Religion på gott och ont

Varifrån kommer allt elände i världen? Tittar man på massmediernas rapportering de senaste månaderna kan man få intrycket att roten till det onda bör sökas hos religionerna. Religiös tro verkar allt som oftast gå hand i hand med intolerans, fanatism och våld. Konflikterna på Nordirland, i Mellanöstern och terrorattackerna i USA den 11 september pekar alla åt samma håll. Frågan är om jorden inte skulle vara en betydligt fredligare och mänskligare plats att leva på utan religion.

Frågan är allvarlig och får inte på ett lättvindigt sätt avvisas som oberättigad. Religiösa övertygelser utgör nämligen en stark drivkraft bakom människors handlande. I Sverige har vi visserligen länge varit vana vid att utgå från att det inte är så. I vår sekulariserade föreställningsvärld brukar man inte betrakta religion som så viktig att den verkligen skulle kunna förklara männi-skors sätt att handla. Vi har vant oss vid att förklara världens stora händelser, liksom enskilda människors handlande, främst i ekonomiska, psykologiska och sociologiska kategorier. Men sådana förklaringsmodeller – så riktiga de än må vara inom ramen för sina egna metodologiska gränser – förmår inte ensamma att reda ut orsakerna bakom människors agerande. En människas sätt att handla beror inte enbart på vilka ekonomiska, psykologiska och sociala betingelser hon lever under. Det beror också på hennes övertygelser; vilka värden hon sätter främst och vad det är som ger hennes tillvaro mening. Det är därför som också den religiösa tron är en viktig förklaringskategori när man försöker förstå fenomenet människan. Att religionen utgör incitament för människors handlande har i sin tur att göra med vem männi-skan själv är – en varelse utrustad med en omättlig längtan efter mening och kärlek, en längtan som inte slutgiltigt kan stillas av något i vår ändliga värld. Inom teologin brukar man uttrycka detta genom att säga att männi-skan är utrustad med en naturlig längtan efter Gud, den oändlige. Att bortse från denna strävan efter en transcendent verklighet är att inte göra människan rättvisa. Det innebär dessutom att man berövar sig en viktig nyckel till förståelsen av varför människor handlar som de gör.

I ett par läsvärda artiklar i Dagens Nyheter under den gångna hösten har filosofen Thomas Anderberg (17/9) och DN:s chefredaktör Hans Bergström (18/9) diskuterat frågan om de religiösa övertygelsernas betydelse för människors handlande. De är överens om att religiösa övertygelser utgör en viktig orsak till att människor handlar som de gör. Men just därför menar de att det är dags att varna för religionen, åtminstone i dess fundamentalistiska varianter, som en underskattad källa till konflikter och ondska. Upplysningstidens religionskritik behöver därför plockas fram igen till försvar för det öppna, toleranta samhället gentemot en framväxande religiös fundamentalism. ”Numera går Gud alltid fri i debatten”, klagar Anderberg, och han varnar för att av missriktad respekt för människors religiösa känslor ge religionerna en frizon i debatten.

Även om man betvivlar att ett återvändande till arvet från upplysningstidens religions-kritik är det rätta sättet att hantera frågan, kan man ändå hålla med om att Anderberg och Bergström pekar på ett verkligt problem. Religion är ingalunda alltid av godo. Ibland fungerar den som grogrund för det onda och att blunda för det vore oansvarigt. Den religiösa tron får därför inte betraktas som immun mot kritik. Tvärtom, tron behöver själv hela tiden använda sig av det mänskliga förnuftets förmåga till självkritisk reflexion som en integrerad del av sin egen praxis. Att det förhåller sig så är inget man blivit medveten om först under upplysningstiden eller i våra egna klarsynta dagar. Insikten om att man måste skilja agnarna från vetet är gammal som gatan, också inom religionerna själva. I den kristna traditionen kommer detta till uttryck i kravet på kyrkans ständiga självprövning och förnyelse – Ecclesia semper reformanda. Inte allt som sker i trons eller kyrkans namn motsvarar den egna självförståelsen. Redan i Nya testamentet finner vi uppmaningar om att inte ta allt som sägs i trons namn för äkta vara, utan att skilja på vad som kommer från Gud och vad som inte gör det (jfr 1 Joh 4:1). I vår egen tid har påven Johannes Paulus II gett ett kraftfullt uttryck för detta när han på första söndagen i fastan under jubelåret 2000 ledde en historisk botgudstjänst i Peterskyrkan i Rom för att be om förlåtelse för de brott och försyndelser som kyrkans medlemmar gjort sig skyldiga till under historiens gång. Insikten om att man självkritiskt måste skilja mellan gott och ont också inom den egna gruppen, liksom i ens egen personliga livsföring, är lika viktig och omistlig i religiösa sammanhang som i vilka andra sammanhang som helst. Det påminns vi om vid stora botgudstjänster som den i Peterskyrkan förra året, liksom vid varje enkel bikt.

