en förträfflig översikt. Det är med säker hand och utifrån synnerligen rika idéhistoriska referenser som Per-Arne Bodin lyfter fram riktningar inom rysk historiefilosofi och omformar dess program och visioner till ett djupt fascinerande, närmast outsinligt stoff. Komplicerade kultur- och tankernöster klarläggs dessutom på ett enkelt och överskådligt sätt. Texten äger sålunda stora pedagogiska förtjänster. Att den trots det blott förmår ge en antydan om den kolossala religiösa och kulturella spännvidden mellan Ryssland och Europa ligger givetvis i sakens natur.