Ondskan och bron till motsatsens strand

”Att förneka, tro och helt tvivla är det samma för människan som att galoppera för en häst.”

Pascal

För Czeslaw Milosz, nobelpristagare i litteratur år 1980, är poesi något vida mer än estetik. Man kan se hans poesi som en sorts teologi, en metod att utforska varat och att vägleda människorna i sökandet efter livets mål och mening. Milosz föddes 1911 i Litauen, och deltog i kampen mot fascism och antisemitism. Han anslöt sig aldrig till kommunistpartiet men var dock en period diplomat i USA och Frankrike för folkrepubliken. Senare såg han sig dock tvungen att emigrera. 1960 kallades han som professor till Berkeleyuniversitetet i Kalifornien. Trots 40 år i exil har han fortsatt att skriva på polska.

Förhållandet mellan konst och religion har ständigt upptagit Czeslaw Milosz’ tankar och utgör temat för hans essä Konstens gränser (1943), som egentligen är ägnad Stanislaw Ignacy Witkiewicz’ konstteori. Milosz diskuterar här två diametralt skilda poetiska diskurser. En irrationell och fragmentarisk poesi ersätter tankens logik med associationens. Den gör formen till självändamål genom att blott betona hantverket, förmågan att komponera dikten som en sluten teknisk konstruktion. I motsats till denna formens poesi lyfter Milosz fram den ”rena poesin” och refererar till den franske jesuitpatern och litteraturkritikern Henri Bremond. Han myntade i La poésie pure (1925) detta begrepp och gav det en teoretisk inramning. Den ”rena poesin” innehåller, enligt Bremond, något ”gåtfullt” och ”outtryckligt”, där ett ord eller en diktrad framkallar en ”inre vibration” hos läsaren och försätter denne i ett ”tillstånd som liknar bön”. Det är som om ett flöde rörde vid vår innersta kärna: vi upplever oss plötsligt som om vi helt och hållet drabbades av klarsyn och djup insikt om tillvarons essens. I den ”rena poesin” står orden egentligen i vägen, framhåller Milosz, ty den liknar ett mystiskt tillstånd och befinner sig bortom språket. Den framföds ur samma källa som bönen, som Bremond visade i Prière et poésie (1926).

Enligt Milosz emanerade hela modernismen just ur strävan att ersätta religionen med konsten. Poeten själv har dock aldrig varit anfäktad av en dylik längtan. Han ser på problemet från ett annat perspektiv. Mer relevant och aktuell idag är frågan, framhäver han, huruvida konsten kan tjäna religiös tro överhuvud eller konstnärens egen religiösa tro eller otro. Ty den moderna poesin begrundar de yttersta frågorna, eller ”samlar fakta om det yttersta i människans existentiella villkor”.

För detta syfte söker den efter och utarbetar ständigt nya uttrycksformer och det är mycket möjligt, framhåller Milosz, att den lägger grunden för framtidens nya teologi. Poesi som konstart är som religion i stället för teologi därför att den skapar ett nytt bildspråk.

Milosz’ syn på poesi som ett substitut för teologi får så mycket större relevans om man beaktar att teologerna idag misslyckats med att möta den moderna människans religiösa medvetande – hela dess spektrum av existentiella frågeställningar – och att stävja dess gradvisa urholkning. Kan poesin, som det mest adekvata mediet för att utforska varat och vägleda människan i hennes sökande efter livets mål och mening, lindra detta misslyckande?

Czeslaw Milosz’ eget poetiska verk kan ge svar på denna fråga. Man kan karakterisera det som ontologi, en väg till kunskap om varat.

Epigrafen till denna artikel är hämtad från Milosz’ diktsamling Den ogripbara jorden (1984). Det är inte en tillfällighet att Milosz citerar Pascal, ty hans dikt är uppfylld av motsägelsens ande och emanerar inte bara ur poetens hänförelse över skapelsens skönhet utan också ur förtvivlan inför dess lidande. Det är inte en antingen-eller- utan en både-och-poesi. Och det är endast genom att lyfta fram dessa motsatser som vi kan förstå denna poesis sammansatthet och egenart.

