Otro och religion inom de internationella institutionerna

Kyrkans kontakt med världen är idag ett problem. Detta problem gäller också för det religiösa livet i allmänhet. Det finns goda skäl att fråga vilket rum framtidens samhällen kommer att ge åt religionen. Det är inte självklart att framtidens samhällen ens kommer att tåla religionen. Religionens närvaro betraktas redan som något mycket tveksamt i de samhällen, som redan tillhör eller står beredda att gå in i industrialismens tidsålder. Denna avvisande hållning till religionen märks mycket starkt inom det internationella livet vari nu utbildas tänkesätt, som under morgondagen skall införlivas med de nationella kulturerna.

Samhällets organisation förefaller att alltmer vilja ignorera en religiös referensram. Härigenom främjas en världsåskådning inom vilken brist på tro är det normala. Hur skall det bli möjligt för de troende att få de andra att erkänna att den religiösa erfarenheten är av stort värde för att bygga en bättre värld?

1. De första stegen mot en pluralism

Det samhälle, som vi har idag, låg i vaggan samtidigt som Nationernas Förbund föddes. Samtidigt tillkom den ännu existerande Internationella arbetsorganisationen, ofta kallad ILO efter organisationens förkortade namn. Det är genom denna organisation som pluralismen började att etablera sig som politisk realitet. Det är väl känt att såväl den kristna sociala rörelsen som den socialistiska arbetarrörelsen redan sedan 1800-talet har påkallat åtgärder i syfte att hindra att exportindustrierna skulle låta arbetarna komma i kläm när man pressade priserna för att kunna sälja mer. Båda dessa rörelser har arbetat jämsides och åtskiljs enligt sina egna principer. Ett visst samarbete kom dock till stånd mellan både teoretiker och den praktiska politikens företrädare under åren närmast före det första världskriget. Detta samarbete skedde inom ramen för den dåvarande internationella organisationen för arbetarskydd, som grundades år 1900. Med Versaillefreden kom också den Internationella arbetsorganisationen, som gav staterna möjlighet att samordna och främja arbetarskydd och social lagstiftning på det internationella planet. Organisationens tillskyndare ansåg att det gäller att skapa ett instrument för att kunna bättra de brister, som fanns inom den liberala ekonomiska marknadshushållningen. De gjorde sålunda ingalunda anspråk på att med denna organisation ha lagt grunden till något, som med tiden skulle kunna utvecklas till ett nytt samhälle. Som sekretariat till denna organisation inrättades Internationella arbetsbyrån.

Det skulle ankomma på arbetsbyråns förste chef, Albert Thomas, att draga upp de riktlinjer, som behövdes för att man inom denna första erfarenhet av egentlig pluralism skulle kunna ena skilda strömningar till gemensam handling. ”Efter den stora världskatastrofen uppdrog folken förtroendefullt åt Internationella arbetsorganisationen – i syfte att främja fred och harmoni i hela världen – att organisera arbetets villkor på ett människovärdigt sätt. Organisationen grep sig an med sin väldiga uppgift med tillförsikt och energi. Organisationen var väl medveten om att den inte hade tillkommit såsom ett hugskott eller på grund av en snabbt och plötsligt uppflammande entusiasm. Fastmer byggde man redan från början på gammal grund. Organisationen var ett resultat av tidigare och sedan länge väckta initiativ. Det gällde att ena många goda viljor och krafter, som arbetade för skilda ideal. Såningsmännen vandrade över fruktbar mark. Flitiga arbetare i örtagården hade berett jorden för vad som nu skulle sås. Bland de arbetare, som utförde det förberedande arbetet, fanns också sådana som åberopade den påvliga rundskrivelsen Rerum Novarum.”

