Seimeizan – livets berg

Kyushu, den sydligaste av Japans fyra huvudöar, är historisk mark. Här finner vi de äldsta spåren av japansk kultur. Här skedde på 1500-talet de första mötena med européer. Här landsteg den 15 augusti 1549 den förste kristne Japanmissionären, Francisco Xavier. Här hade jesuiternas mission sina första stora framgångar, men Kyushu var också skådeplatsen för de grymmaste förföljelserna mot de kristna tills kristendomen 1612 till slut förbjöds och sedan utrotades. Slutligen upptäcktes här, i Nagasaki, år 1865 en stor grupp kryptokatoliker. Katolsk tro hade överlevt i det fördolda i 250 år.

Livets berg

Den lilla staden Tamana ligger på östra sidan av Shimabarabukten i prefekturen Kumamoto. Resan med expresståget från huvudstaden Tokyo, 130 mil därifrån, tog hela åtta timmar. Pater Franco, en italienare i femtiofemårsåldern med helskägg, hälsar mig glatt vid utgången från järnvägsstationen. I två veckor skall jag vara gäst vid hans interreligiösa centrum – ett centrum vars namn kan verka förvirrande: ”Seimeizan Katorikku Betsuin”. Seimeizan, livets berg, heter orten. Men Betsuin, hälft, alltså den katolska hälften – vad menas med det?

Knappt har vi hunnit kliva upp i minibussen och kallprata litet om det tryckande heta sommarvädret, förrän Franco måste svara på mina otåliga frågor, och man märker att han gärna svarar.

Seimeizan är en religiös gemenskap som består av ett buddhistiskt huvudtempel och ett kristet, katolskt kapell. Huvudtemplet ligger i Tamana. Det leds av Furukawa Tairyu, en buddhistmunk och anhängare av jodo shinshu, en gren av Amida-buddhismen. Som sådan följer han nembutsu-läran från dess grundare Shinran (1173-1262). Till huvudtemplet hör också den mark belägen tolv kilometer bort där det katolska kapellet har uppförts.

Den katolska delen förestås av pater Franco Sottocornola, som tillhör den missionerande xaverianorden i Parma. Ledaren för det buddhistiska huvudtemplet har överinseende. Overenskommelsen, enligt vilken den katolska delen kontrolleras av den buddhistiska, har godkänts av pater Francos biskop. Hela centret, säger Franco, skall vara ett ställe där buddhister och kristna kan lära känna varandras traditioner, mer genom att se hur man utövar respektive religion än genom att teoretiskt studera varandras religioner.

Centrum för möte

Vi åker genom byn Heboura, som ligger nedanför Seimeizan. Byn lever av risodling. En serpentinväg slingrar sig uppför den 300 meter höga höjden. Vägen har anlagts särskilt för detta centrum. Tidigare fanns bara en tät och oframkomlig subtropisk växtlighet. Från Heboura får centret elektricitet. Vattnet kommer från en egen källa på berget.

Vid ingången till området sitter en träskylt, på vilken det står: ”Genom att fördjupa vår egen tro respekterar vi de andras. Genom att sträcka ut handen samarbetar vi för hela mänsklighetens fred och räddning.”

När Franco har översatt de svåra skrivtecknen för mig, tillägger han: ”Det är en kristens plikt att sätta sig in i andra religioner och att glädja sig över dem. Själv är jag övertygad kristen och jag tror att Kristus har kommit för att rädda alla folk. Jag känner heller inget behov av att bli zenmästare, som den nyligen avlidne pater Lassalle.”

Motorn har stängts av. Oga och öra kan helt ge sig hän åt naturen. Myriader cikador väsnas, annars råder fullständig tystnad i middagshettan. Min blick glider över de skogsklädda bergskrönen och ner i dalen, över ändlösa risfält och bort mot havet. På andra sidan Shimabarabukten reser sig berget Unzen, en vulkan som strax efter mitt besök far ett utbrott som vållar död och förstörelse.

Natur och religion

Prästen försöker förklara för mig vad den omgivande naturen betyder för centret.

”För det första”, säger han, ”utgör naturen en konkret och djup, om än tyst, dialog med shintoismen, för överallt i naturen finns också kami, de shintoisriska gudarna, närvarande. Det betyder att japanerna, även om de inte är kristna kan vara här i andakt och bön.