Det centrala temat i Milosz’ poesi är ordet ’varat’, dvs. människan och världen här och nu: ”Allt annat förutom vår strävan mot Varat är futilitet” – skriver han i ett brev till sin vän, poeten, författaren och trappistmunken Thomas Merton. Milosz heligförklarar ordet ’är’. Det faktum att jaget är här och nu, att världen är och att jaget kan beskåda och begrunda den betyder för Milosz existensens djupaste sanning, dess mysterium. Detta mysterium, som hos Milosz har en religiös innebörd, kan poeten aldrig upphöra att förundras över. Dikten ”Förundran” ger blott en aning om vad detta mysterium är:

”O, detta morgonljus i fönstren. Och kanonerna dundrar.

Längs den gröna Nilen flyter Moses korgbåt.

Stående orörliga i luften flyger vi över blommorna.

Fagra nejlikor, vackra tulpaner på låga bord.

Även jägarhorn hörs, förkunnande Halla-li.

Outtömliga, oräkneliga jordiska element.

Doften av timjan, ett granträds färg, rimfrost, trandans.

Och allt detta på samma gång. Och kanske för evigt.

Ögat såg inte, örat hörde inte, men det fanns.

Strängar spelar inte, tungan talar inte, men det kommer att finnas.

Likt hallonglass smälter vi i himlen.”

Det är inte en tillfällighet att Milosz’ önskan, uttryckt i en av hans reflektioner, är: ”Måtte mina dikter hjälpa läsaren att bo i det som är nu.”

Jaget i Milosz’ poesi låter sig regeras av tre poetiska tillstånd, förundrans, uppmärksamhetens och distansens. Alla tre är involverade i inträngandet i varats essens och utgör temat för en dikt som just heter ”Poetiskt tillstånd”. Också dessa tillstånd är paradoxala ty de inbegriper motsatser: hänförelsen gränsar till förtvivlan, jagets uppmärksamhet på varat gränsar till dess försvinnande, distansen till varat gränsar till uppgåendet i det.

Förundran inför och hänförelsen över skapelsen är intimt förbundna med begärets. Det man hänförs över vill man äga. Det poetiska jaget låter sig uppfyllas av världen, bemäktigas av sinnesintryckens flöde, berusas av former, färger, dofter, ljud och smaker, invaggas i naturens rytm. ”Jag skulle vilja vara de fem sinnenas poet”, säger Milosz. Hängiven åt en extatisk livskänsla vill poeten tränga in i det beskådade, ett träd, en fågel, ett bord, och fånga dess sanna väsen. Ständigt bländas han av skapelsens skönhet och ständigt är han på jakt efter att fastnagla och föreviga det unika och oupprepbara i det han ser. Begäret är outsläckligt i sin strävan att gripa världen i formernas oändliga mångfald. När man talar om Milosz’ poesi brukar man framför allt framhäva dess konkretion och visualitet, sinnlighet och sensualitet. Milosz skildrar det han ser med sina ögon och det han förnimmer med alla sina sinnen. Han utgår från den kroppsliga och materiella verkligheten och återger världen sådan den är, utan omtolkningar. Det är i Milosz’ poetiska universum som Thomas av Aquinos teologiska system blir till kött och blod.

Många dikter är komponerade – i likhet med den bibliska Höga Visan – som en passionerad lov- och tacksägelsesång till skapelsen. Det är skapelsen som utgör poetens kärleksobjekt och inte kvinnan. Milosz skriver inte erotiska dikter. Den erotiska klangen, som stundom tränger igenom hans diskurs, kan snarare föra tanken till barnets sensuella förnimmelse av verkligheten, dess passionerade förälskelse i tingen.

Det är ingen tillfällighet att jag här drar en parallell mellan Milosz’ poesi och Höga Visan. Hans dikter har nämligen sina rötter i Skriften. Hans budskap tränger fram ur en maximal innehållsmässig förtätning, uttryckt med minimala språkliga medel. Poeten har alltid tagit avstånd från en dikt som använder språket för dess egen skull, gör det till ett objekt för allehanda experiment. Milosz’ strävan att uttrycka innebörden i ordet är kräver en speciell diskurs. Han har själv bekänt att hans mål är att uppnå integritas, consonantia och claritas i sin poesi, dvs. ett avskalat, klangfullt och klart språk. Man kan i sammanhanget citera den franskjudiska mystikern och religionsfilosofen Simone Weil som väl förstod det dilemma som bestod i att uttrycka det som inte låter sig överföras till ord: ”Förståndet kan aldrig genomtränga mysteriet, men det – och det allena – kan avgöra om orden som uttrycker mysteriet är de rätta. För det syftet måste det vara skarpare, mer genomträngande, noggrannare, strängare och fordringsfullare än för varje annat syfte.” Milosz’ poesi är så kondenserad att den är fullständigt tömd på överflödiga ord. Det är symptomatiskt att Milosz översatt en rad bibliska texter från hebreiska och grekiska till polska – ett arbete som hjälpt honom inte minst att rensa det egna språket från överflödiga och därtill konstlade influenser.