(Ur Albert Thomas’ budskap med anledning av fyrtioårsjubileet av ”Rerum Novarum” i maj 1931; återgivet efter A. Arnou ”01T et les catholiques”; ss 19-20, Spes, Paris 1933.) Albert Thomas kunde urskilja de motiv, som får individer och grupper att verkligen fullgöra de uppgifter, som de hade kallats till. Att syften och uppgifter inte alltid stod i samklang hindrade ej att man troget och lojalt arbetade tillsammans på det praktiska planet. En viss tävlan mellan anhängarna av den kristligt-sociala linjen och socialisterna har säkert bara gagnat arbetarnas sak. Åsikten att så var fallet omfattades också av Thomas och uttrycktes av denne i det tal, som han höll 192809-28 vid den kristna fackföreningsinternationalens fjärde kongress i München. Det kan räcka med att här citera ett centralt avsnitt i talet, som klart visar hur den dåvarande chefen för arbetsbyrån tänkte och vilka tankegångar, som då hade utbildats inom de internationella organisationerna:

”Det finns två sätt att se på funktionärernas liv och ansvar. Vi har först den vackra iden om den opartiske tjänstemannen – sådan denna ide exempelvis finns inom den brittiska statstjänsten – som alltid är en lika neutral som färglös varelse, som aldrig tillåter sig att visa en personlig mening om någonting. En sådan tjänsteman tjänar varje statsskick och varje regering lika troget.

Det finns också ett annat ideal. Detta ideal är enligt min mening mer fruktbärande särskilt för de internationella organisationerna och det innebär att man ger spelrum åt meningsmotsättningarna och låter skilda åsikter brytas mot varandra inom ramen för en och samma institution. Härigenom drivs människor av skilda meningar att samarbeta utan att tvingas släcka eller dölja den egna glöden. Deras allvar och övertygelse förenas med en uppriktig strävan att likväl samarbeta med oliktänkande inom fasta ramar för den gemensamma sakens bästa.”

Albert Thomas har hållit fler liknande anföranden. Det kan åter vara skäl att erinra om Thomas’ tal inför den kristna fackföreningsinternationalens fjärde kongress. Thomas yttrade: ”Vi bör inte driva vår klokskap därhän att vi gör avkall på det som skiljer oss i tanke och handling. Det vore fel om vi minskade och begränsade vad som brinner i våra hjärtan. Vi får inte kasta våra egna ideal överbord i tanke att vi därigenom skulle gagna det samförstånd, som behövs för gemensam handling och för att främja de syften som är gemensamma för oss alla. Nej låt oss behålla våra ideal obeskurna och låt oss utan blygsel visa dem för varandra. Det är genom att försöka nå upp till våra egna höga ideal som vi gagnar den gemensamma saken och låt oss för varje dag bättre försöka nå de ädla mål, som dessa ideal manar oss till.”

Pius XI lät dessa tankar speglas i rundskrivelsen ”Quadragesimo Anno”, som han år 1931 utfärdade till minnet av ”Rerum Novarum”. Samma analys av frågan om religionens plats i samhället gjordes vid samma tid av både politiker och företrädare för kyrkan:

a. Man bör erkänna att det i världen finns en mångfald sociala krafter.

b. Flera riktningar gör anspråk på att med allvarligt uppsåt arbeta med att förbättra samhället, avskaffa orättvisor samt främja människans väl.

c. Skilda krafter, som arbetar mot ett gemensamt mål och stöter på motstånd från samma håll, bör förena sina ansträngningar mot de delmål, som de har gemensamma. d. Den skillnad, som finns mellan de olika krafternas inspirationskällor, bör inte vara hinder för samarbete utan bör fastmer genom inbördes samtal parterna emellan kunna verka berikande.

e. Det är nödvändigt att var och en av de delar, varav samhället består, samverkar i en broderlig anda inom existerande institutioner.

Internationella arbetsbyråns generaldirektör M. David A. Morse hänvisade till dessa tankar när han – ett halvsekel efter det att de utformades – anhöll att påven skulle göra ett uttalande till Internationella arbetsorganisationens församlade delegater. Morse anförde då att påven ”härigenom skulle kunna göra klart för alla den betydelse som de andliga och politiska krafterna har för danandet av vår värld” och att ”det tillskott av religion, som bör tillföras de materiella framstegen, och nödvändigheten av folkens andliga utveckling klart måtte tillkännages och att därigenom nya vägar måtte öppnas mot framtiden”. (Redogörelse av Paul VI:s besök hos den internationella arbetsorganisationen lämnas bl.a. i en på Vatikanens förlag utgiven franskspråkig berättelse härom; Morses anförande, s. 16.)