För det andra: buddhister gör ibland inte längre så noga skillnad mellan naturen och Buddha. Här har de möjlighet att återupptäcka naturen som det gudomliga, som en gåva.

För det tredje: kristna skiljer ofta för skarpt mellan naturen och Gud. Denna miljö stimulerar dem att finna Gud i naturen. Naturligtvis är det ett japanskt sätt att tänka.”

Jag visas till mina rum och presenteras för dem som bor där. Kommuniteten har växt efterhand. 1992 bestod den, förutom pater Franco, av ännu en xaverianfader, en xaveriansyster, en ursulinsyster från Sendai och en syster från kongregationen ”Maria, barmhärtighetens moder” (Asukushimi no Seibo Kai). Franco försöker inte dölja att han gärna vill att en buddhistisk kommunitet skulle slå sig ned i närheten, så att man kunde ha vissa gemensamma aktiviteter. Redan nu firas de viktigaste högtiderna gemensamt.

Under de följande fjorton dagarna blir jag förtrogen med dagsrytmen, med husets ide, historia och yttre form. Huvudtanken, som Franco kommer tillbaka till gång på gång, är att försöka anpassa kristendomen till den japanska kulturen utan att offra dess egen identitet. Anledningen till att kristendomen har haft så liten framgång i Japan – i landet finns ungefär en miljon kristna, av 123 miljoner invånare – är inte minst att den vid första anblicken upplevs som så ”främmande”. Det finns psykologiska spärrar som hindrar japaner att nå kristendomens kärna.

Japansk stil

Hela anläggningen på höjden har utförts i japansk stil och ser ut som ett buddhistiskt tempelkomplex. Tillsammans med arkitekten gjorde Franco sig väl förtrogen med området innan de tillsammans planerade bygget. Trädgårdsarkitekten, som utformade omgivningen, är elev till Furukawa som leder huvudtemplet.

Hondon, det vill säga kapellet, tornar upp sig på den näst högsta höjden. Vägen dit slingrar sig uppåt genom en liten skog- japaner vill inte gå direkt mot det heliga. På varje buddhistiskt eller shintoistiskt tempelområde i Japan leder flera portar till den egentliga böneplatsen.

Hondon på Seimeizan är en fyrkantig, låg byggnad i enkel japansk stil (tatamigolv 7×7 meter, skjutdörrar, allt av trä och pappersöverdrag). Framför den finns en offerlåda och en reningsbrunn. Bakom hondon ligger den japanska stenträdgården.

Som gohonzon, det vill säga föremål för den religiösa vördnaden, tjänar en reproduktion av Andrej Rublevs berömda treenighetsikon. Franco avstår medvetet från ett stort krucifix då, som han säger, japanen bara steg för steg kan föras fram till bilden av korsfästelsen. När man ber framför gohonzon vänder man ansiktet mot öster. Altaret är ett lågt träbord med en uppslagen Bibel.

Strax nedanför ligger ue-no-k, övre huset, med Francos rum, ett bibliotek som också används för samtal och samvaro, ett litet kök och fyra japanska rum. Framför huset leder en liten stig ned till nedre huset (shita-no-ie) med centralkök, en större matsal i västerländsk stil (det vill säga med bord och stolar), tvättrum, japanskt inredda rum och ett litet kapell med tabernakel. Gohonzon är här en reproduktion av Sankt Franciskus’ från Assisi kors.

Under mitt besök bodde männen i det övre huset och kvinnorna i det nedre. Efter 1992 har det tillkommit två eremithyddor i den närbelägna skogen. Här kan gäster vara i ensamhet.

Gäster och besökare

I de tre huvudbyggnaderna äger möten och andakter rum: möten med besökare från orten, med kristna från hela Japan, med många utlänningar som har tagit med centret i sitt besöksprogram, med små grupper präster, teologer, vetenskapsmän och över huvud taget människor som är intresserade av dialogen mellan religionerna, oavsett deras egen konfession eller religion.

Några siffror kan förtydliga intresset: Under centrets fem första år kom 12 000 endagsgäster, till största delen japanska icke-kristna, och cirka 1000 besökare, huvudsakligen kristna, som stannade mer än en dag för att få stillhet och andlig rådgivning.