Men poeten famnas inte bara av kroppen utan också av själen. Inträngandet i den materiella världen, i sinnenas och lidelsernas värld, öppnar – hur paradoxalt det än låter – vägen mot en transcendent verklighet. Ett sådant ögonblickligt tillstånd av fullbordan, då kroppen nästan uppgår i en översinnlig verklighet, skildras i dikten ”En skalle”:

”Framför Maria Magdalena en skalle, vitskimrande i halvdunklet,

Lågan flämtar. Vem av hennes älskare

detta förtorkade kranium tillhör försöker hon inte gissa.

Hon förblir så i tankar ett sekel eller två.

I timglaset har sanden fallit i sömn för en gång såg hon

och kände på sin skuldra beröringen av Hans hand

när hon i gryningen ropade: ”Rabboni”.

Och jag samlar skallens drömmar, för den är jag,

stormande, förälskad, försmäktande i trädgårdar

under ett mörkt fönster, osäker om den är bara min

och ingen annans, hemligheten med hennes lustar.

Rop, löften. Hon minns inte riktigt hur det var.

Och bara detta ögonblick blir kvar, oåterkalleligt,

När hon var nästan på den andra sidan.”

Milosz’ poesi emanerar ur jagets absoluta närvaro: det gäller att med alla sina sinnen vara uppmärksam på den omgivande verkligheten, på det som är här och nu. En sådan andäktig perception gör det möjligt att nalkas skapelsens mysterium. Milosz’ ord formar en uppmärksamhetens poesi. Han själv skriver om uppmärksamhet i flera olika sammanhang och karakteriserar detta förhållningssätt till världen i följande ordalag: ”en uppmärksam vänlighet gentemot naturen och människorna så att vi i varje detalj uppfattar det som händer runt omkring oss”. I dikten ”Poetiskt tillstånd” skriver han:

”Jag var otålig och irriterad över att förlora tiden på

struntsaker, till vilka jag räknade städning och matlagning.

Nu lägger jag ned stor omsorg på att skära lök, pressa

citroner och tillaga olika slags rätter.”

Uppmärksamheten förbinder Milosz med en kontemplativ poesi, som t.ex. den österländska, haikudikter etc. Denna poesi hämtar sin inspiration från kristendomen eller buddismen och utgör, enligt Milosz, ett värn mot den värderelativismens och meningslöshetens ideologi som präglar det moderna samhället idag. Men oavsett vem som skriver den och vilken diskurs den använder har ”uppmärksamhetens poesi” flera gemensamma drag, betonar han: dess syfte är inte estetiskt utan snarare existentiellt i den meningen att den i likhet med de bibliska vishetsböckerna, som t.ex. Ordspråksboken och Predikaren, söker svara på frågan vem människan är och hur hon borde leva. Denna poesi är samtidigt modern, lyhörd för den språkliga kulturens förändringar.

Uppenbart är att Milosz ursprungligen konfronterats med ordet ’uppmärksamhet’ och dess metafysiska innebörd i Simone Weils skrifter. Han blev bekant med hennes verk 1951 och detta möte fick en avgörande betydelse för honom både som poet och filosof. Weils tänkande som utmärks av paradoxens skärpa, och inte minst hennes avskalade och kondenserade språk har förblivit en inspirationskälla för honom. Han började genast översätta henne till polska och 1958 utgav han en volym med hennes valda skrifter. Ordet uppmärksamhet, förbidan, är Weils översättning av det grekiska ordet hypomoné och det betecknar ett nästan nytt sinne som genom träning gör det möjligt att nalkas varats innersta kärna:

”Saligheten uppfattar man med ett annat sinne, liksom man känner föremål med spetsen av en käpp eller ett redskap på annat sätt än när man rör vid dem oförmedlat. Detta andra sinne utbildas genom en omställning av uppmärksamheten som kommit till stånd genom en träning, i vilken kroppen och hela själen tar del.”