Känslan av att vi lever i en pluralistisk värld finns ännu i våra dagar inom en rad länder. Man förutsätter att otron på ett naturligt sätt skall existera sida vid sida med den religiösa tron. Det finns inte längre en samklang mellan staterna och vissa bestämda religiösa åskådningar. Staterna har blivit förvärldsligade. Staternas uppgift har blivit att se till att skilda filosofier och religioner får tillfälle att samexistera på jämställd fot. Man försöker också vaka över att den åskådning, som omfattas av en majoritet, inte ges tillfälle att undertrycka minoriteterna eller utsätta dem för otillbörlig propaganda. Moderna statsförfattningar innehåller oftast bestämmelser om att religionsfrihet skall råda. De konflikter rörande tolkningen av begreppet religionsfrihet, som emellanåt uppstår, har visat att många är anhängare av en öppen pluralism och att denna också skyddas från intrång från statens sida. Detta gäller särskilt Europa. Inom de europeiska länderna har en strid mellan liberala fritänkare och kristna rasat under hela 1800-talet och början av 1900-talet. Katolikerna i Amerika har däremot befunnit sig i något annorlunda omständigheter. I Förenta staterna har det gällt för katolikerna att kämpa för att bli accepterade som lika fullvärdiga medborgare som protestanterna. Även i Förenta staterna har man nått fram till uppfattningen att samhället skall vara pluralistiskt. Denna pluralism innebär att religionsfriheten skall tillämpas som en praktisk princip för samhällslivet (jfr Monsignore G. Higgins: ”Die Katholische Kirche in den Vereinigten Staaten und ihre Stellung aur politischen Ordnung”; anförande inför den bayerska katolska akademien i München 1976-1130).

Det pluralistiska synsättet har påverkat religionens former och sätt att framträda. Åskådningar kan inte existera i ett samhälle utan att de tillåts att organisera sig och att därigenom också förvärva de medel, som behövs för att både lära känna det samhälle de lever i och att kunna lämpa sin egen strategi för samarbete i konsekvens därmed. Därför har också denna tidsålder medfört att man har bildat nya kristna organisationer för verksamhet inom samhället. Detta gäller både inom de nationella staterna och på det internationella fältet. Vi har fått kristna arbetareorganisationer, kristna företagare, ingenjörer, intellektuella … alla har de samlats i organisationer. Dessa ger tillfälle till både inre samling och arbete för att påverka samhället genom gemensamma yttre aktioner. Härigenom har de kristna skaffat sig nödvändiga medel för att göra sina stämmor hörda också på det internationella planet. De offentliga myndigheterna – både de enskilda länderna och Förenta Nationerna – erkänner att dessa organisationssträvanden är legitima och att de medför värdefulla tillskott i den offentliga verksamheten. Genom att låta medlemmar av dessa kristna organisationer bli medlemmar i skilda kommittéer och genom att tillerkänna organisationerna ställning som konsultativa organ har man visat sin uppskattning. Härigenom har vunnits att dessa organisationer fortlöpande på officiell väg kan påverka handläggningen av viktiga frågor inom de offentliga organen.

”Det finns inte längre en samklang mellan staterna och vissa bestämda religiösa åskådningar. Staterna har blivit förvärldsligade. Staternas uppgift har blivit att se till att skilda filosofier och religioner får tillfälle att samexistera på jämställd fot. ”

De icke-statliga organisationernas gyllene tid syns dock nu vara förbi. Många sörjer kanske föga över att dessa organisationers inflytande minskar. Andra beklagar däremot utvecklingen. Som skäl anför man att samhället har blivit alltmer politiserat och att de enskilda organisationerna ej förfogar över de ekonomiska resurser, som behövs. Även om dessa omständigheter utgör en del av förklaringen så förklarar de likväl inte allt. Förklaringarna når knappast de egentliga orsakerna till organisationernas återtåg och minskade inflytande. En förändringens vind sveper sedan några år genom det internationella livet. Förhållandet mellan otro och religion har härigenom på ett genomgripande sätt förändrats. En ny typ av pluralism har skapats. Förr var den politik, som fördes av de internationella organen, kompromisser mellan de krav, som restes av skilda åskådningar. Inom de internationella organen sammansmältes skilda synsätt. Nu har vi fått en tendens, som i allmänhet ger fördelar åt otron. Pluralismen var under den första delen av perioden negativt uppfattad. Det gällde att ge medborgarrätt och möjlighet till samexistens åt oförenliga meningsriktningar. Nu är det annorlunda. Man uppfattar pluralismen som något positivt, som inte behöver fyllas med de religiösa och filosofiska åskådningar, som kämpar om själarna ute i världen. Särskilt de religiösa åskådningarna tycks kunna undvaras vid tillämpning av denna nya pluralism.