Det kan finnas anledning att fråga sig om bilden av religion håller på att förändras i vår tid. Från att länge ha varit reducerad till en rent privat angelägenhet utan någon verklig betydelse för livet ute i samhället har religionen återvänt till offentlighetens arena även i Sverige. Den tillmäts återigen betydelse. Det innebär i sin tur att vi också allt oftare påminns om att religion, precis som allting annat här i världen, kan missbrukas för onda syften. Den kan motivera människan till det mest upphöjda och ädla, men också förleda henne till det rent bestialiska. Insikten om detta erinrar oss om behovet av en kritiskt urskiljande hållning också gentemot religion. Men vid sidan om detta finns det samtidigt anledning att påminna om den sekulära kulturens oförmåga att göra rättvisa åt människan. Var i den sekulära kulturen hämtar människan hopp och inspiration som gör hennes liv meningsfullt och som gör rättvisa åt hennes strävan efter en transcendent verklighet? Var finner hon etisk orientering och en fast grund för respekten för det mänskliga livets inneboende värdighet i en kultur som avskrivit tanken på absoluta värden? Var i mänsklighetens historia har det goda livet kunnat förverkligas? Knappast i de antireligiösa ideologier som har försökt att förverkliga utopiska ideal på ett rent inomvärldsligt sätt, i form av fascism och kommunism. Ateismens kulturer har visat sig omöjliga att leva i och de har själva burit på fröet till sin egen undergång.

Vi som har förmånen att leva i ett öppet, demokratiskt samhälle har all anledning att stå upp mot fanatism och intolerans – även om de motiveras religiöst. Men vi får samtidigt inte glömma bort att även vår sekulära demokrati lever av värden som inte kan bli föremål för demokratisk omröstning, värden som har sin grund i religiösa övertygelser. Vi kan t.ex. inte rösta om alla människors lika värde, vi kan bara förutsätta det. Ett beslut om att systematiskt förtrycka eller utrota en viss minoritet bland befolkningen är omoraliskt, även om det skulle fattas i oklanderlig demokratisk ordning. Att vi är ense om det beror i sin tur på att vi delar värden som är så fundamentala att vi inte kan rösta om dem. Demokratin lever av dessa gemensamma värden, som vi i västerlandet har fått från den judisk-kristna synen på människan såsom skapad till Guds avbild. Det ger människan ett oantastligt värde, som inte kan tas ifrån henne. Inte ens genom en folkomröstning. På så sätt bygger även den svenska sekulära demokratin på religiöst grundade värden.

Religion kan vara på både gott och ont, men ingen mänsklig kultur kan i längden klara sig utan den, eftersom en rent sekulär kultur till sist inte förmår motivera de värden den själv lever av. Människan behöver insikten om ett transcendent, absolut värde, något som är viktigare än det egna livet och som utgör grunden både för meningen med och för det oantastbara värdet av det egna och andra människors liv. Avhänder vi oss den religiösa tron avhänder vi oss detta ankarfäste. Därför går det inte att göra männi-skan rättvisa om man bortser från Gud. Men eftersom religion är ett ambivalent fenomen som kan missbrukas behövs det mänskliga förnuftets förmåga till självkritisk reflexion som korrelat. Istället för ett antingen – eller handlar det om ett både – och. Vill man göra människan rättvisa får man inte bortse från Gud. Vill man göra Gud rättvisa får man inte bortse från människans förnuft.