Detta uppmärksamma skådande i Milosz’ poesi, då jaget, blott koncent-rerat på det som det varseblir, försvinner helt, är sammanlänkat med distansen mellan poeten och det sedda. Milosz har alltid strävat efter att återge verkligheten sådan den är, utan det personligas tillsats. Drömmen har varit att befria det egna seendet från sinnesintryckens subjektivism eller rentav utplåna jaget under perceptionsakten, att göra uteslutande objektet till föremål för beskådan och beskrivning. Begärelsen, som åtföljer förundran inför och hänförelsen över skapelsen, ger här vika för en motsatt strävan, att renas och befrias från denna världens makt.

Många av Milosz’ dikter utgör kontemplationer över ett ting eller en landskapsdetalj, där objektet fångas i ett enda penseldrag och i en djup blixtbelysning, samtidigt som jaget låter sig överväldigas av och underordnas det sedda. I varje ögonblick av ett tings tillblivelse blottas det gudomligas närvaro, som t.ex. i dikten ”Skapelsens dag”:

”Detta är ju inte alls så svårt.

Gud Fader skapade världen. Men för hur länge sedan?

Inte för länge sedan. Kanske för en timme sedan.

Ty blommorna öppnar sig just, knappt färdiga.”

En förebild här har varit den österländska poesi som upphävt gränsen mellan subjekt och objekt. Det är också ett faktum att Milosz har översatt en rad österländska poeter till polska. Men en annan och viktigare inspirationskälla är tvivelsutan Simone Weils metafysiska reflektioner kring begreppet avstånd, distans. Att intensivt och uppmärksamt beskåda ett ting och förenas med det men inte genom beröring utan på avstånd, i likhet med den blinde som ”känner föremålen direkt med spetsen av sin käpp”, öppnar porten mot en transcendent verklighet, menar Weil:

”Orörligt förbida och förenas med det man åtrår och inte närmar sig. Så förenas man med Gud: närma sig honom kan man inte. Avståndet är skönhetens själ.”

Milosz’ dröm är just att uppnå en sådan objektiv perception, där distansen leder till sammansmältning med objektet: han längtar efter att förvandlas till rent seende, utan namn, ”utan förväntan, fruktan eller hopp”, så att den rena verkligheten och inte illusionen av den träder fram. En sådan perception är också för Milosz vägen till varats essens, till det ofattbara och outtryckliga. Denna längtan uttrycks i dikten ”Detta enda”:

”En dal och skogar kring den i höstens färger.

En vandrare kommer hit, kartan ledde honom

och kanske minnet. En gång, för länge sedan, en solig dag,

när den första snön föll och han red den här vägen,

kände han glädje, stark och opåkallad,

en ögonens glädje. Överallt rytmen av

förbiglidande träd, av en fågels flykt, av tåg på viadukten, en rörelsens fest.

Han återvänder, många år senare, utan önskningar.

Vill bara denna enda, dyrbara sak:

betrakta, rent, klart och namnlöst,

utan förväntan, fruktan eller hopp,

vid en gräns där det finns varken jag eller icke-jag.”

Ur sådana tillstånd av absolut uppmärksamhet och rent seende föds en poesi som liknar bön; den uppenbarar transcendensens verklighet. Denna insikt låter sig anas i poetens önskeböner: ”Måtte mitt verk komma människor till nytta och uppväga mitt onda”, ”Måtte mina dikter rättfärdiga en enda människa”. Milosz’ obändiga begär att penetrera naturen och förenas med tingen emanerar inte bara ur hans kärlek till skapelsen utan också ur hans fasa inför och vedervilja mot den. Hans tacksägelsesång till livet vore kanske en platt idyll, en naiv tribut till den gode Guden om den inte stundom bröts av en ton av förtvivlan: ”min dionysiska extas används medvetet som det mest effektiva medlet att dölja smärtan”, avslöjar Milosz själv i en av sina reflektioner.

Denna dualism borde ses mot bakgrund av ett annat problem som Milosz ständigt upptas av och belyser inte bara i sina dikter utan också och framför allt i sina essäer, ”det religiösa medvetandets erosion”. Den har ansatt även poeten själv. Den moderna människan har blivit berövad vissa grundläggande bilder och föreställningar som t.ex. visionen av paradiset och helvetet, till följd av vetenskapens och teknologins utveckling. Denna förlust har resulterat i att människan erfar utanförskap och hemlöshet, ty hon har bara sig själv att utgå från och relatera till när hon söker förstå existensens syfte och mening.