II. Mot ny konformism

Vilka hänsyn är det nu som har drivit fram att den gamla typen av pluralism nu sätts i fråga? Vad är det för jämvikt man vill uppnå när man finner att ett system, som gör det möjligt för skilda åskådningar att gemensamt påverka utvecklingen, anses för obehövligt? Vad är det som händer i samhället när man avstår från möjligheten att låta trons och otrons företrädare få lika möjligheter att påverka händelseförloppet? Varför vill man nu låta den ena parten – den som inte besitter en religiös referensram – få tillfälle att i högre grad än den andra påverka vårt samhälle? Det verkar som om pluralismen hade varit en utopi, som det i praktiken och i längden inte har varit möjligt att förverkliga. Den har kunnat fungera övergångsvis under en kort period men förefaller inte ha tillhört de mer livskraftiga principernas krets.

För att besvara dessa direkta och indirekta frågor är det skäl att försöka erinra sig den tidpunkt då den pluralistiska principen ej längre syntes svara mot en levande social verklighet. Det förefaller som om denna förändring skedde under 1960-talet. Under denna tid blev de internationella organisationerna i alla avseenden verkligt världsomfattande. Det var nämligen under detta årtionde, som de nya länderna med gammal kolonial bakgrund anlände och började göra sig gällande i de internationella organen. Dessa nya stater hade då nyss förvärvat både politisk och kulturell frihet genom att kasta loss från sitt gamla beroende av vissa västländer. Den pluralism, som företräddes av Albert Thomas, utmärktes av att de deltagande komponenterna hade utbildats inom samma västerländska värld. Även om åsikterna gick isär hade man gemensamt fostrats inom en gemensam rättstradition. I det förändrade internationella samhället hade många nya medlemmar fostrats under seg och häftig kamp mot en västerländsk ordning, som tidigare hade påtrugats dem. Man var van vid att bekämpa det bestående och ville gärna ändra på den gällande internationella rättsordningen för att denna också skulle ge rum åt de nya staternas egna traditioner. En ideologisk gemenskap rörande verksamhetens yttre former fanns ej längre. Härigenom hade man förlorat en ordning, som medgav att man kunde låta skilda åskådningar effektivt komma till tals inom en given och av alla erkänd ram. Tidigare var det just inom de internationella institutionerna, som skilda åskådningar bäst kunde mötas och utveckla sina argument. Den gemensamma nämnare, som var nödvändig för att det hela trots meningsmotsättningarna skulle fungera drägligt, finns inte mer. Efter det första världskriget var det ännu möjligt att lägga fram samlade principer kring vilka alla – utan hänsyn till trosåskådning – kunde förena sig. Denna övergripande enhetlighet har nu försvunnit. Det som numera håller de olika grupperna av folkens ledare samman är endast fruktan för att genom en brytning förlora varje möjlighet att föra samtal med varandra. Detta innebär att det internationella arbetets villkor numera är negativt bestämda. Det gäller att se till att man inte förlorar den enda faktor, som kan hålla parterna kvar på samtalsnivå. Av denna anledning vill man naturligt nog undvika allt, som kan utgöra hinder för ömsesidig förståelse och medföra svårigheter i förhandlingarna. Redan Pius XII tog upp dessa det internationella arbetets principiella problem i sitt radiobudskap ”Un’ora grave” 1939-08-24 (budskapet har återgivits i ”UTZ, Relations humaines et societe contemporaine”, del II, avd. 3711; Fribourg 1955).

