Optimistens dotter

Sydstatslitteraturen rymmer av naturliga skäl alltid något av förlorarens perspektiv på tillvaron. Det betyder normalt inte att den är präglad av uppgivenhet, utan mer av ett slags illusionslöst brottande med historien och de stora livsfrågorna. De mänskliga lidelserna har inte slocknat men det finns ett omisskännligt stänk av melankoli inför den moderna tidens inbrott; ganska likt stämningen i Tjechovs Körsbärsträdgården. Liksom där skildras ett patriarkaliskt samhälle, med sina rötter i det agrara, som sakta håller på att uppslukas av en ny handlingskraftig och ekonomiskt sinnad människotyp. Vad denna utveckling far för mänskliga konsekvenser är skildrat med mästerskap i den moderna sydstatslitteraturen. Det finns flera stora kvinnliga författare i den här traditionen, mest kända hos oss är Flannery O’Connor, Carson Mc Cullers och Katherine Anne Porter. Mycket välförtjänt får nu det fjärde stora kvinnliga författarnamnet, Eudora Welty med sin roman Optimistens dotter, en svensk utgåva. Romanen kom ut 1969 och var redan då skriven med ålderns tyngd. Eudora Welty är född 1909 i Jackson, Mississippi, där hon fortfarande lever och verkar.

Optimistens dotter är Laurel Mc Kelva, designer och yrkesverksam i Chicago. I samband med sin fars, domare Mc Kelvas sjukdom och död, återvänder hon till sin barndomsstad i södern. Domaren har på gamla dar gift om sig med en ung kvinna, som med hela sin självupptagna vulgaritet blir en sinnebild för den nya tidsandan. Det är i konfrontationen mellan den nya frun Fay och dottern Laurel som romanen hämtar sin drivande kraft. För Laurel blir det förflutna med alla sina människor, stämningar och ting, levande på nytt. Hon mediterar över sitt liv och söker sina egna bevekelsegrunder i föräldrarnas liv och konflikter. Minnet far en kelande funktion.

I sin essä ”Some Notes on Time in Fiction” (1973), märker man vilken vikt och betydelse Eudora Welty ger minnet: ”Att minnas är en så grundläggande och vital del av att hålla sig levande, att den förvärvar styrkan av en överlevnadsinstinkt och kraften hos en konstart. Att minnas görs genom blodet, det är ett arv, det räknar in vad som händer innan människan är född som om hon redan tog del däri. Det är en fysisk absorbering i den levande kroppen, det är ett andligt arv. Det är också ett livsarbete.”

Mot detta som också motsvaras av hållningen hos Laurel, står Fay. Varken människor eller ting signalerar något speciellt för henne. Hon är historielös och okänslig; omgivningen är som en marknad där hon bara helt stillöst hävdar sig själv. Världen är avsakramentaliserad; bara värld och ett medel för jagets expansion utan några etiska eller estetiska sidoblickar.

I Optimistens dotter blir som så ofta i sydstatslitteraturen förlorarens perspektiv en moralisk och konstnärlig vinst. Känslan, seendet och minnet kan ingen ta ifrån Laurel och i kraft av det far hon i all sin bräcklighet en styrka.

Romanen är komprimerad, den använder sig av relativt små och finstämda medel jämfört med vad som kan brukas i den här litteraturen, vilket inte förtar den psykologiska dramatiken eller den lokala atmosfären. Welty kan liksom Tjechov förtäta stämningen och i ett mikrokosmos inrymma väsentliga frågor ur sin tid.

Aven om Optimistens dotter vittnar om en slutpunkt i söderns tradition, förmedlar den ändå ett stillsamt hopp och som sådant kanske ytterligare en liten seger för förlorarna.