Flera av Milosz’ dikter frammanar en pessimistisk vision av en urarva människa och en tom värld, där allt förvandlats till tecken tömda på allt innehåll. Det var bl.a. Emanuel Swedenborgs sätt att läsa och tolka den Heliga Skriften som fick Milosz att förstå hur fundamentalt viktigt det är för människan att definiera sin plats i universum och förankra sin existens i ett hierarkiskt norm- och värdesystem. Den urarva människans plats på jorden har Milosz döpt till Landet Ulro – ett citat från William Blake som samtidigt utgör titeln på en poetisk, filosofisk och metafysisk traktat av Milosz’ hand. Landet Ulro är människans ”hemvist av andligt lidande, ett lidande som den stympade uthärdar och måste uthärda”, där hon reducerats till en ”utbytbar siffra” och själv också upplever sig som en sådan. Milosz’ grundläggande fråga är: Vad händer med den människa som blott tror på den vetenskapliga sanningen? Dostojevskij hade rätt, konstaterar han, när han sammanfattade sin tids och det framtida århundradets dilemma i valet mellan gudamänniskan och människoguden.

Förtvivlans frestelse hemsöker poeten när han anfäktas av tanken på de lagar som styr världen och som vi alla är underkastade, på naturens grymhet och ondskans potential hos människan. I sådana stunder frågar han sig om existensen har en annan mening och ett annat syfte än blott lidande och död. Milosz har en starkt dualistisk syn på människan och världen. Och detta är kanske inte så förvånande, om man beaktar poetens personliga erfarenheter som vittne både till den kommunistiska och den nazistiska förintelsen. Men denna dualism grundlades redan i barndomen, när han upplevde naturens dubbelhet, naturen som förtärs och som själv förtär. Denna erfarenhet skildrar han i romanen Issadalen. Pojken Tomasz lever i ett oskuldsfullt förbund med naturen: han strövar fritt i de litauiska skogarna och bekantar sig med växternas, fåglarnas och djurens liv. Denna lyckliga symbios får djupa sprickor när han invigs i naturens mordiska kretslopp. Naturens paradisiska landskap besudlas av skapelsens oförskyllda smärta.

I sin poesi återkommer Milosz ständigt till det paradoxala i våra existentiella villkor: hur förklara och förena naturens grymhet med dess överjordiska skönhet, människans inneboende ondska med hennes lika inneboende godhet, kroppen med själen, nödvändigheten med friheten? Dessa antiteser är ständigt närvarande i hans medvetande och ger näring åt hans betraktelser över varandet och världen, människan och Gud. Milosz våndas till följd av dessa motsägelser. I ett brev till Thomas Merton bekänner han t.ex. sin avsky inför den egna kroppen. Han förnimmer sitt jag som fängslat i ”ett berg av kött, ben och fett” och han begrundar sin egen jämmerlighet och förgänglighet.

Frågan om lidandet är central hos Milosz, inte bara människans lidande utan all levande materias, och inte minst det oförskyllda lidandet. Vad han ofta reflekterar över är t.ex. skillnaden mellan människans och djurens medvetande. Han söker finna en förklaring till detta Jobsdrama som varit människans ständiga följeslagare. Präglad av sin katolska fostran har han ändå svårt att tro på lidandets frälsningsfunktion. En central dikt som ägnas denna fråga heter helt enkelt ”Teodicé”:

”Nej, det räcker inte, mina ärade teologer.

Er uppriktiga önskan räddar inte Guds moral.

Ty om Han skapade varelser förmögna att välja mellan gott och ont

och de gjorde sitt val och världen därför är full av ondska

så finns dock smärtan och den oförskyllda plågan hos människor,

som skulle kunna förklaras endast genom att anta

existensen av ett arketypiskt Paradis

och ett syndafall före människan så stort

att materiens värld fått sin gestalt under en diabolisk makt.”