”De icke-statliga organisationernas gyllene tid syns vara förbi … Nu har vi fått en tendens, som i allmänhet ger fördelar åt otron … Förr var den politik, som fördes av de internationella organen, kompromisser mellan de krav, som restes av skilda åskådningar … Särskilt de religiösa åskådningarna tycks nu kunna undvaras vid tillämpning av denna nya pluralism. ”

En slik omvänd grundsats för samverkan är mycket skör. Den har svårt att tåla att man tadlar sittande auktoriteters verksamhet från religiösa utgångspunkter. Ett starkt motstånd mot varje form av religiös påverkan blir alltmer märkbar. En ny typ av konformism utbildas i anslutning till denna utveckling. Man räds det personliga ansvaret för mänsklighetens välfärd. Man främjar ett delat ansvar. Man ser de representerade gruppernas välfärd som högsta etiska norm för organisationernas arbete. Människans rättigheter kommer då också i sista hand att bestämmas av för tillfället gällande normer och handlingslinjer (jfr J. Joblin: ”Les droits economiques et sociaux de 1’homme”; Revue des droits de 1’homme 1976:4, utgiven av Internationella institutet för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg).

Om den inledda utvecklingen kommer att befästas får den principiella neutraliteten en helt annan innebörd än tidigare. Denna neutralitet innebar tidigare en öppen tolerans i trosfrågor samtidigt som man godtog samexistensen av flera världsåskådningar. Denna inställning innebar också att skilda läger inom samhället praktiskt kunde samarbeta med varandra. Nu har neutraliteten börjat innebära att man intar en sluten och avvisande hållning gentemot vissa riktningar och mot religionen som sådan.

Rörelser, som inspireras av religiösa riktningar eller av särskilda ideologier, anses numera som föga önskvärda deltagare i samhällsbyggandet. Dessa rörelser antas – genom att de bedömer varje samhällelig åtgärd med ledning av sina egna normer – resa hinder för att man överhuvudtaget skall kunna komma överens. Förvisso skall full trosfrihet ges åt den enskilde. Trosfrågan bör dock vara en samvetssak för den enskilde och om tron kommer till offentligt uttryck så bör detta ske på så sätt att man nöjer sig med att med religiösa argument stötta upp det som för dagen hävdas av de ”välsinnade” i samhället. Man kan kanske fråga sig om inte utvecklingen mot större likformighet i tänkesätten står i samband med den inriktning på ekonomiska spörsmål, som sedan ett femtontal år präglar internationella debatter och förhandlingar. Såväl Förenta Nationernas konferenser rörande handel och utveckling, internationella valutafonden som världsbanken är organ, som har blivit allmänt uppmärksammade. Detsamma gäller om de organ, som administrerar tekniskt bistånd. Det förefaller som om man hoppas att rent tekniska åtgärder skall vara tillfyllest för att lösa mänsklighetens alla problem.

Kristet samhällsansvar och den välsinnade opinionen

Nutidens välsinnade kretsar och deras läror har haft en klar inverkan på de kristna samhällsorganisationernas ställning. De välsinnade finner att dessa organisationers alla yttre manifestationer är misstänkta. Eftersom man ogillar organisationernas verksamhet blir det lätt så att man också kommer att ogilla att dessa organisationer existerar. Man har under några år varit benägen att tro att den kris, som kyrkans sociala läror genomlöper, skulle bero på att kyrkan hade formulerat sina läror i sociala frågor med blick på förhållandena i Europa och att någon utveckling av dessa läror inte hade skett med hänsyn till förhållanden i Afrika, Asien och Latinamerika. Förvisso bör man inte förneka betydelsen av att den kristna sociala tanken får utvecklas under påverkan av den yttre miljön på skilda håll i världen. Och visst kan man erkänna att många misstag har begåtts därför att kyrkan inte tillräckligt har beaktat utvecklingen. Trots allt tycks dock krisens rötter ligga djupare. Även de kristna rörelserna har dragits med i denna strömning mot enhet och likformighet, som märks i hela världen. Denna strömning gör sig gällande inom alla grupper och ideologier. De troende har alltid värderat det som främjar enhet och endräkt i tanke och handling. De troende har likaså ogillat vad som söndrar och hindrar att man i endräkt skall kunna gemensamt arbeta för en bättre värld. Man har också märkt att de påvliga rundskrivelser, som handlar om broderskap och solidaritet, om det internationella livets organisation, samarbete med ickekristna rörelser eller om utvecklingsfrågor, möter positiva gensvar. De rundskrivelser, som behandlar respekten för det mänskliga livet eller som innehåller polemik i befolkningspolitiska frågor, röner däremot häftigt motstånd. Man klandrar innehållet i dessa senare rundskrivelser och menar att de sätter katolikerna vid sidan av det nya samhälle, som nu håller på att födas.