Byinvånarna, som varken har något buddhistiskt eller shintoistiskt tempel, betraktar centret som ”sitt tempel”. Franco blir ofta ombedd att bege sig till byn och tala med invånarna om deras problem som om han vore buddhistmunk. Byborna å sin sida kommer då och då på besök (o-mairi, egentligen besök vid en helgedom), och de är då också närvarande vid den heliga mässan. Vid nyår kommer de till det traditionella tempelbesöket (Hatsumode). Både 1991 och 1992 kom fler än 300. Byggnadsarbetarna upprätthåller också kontakten. ”Vi kommer för karm”, shintogudarna, säger de.

Eukaristi och teceremoni

Alla besökare glider in i centrets dygnsrytm, som följer kristen monastisk tradition. Morgonbönen hålls i soluppgången, antingen i hondon eller, om vädret så tillåter, i det fria, på bergets högsta krön med ansiktet mot öster. Det är en imponerande upplevelse när solskivan höjer sig över den fjärran horisonten.

Efter morgonbönen följer 30 minuter zazen (sittande meditation) i hondon, om den inte på grund av årstiden föregår bönen. Zazen uppfattas kristet, och de inledande och avslutande bugningarna gäller ”Gud som alltid finns inom oss”.

Därpå celebrerar pater Franco den heliga mässan på japanska. Liksom arkitekturen och zazen underlättar japanernas möte med kristendom, så kommer också mässans ritual dem till mötes. Det är starkt påverkat av den japanska teceremonins anda: korta läsningar, andaktsfulla åtbörder, många pauser, kalken och patenen (av japansk keramik) går ur hand i hand på samma sätt som vid teceremonin, med talrika tecken på tacksamhet och vördnad, och i stället för hostian bryter man vanligt bröd. Därpå tvättar prästen kärlen, på samma sätt som man gör i teceremonin. Deltagarna sitter på golvet. Som fridshälsning bugar man sig för varandra.

Pater Franco beskriver i en uppsats hur japanerna vid en sådan högtid associerar till väsentliga inslag i teceremonin: harmoni, renhet, öppenhet för andra, lugn, enkelhet, broderlig samhörighet. Allt detta skall främja mässliturgins inkulturation. Jag träffade inte en enda japan som hållit sig borta från denna högtid, kristen eller ej.

Efter mässan samlas alla och äter frukost, varpå en halvtimme ägnas åt kroppsarbete i trädgården, köket eller huset – likaså ett bruk som övertagits från det buddhistiska tempellivet. Först från klockan nio far man tala med varandra. Vid tolvtiden hålls middagsbönen i hondon. Som avslutning upprepas under flera minuter anropet ”Emmanuel amen!” Det införde Franco på förslag av Furukawa, ledaren för det buddhistiska huvudtemplet, som ett slags kristen mantra. Även detta är en anpassning till japanska seder där nembutsu, anropandet av Amida Buddha, spelar en framträdande roll – inte bara i de egentliga nembutsu-skolorna.

Tiden för aftonbönen beror på hur dags solen går ned. Även denna hålls utomhus om vädret så tillåter, annars i hondon, men denna gång med ansiktet mot väster. Om vädret är vackert ser man solen gå ned i havet. Kompletorium i kapellet i nedre huset avslutas med att man står framför en Mariastaty och sjunger ”Salve regina” på latin. Sedan, vid niotiden på kvällen, börjar den allmänna nattvilan.

Eftersom tiden för morgon- och aftonbön rättar sig efter hur dags solen går upp respektive ned, varierar dagsschemat något. Under exempelvis högsommarmånaden juli ser den ut som följer: 05:15 morgonbön, 05:45 zazen, 06:30 mässa, 07:30 frukost, 08:30 arbete, 12:00 middagsbön, 12:15 lunch, 18:00 kvällsmat, 19:00 aftonbön, 20:30 kompletorium, 21:00 nattvila.

Utformandet av en ide

Interreligiösa mötesplatser är inte sällsynta i Japan. Kristendomen, som är minoritetsreligion, måste tillmötesgå de andra dominerande religionerna (buddhismen i alla dess sekter, shintoismen, de nya religionerna). Dialogen sker till största delen i seminarieform. Principen för Seimeizan, med dess tudelning i buddhism och kristendom, är så vitt jag vet unik.