Dikten har karaktären av en teologisk polemik riktad mot Leibniz’ Teodicé. Milosz ifrågasätter filosofens tal till Guds försvar, uppfattningen om att den gode Guden skapade världen. Därigenom rymmer dikten ett element av hädelse. Människans lidande kan bara förstås – säger poeten – om man antar att syndafallet var så stort att världen fick sin skepnad av den onde Demiurgen. Enligt Milosz’ egen kommentar anknyter dikten till olika kristna teologers teorier om syndafallet: vad hände när Adam och Eva lät sig frestas av djävulen? Många som skriver om syndafallet går tillbaka till tiden före Första Moseboken och förklarar detta som en prekosmisk katastrof i Guds rike. Jakob Böhme t.ex. talar om ett syndafall i arketypernas värld som ledde till att Gud skapade en värld, som delvis fördärvats av djävulen. Milosz bekänner att han själv är benägen att omfatta teorin om en prekosmisk katastrof som en förklaring till ondskans närvaro i skapelsen.

Frågan om ondskans ursprung har alltid varit föremål för poetens begrundan och han återkommer till den också i sina allra senaste dikter, publicerade för några månader sedan i en polsk katolsk allmän veckotidning. Det poetiska jaget, som här intar prästen Seweryns skepnad, frågar Skaparen hur Denne förmått alstra en värld där monstervarelser och döden kopulerar med varandra. Han kan inte tro att Gud ville detta. Är världen inte snarare följden av en urtida katastrof som omfattade också Skaparen?

Milosz’ tänkande är överhuvud starkt genomsyrat av tanken på arvsynden. Han menar att begreppet sacrum är ”omöjligt utan erfarenheten av synden: Jag är icke värdig och detta inte ens genom mina gärningar utan på grund av ondskan inom mig”. Denna dualism präglar starkt hans poesi och är influerad av den gnostiska religionens syn på världen och människan som den onde Demiurgens verk. Dikten ”Teodicé” anknyter också till denna gnostiska heresi. Gnosticismen är nödvändig, framhåller Milosz, därför att den hjälper oss att förstå lidandet i världen. Milosz’ pessimism, hans gnostiska böjelse, har i själva verket alstrat en konstruktiv livshållning, den har räddat honom undan ideologiska förvillelser och har varit ett effektivt medel mot t.ex. utopins smitta.

Men även om världen är i händerna på en ond härskare finns det obestridligen korn av godhet inom varje människa som verkar inifrån och urholkar ondskan. Man måste leva med denna motsägelse, framhåller Milosz.

Att acceptera den egna motsägelsefullheten, att rentav upphöja den till livets och poesins princip, har Milosz lärt av främst Simone Weil. I umgänget med hennes skrifter delges han insikten om att hans eget hat till naturen inte negerar utan snarare fullbordar hans samtidiga kärlek till den. Bådas närvaro förutsätter förståelsen av och rent av öppnar vägen mot transcendensen. Weil uppfattade motsägelsen som grunden för allt mänskligt liv:

”Vårt liv är omöjlighet, absurditet. Allt vad vi önskar står i motsats till de villkor och följder som är förbundna därmed. Varje påstående vi gör inbegriper det motsatta påståendet, alla våra känslor är bemängda med sina motsatser. Orsak: såsom skapade är vi motsägelse – på en gång Gud och oändligt olika Gud.”

Den överjordiska skönheten i naturen såg hon inte minst i föreningen av motsatser, smärta och glädje, ondska och godhet, kropp och själ, ögonblick och evighet. Och Milosz själv bekänner att motsägelsen mellan glorifieringen av och upproret mot varat måste godtas tack vare Simone Weil.

Milosz har också funnit mycket gemensamt mellan sin egen och Weils världssyn. Hennes manikeism är han inte främmande för, själv fångad av den manikeiska traditionens dragningskraft. I likhet med Weil ser han nödvändigheten som ”denna världens furstes” främsta mekanism; den styr naturen och historien. Men han delar inte Weils accepterande av nödvändigheten som något oskuldsfullt, ty han kan aldrig försonas med lidandet.

Milosz är en poet som söker i smärta och förtvivlan. Hans poesi ställer ontologiska frågor men besvarar dem aldrig: Hur skall man förklara vårt varande här och nu? Finns det någon ordning i historien? Hur skall man förklara lidandet hos all levande materia? Svaren på dessa frågor söker han i dialogen med olika författare och poeter, filosofer, religionsfilosofer och teologer. Vad han finner är dock inga svar utan snarare beröringspunkter, paralleller och släktskaper mellan sitt eget och deras andliga sökande; ur dessa konfrontationer hämtar han lärdom och läkedom. Han låter sig inte minst inspireras av deras visioner.