De internationella organisationer, som ej företräder regeringarna, har förlorat i betydelse. Detta gäller om skilda slag av organisationer med livsåskådningsmässig eller religiös förankring. Undantag från den allmänna tendensen är den Internationella arbetsorganisationen. Inom denna organisation besätter staterna samt arbetstagarna och arbetsgivarna med stöd av gällande stadga lika många delegatplatser. Förändringen märks än mer beträffande den ställning som de konsultativa organisationerna numera nödgas intaga. Alla internationella organ har tidigare utfärdat bestämmelser för att göra det möjligt för organen att idka ett nära samarbete på konsultativ bas med vissa utvalda organisationer. En sådan organisation anses då ha en särskild status såsom konsultativ organisation. Benämningen visar klart vad det är frågan om. När en fråga dryftas hos ett internationellt organ kan man låta berörda konsultativa organisationer ge sin mening tillkänna innan beslut fattas och åtgärd vidtas. De konsultativa organisationerna har varit ett folkligt inslag i en internationell värld, som behärskas av regeringarna. Självfallet har de konsultativa organisationernas möjligheter att göra sig gällande i pågående diskussioner varit begränsade. Tillfällen att träffa regeringsdelegaterna på tu man hand har dock givit tillfälle till argumentering och till information om vad som anses inom de kretsar, som företräds av de konsultativa organisationerna. Vidare har de konsultativa organisationerna fungerat som en viktig informationslänk till hemmaopinionen. De konsultativa organisationerna och deras speciella status blir nu allt mindre och mindre välsedda av regeringarna. Man har funnit att de konsultativa organisationerna ofta vållar svårigheter både på det nationella och internationella planet genom opinionsyttringar som kan lägga hinder i vägen för den politiska kurs en eller flera regeringar har valt. Regeringarna finner det ofta odrägligt att man ifrågasätter åtgärder och beslut genom att åberopa vissa värden och normer. Konflikten har medfört att gällande status som konsultativt organ har minskat i värde. En allmän slätstrukenhet har fått göra sig bred. Religionen har därmed minskat i betydelse såsom påverkande kraft inom samhällsbyggandet.

Den numera knäsatta allmänna jämnstrukenheten har medfört att man också betraktar människan ur en snävare synvinkel. Människan ges i praktiken bara en enda dimension (jfr. Paul VI:s i det föregående refererade budskap; uttrycket ”den endimensionella människan” användes också av Marcuse i ett anförande 1969-06-10 inför den internationella arbetskonferensen). Den endimensionella människans öde är begränsat till vad som händer henne här på jorden. Samhället innehåller inte någon öppning mot en hinsides värld. Det moderna samhället syns heller inte att vara påverkat av den tro på existensen av en värld bortom tid och rum, som finns hos enskilda samhällsmedlemmar. Det moderna samhället böjer sig in i sin egen existens och sluter sig. Trots att samhället utgångsvis godtar en pluralistisk samexistens av troende och icke-troende syns det som utvecklingen i dag har gått därhän att man är oförmögen att tåla inflytande från de strömningar, som har sin grund i den religiösa tron.

III. De religiöst inspirerade rörelsernas plats i det framtida samhället

Innan vi går in på frågan om de religiöst inspirerade rörelsernas framtid kan det vara skäl att något renodla själva problemet.

Den analys som vi har försökt oss på i det föregående kan förefalla tämligen stelbent. I denna analys har vissa riktningar och tendenser, som i förfluten tid, nutid eller i framtidens starkt färgat eller kommer att färga det internationella livet, framhävts och renodlats. Detta gäller då särskilt de religiöst inspirerade organisationernas plats och möjligheter.