Med tanke på Franco Sottocornolas akademiska bakgrund var detta slags samarbete ingenting självklart för honom. Hur kom det sig att denne präst, som föddes 1935 i Bergamo, efter många års studier och professurer i filosofi och liturgi i Rom, Paris och Parma sedan for till Japan?

”Redan under min tid i Parmå’, sade Franco, ”önskade jag att jag bygga ett hus på landet för att både få chansen att återuppväcka sinnet för naturen, och skapa ett centrum för en levande dialog mellan religionerna. Japan har i alla tider varit min ordens främsta missionsfält. Alltså tog jag 1978 med mig dessa tankar till Japan och talade mig varm för dem, när jag efter mina språkstudier blev kaplan hos trappistnunnorna i Nishinomiya i närheten av Kobe. Biskopen av Osaka ställde till slut mark till mitt förfogande, men redan innan jag hann använda mig av den inbjöds jag 1985 till Kyushu för att lära känna Furukawa Tairyu.

Vi träffades i augusti 1985. Vi kände genast att vi var själsfränder och bestämde oss spontant för att samarbeta. 1986-1987 bodde jag hos Furukawa och hans familj i hans tempel i Tamana. I varandras närvaro utförde vi varje morgon våra religiösa övningar. Furukawa och hans familj läste ur Tannisho, den grundläggande skriften för den buddhistiska jodo shinshu-skolan, och reciterade nembutsu, det upprepade anropandet av Amida Buddha. Jag firade eukaristi enligt romersk-katolsk rit.

Under denna tid upptäckte jag Heboura och det vackra landskapet ovanför byn. Jag bestämde mig för att bygga mitt möteshus där och reste flera gånger till Europa för att samla pengar till mitt projekt. I december 1986 kunde jag till slut köpa marken av bygemenskapen och skänka det åt ’Schweitzer Ji’. Den katolska hälften öppnades sedan högtidligen den 23 november 1987. Till grundarna hörde tre kristna, tre buddhister och en muslim.”

Albert Schweitzer-templet

”Schweitzer Ji”, Schweitzertemplet, det ordet hörde jag nu för första gången. Hur kommer det sig? Varför har huvudtemplet fatt det namnet?

Furukawa Tairyu blev känd i hela Japan när han ledde en kampanj mot dödsdomarna mot två påstådda mördare, som han ansåg var oskyldiga. I femton år kämpade han mot myndigheterna, gick till fots genom hela landet och mobiliserade motståndet. Till slut lyckades han få den ena dödsdomen upphävd. Att de båda anklagade var icke-skyldiga fastslogs senare uttryckligen efter ett överklagande. I erkänsla för denna kampanj skänkte Albert Schweitzer-sällskapet i Kobe honom en lock från den berömda läkaren. Furukawa infogade locken i sitt tempel och kallade det sedan ”Schweitzer Ji”.

Efter denna berättelse ville jag naturligtvis också lära känna roshin, mästaren Furukawa. Därför fick jag följa med nästa gång de träffades i Tamana. Roshin, 70 år och en jätte efter japanska förhållanden, är oerhört vänlig och tar emot mig hjärtligt. Under vårt samtal får jag veta att hans engagemang inte enbart gäller liturgi och rit. Varje år leder han en japansk pilgrimsfärd till Nanking i Kina, där 300 000 kineser massakrerades av japanska armen 1937.

I Kumamoto med omnejd har han organiserat små kristet-buddhistiska basgrupper, liksom i miljonstaden Fukuoka. Av hans övriga projekt kan ett i Mozambique nämnas. Furukawa vill uppföra väderkvarnar där för att pumpa upp grundvatten och bekämpa de dramatiska följderna av den långa torkan.

När jag några veckor senare börjar återfärden till Kyoto ger Franco mig ytterligare ett ord på vägen. Han säger: ”Det finns många möjligheter att mötas och föra dialog. Det djupaste sättet är säkert det personliga mötet, det konkreta utbytet, när man lever och arbetar tillsammans.”

Övers. Gunnar Gällmo