En av dessa dialogpartner, vid sidan av Simone Weil, är Thomas Merton, som jag redan nämnt. Milosz brevväxlade med honom under åren 1958–68 och besökte även Merton i trappistklostret i Gethsemani i Kentucky. Trappistorden är en av den katolska kyrkans strängaste ordnar, där medlemmarna i stor utsträckning åläggs tystnad. Man kommunicerar med hjälp av tecken. Milosz och Merton var nästan jämnåriga. Som en ”sökande i förtvivlan” vände han sig till Merton i förhoppning om att få svar på de frågor som ansatte honom. Kanske var Merton med sin djupa andliga erfarenhet en av dem som visste och kunde stilla hans tvivel och förtvivlan? Mötet och dialogen med Merton är bakgrunden till dikten ”Veni Creator” som anspelar på pingsthymnen ”Veni, creator spiritus”:

”Kom, Helige Ande,

du som böjer (eller inte böjer) gräset,

som visar (eller inte visar) dig över huvuden i en eldtunga,

vid höslåttern eller när traktorn kör ut på åkrarna

i dalens hasselnötslundar eller när snö

täcker de förkrympta granarna i Sierra Nevada.

Jag är bara en människa, behöver alltså synliga tecken,

jag blir fort trött av att bygga abstraktionens trappa.

Många gånger bad jag, som du själv vet, att statyn i kyrkan

skulle lyfta en hand bara för mig, en gång, en enda.

Men jag förstår att tecknen måste vara mänskliga.

Väck därför en människa någonstans på jorden

(inte mig ty jag vet vad anständigheten kräver)

och tillåt mig att, när jag betraktar honom, förundras över Dig.”

När Milosz skrev ”Veni Creator” sökte han efter ”synliga tecken” från en annan värld, bortom vår egen. Han hoppades att i Merton få möta ett levande vittne till det gudomligas närvaro. Men han blev besviken. Det visade sig att inte ens en trappistmunk som valt ett liv i isolering, bön och tystnad, kunde göra Milosz delaktig i en vision av världen som ett harmoniskt ordnat helt, där tron skapar ett meningsfullt sammanhang. Det förhöll sig snarare tvärtom. Merton bekände att han själv befann sig i ”metafysisk vånda” och rådde Milosz att förlika sig med lidandet och ondskan i världen. Själv medveten om ondskans makt sökte han inte förklara dess ursprung utan hänvisade i stället till den ”mörka nattens” tro, den apofatiska teologin. I ett av sina brev till Milosz föreslog han ”ett lugnt accepterande av mörkret”. Vi kan inte tränga igenom Guds mysterium:

”Gud är inte känd för andra, man kan inte kommunicera med Honom. Människan upplever att ingen annan talar om Honom eller hänvisar till Honom. Därav en stor risk för att vi skall tro att kanske djävulen styr vår värld eftersom man säger att Gud absolut inte är privat.”

Både ”Veni Creator” och ”Teodicé” står i ett dialogiskt förhållande till Mertons utsagor om Guds närvaro i världen.

Det måste ha varit av avgörande betydelse för Milosz att vid sidan av detta konfrontera sitt ”sökande i förtvivlan” med den ryske religionsfilosofen Lev Sjestovs (1866–1938) antirationella filosofi. Ty Sjestov menar att filosofins uppgift är att lära människan leva i en ovetskap, där skepticismen, pessimismen och tvivlet är hennes ständiga vägvisare. Hon måste överge förhoppningen om tröst eller tröstare, ty dessa finns inte. Tvivlet måste genomtränga hela människans väsen och fungera som en oavbruten skaparkraft. Det moderna samhället predisponerar inte människan att leva i ett fridfullt tillstånd, nöjd och lycklig, utan driver henne tvärtom till ett oavbrutet och plågsamt sökande efter sanningen i ovetskap och mörker. Sanningen är inte given en gång för alla, den lever tack vare sina inre motsägelser.

Den enskilda människans öde är meningslöst och absurt, menar Sjestov. Hon dväljs i en värld som styrs av nödvändigheten, av sina egna lagar, som hon själv är underkastad och måste acceptera. Sjestov säger nej till en värld regerad av förnuftet och de vetenskapliga lagarna. Mendet finns en utväg ur förtvivlan: tron. Mot förnuftet ställer han tron på Gud. Den kan dock inte formuleras i rationella kategorier: ”Tron börjar där tänkandet tar slut”, säger han efter Kierkegaard. Det är en tro där Gud är onåbar och ofattbar. För att finna Gud måste man slunga sig ut i trons avgrund. Guds rike ligger bortom förnuftet: bortom det goda och det onda, det sanna och det falska.

Sjestov talar om okunnighetens frihet. Ett språng ut i ovetenhetens tomhet är den yttersta konsekvensen av den moderna människans tragedi. Hans tanke pendlar mellan förtvivlan och hopp. För att kunna se hoppets ljus måste man sänka sig ända ned i hopplöshetens bråddjup.

I Sjestovs filosofi finner Milosz en pregnant beskrivning av sin egen filosofiska belägenhet. Ty hans poetiska alter ego brottas ständigt med pessimismen, mörkret, tvivlet, ovetenhetens tomhet och vägrar att acceptera lidandet i världen. Milosz’ dikter, i synnerhet de filosofiska eller metafysiska, genererar ständigt ett dialogiskt förhållande till det som jaget förnimmer och begrundar, där varje påstående gärna inbegriper sin motsats. Signifikant är Milosz’ uttalande: ”Jag tror men jag misstror min egen tro.”

Det finns dock en orubblig tro som Milosz omfattar, tron på det som är. Men varats essens är ofattbar och oåtkomlig för jagets perception. Perceptionens otillräcklighet motsvaras av språkets. Icke desto mindre är drivkraften bakom Milosz’ poesi just begäret att uttrycka det som inte låter sig fångas i ord. Detta vittnar ändå om Milosz’ tro på poesins överskridande förmåga. Medan gudstro för Sjestov är vägen ut ur förtvivlan öppnar poesin för Milosz porten mot ljuset: ”tilltro, tro, världens skönhet, människans förmåga till entusiasm”. Men också denna tro är behäftad med skepsis och tvivel. Detta i synnerhet som poesin – enligt Milosz’ egna ord – ofta uppvisar grumliga källor och föds ur mörkret.

Men finns det någon annan väg än den ”mörka” trons, en tro på det poetiska ordets – och människans – transcendens mitt i ovetskapens avgrund, mitt i tvivel och förtvivlan? Dikten ”Om bön” är en meditation över denna paradox:

”Du frågar mig hur man ber till någon som inte finns.

Så mycket vet jag att bönen bygger en bro av sammet

och vi går på den med fjädrande steg som på en trampolin,

högt över landskap i färger av moget guld,

förvandlade av solens magiskt hejdade lopp.

Bron leder över till Motsatsens strand

där allt är tvärtom och ordet ”är”

avslöjar en mening som vi knappt kunde föreställa oss.

Märk väl, jag säger ”vi”. Var och en känner där

sin egen medkänsla med de andra, ännu insnärjda i köttet,

och vet att om det också inte fanns en annan strand

skulle vi vandra den bron ovan jorden likafullt.”

Artikelförfattaren är docent i slaviska språk vid Stockholms universitet.

Litteratur

Czeslaw Milosz, Ziemia Ulro. Pris 1980.

Czeslaw Milosz, Den ogripbara jorden. Övers. Nils Åke Nilsson. Stockholm 1984.

Czeslaw Milosz, Samlade dikter 1931–1987. Övers. Nils Åke Nilsson. Stockholm 1990.

Czeslaw Milosz, Legendy nowoczesnosci. Kraków 1996.

Czeslaw Milosz, Inne abecadlo. Kraków 1998.

Czeslaw Milosz, Piesek przydrozny. Kraków 1999.

Czeslaw Milosz, To. Kraków 2000.

Czeslaw Milosz, ”Ksiadz Seweryn”. Tygodnik powszechny nr 11, 2001.

Czeslaw Milosz i samtal med Kazimiera Ingdahl om ”God, Affirmation and Doubt” i S:ta Eugenia kyrka, den 29 september 2000.

Striving Towards Being. The Letters of Thomas Merton and Czeslaw Milosz. Edited by Robert Faggen. New York 1997.

Lev Sjestov, Afiny i Ierusalim. Sotjinenija v 2-ch tomach. T. 1. Moskva 1993.

Catharina Stenqvist, Simone Weil om livets tragik – och dess skönhet. Stockholm, 1984.

Simone Weil, Tyngden och nåden. Skellefteå 1994.