De politiskt verksamma människorna påverkas också av sina personliga åsikter när de deltager i politiska beslut. Det förefaller därför att vara svårt att särskilt beträffande perioden 1920-1960 påstå att vissa restriktioner bestämde handlandet för vissa internationellt verksamma personligheter utöver de argument som redovisades i den offentliga debatten. Självfallet är det lika svårt att gissa sig till de personliga åskådningarnas roll inom dagens internationella opinionsbildning. Men politiken är ett märkligt vattendrag i vilket många stridiga strömmar bildar virvlar. I den politiska analysen gäller det först att skilja mellan de grupper som är nöjda och de grupper som yrkar på förändringar. Själv har jag funnit att utvecklingen för närvarande både internationellt och inom de enskilda länderna går mot ett läge i vilket alla riskerar att underkastas det uddlösa välsinnets strama tyglar. Många bedömare är ense med mig om denna uppfattning (jfr. även ett referat av ett samtal om ”Otro och religion i det internationella livet” i Geneve 1976-11-06-07; Osservatore Romano 1976-11-28). Det är i denna nya situation som de troende måste fråga sig på vilket sätt de bör låta sin tro komma till uttryck för att den skall kunna tas emot inom samhället som en levande och nyttig kraft.

”. . . de troende måste fråga sig på vilket sätt de bör låta sin tro komma till uttryck för att den skall kunna tas emot inom samhället som en levande och nyttig kraft. . . ”

Om vi lägger fram problemet på detta sätt måste bevisbördan kastas om. De troende har varit vana vid att åberopa sina rättigheter i ett samhälle, som accepterar religionen, och att därvid kunna begära att kyrkans rätt skall respekteras i syfte att göra det möjligt för kyrkan att i full frihet fullgöra sitt uppdrag bland människorna. När kyrkan kan arbeta under sådana gynnsamma förhållanden så ter det sig naturligt att de kristna organisationerna ges tillfälle att företräda och sprida kunskap om kyrkans tankar i sociala frågor. Man tar då också reda på kyrkans lära innan beslut fattas eftersom man anser att kyrkans hållning bör beaktas inom ramen för en demokratisk handläggning av samhällsfrågorna.

Men numera gäller att de kristna rörelserna och organisationerna inte längre respekteras i en rad länder. De förvisas mer eller mindre till samhällslivets utkanter eftersom man inte anser att man kan sammanväga den stridbara otron med de kristna organisationernas åsikt att varje åtgärd inom samhället också har en religiös dimension (jfr. J. Joblin ”La dimension religieuse de 1’action sociale”; Civilta Cattolica 1972, februarinumret). Kyrkan och de troende befinner sig i en kultur inom vilken otro och skepticism får göra sig gällande på ett märkbart sätt. Kyrkan och de troende måste därför noga överväga vilken kurs de bör hålla – utan sidoblickar på de omdömen de utsätts för – när de deltager i arbetet med att förändra den värld, som vi lever i.

IV. Slutsatser

Eftersom kyrkan befinner sig i viss motsatsställning till den officiella delen av samhället måste de troende fortsättningsvis intaga en annan hållning än tidigare. Biskoparna har – då de har samlats till provinskonsilier och andra officiella rådslag – tydligt och klart inskärpt vikten av att de troende nu omprövar formerna för sin verksamhet. Det gäller att fatta beslut beträffande arten av kyrkans förbindelser med omvärlden. Detta beslut måste fattas med ledning av en analys av givna historiska omständigheter. I en tidigare artikel – publicerad i Signum 1976:8, ss 243-246 – ”Kyrkan i kampen för de mänskliga rättigheterna” har en typologi för denna art av ställningstagande anförts. Det gäller för kyrkan att försöka återtaga sin plats i samhället och bli erkänd som en del av den väv varav samhället är sammansatt. I detta syfte bör de troendes och de kristna organisationernas verksamhet rikta in sig på att låta sitt handlande besjälas av två ting, nämligen dels av ödmjukhet och dels av en tjänandets anda.

Ett stort antal samhällen kan inte tänka sig att den kristna sociala rörelsen skulle kunna ge ett verkligt och gagnande bidrag till utvecklingen. Mången ser till och med på de kristna samhällstillvända rörelserna med misstänksamhet. Man anser att det är rörelser, som försöker tränga sig på och utöva opåkallat inflytande. Kyrkan bör därför se över vilka tjänster hon under dessa omständigheter kan vara beredd att ge samhället och därvid också visa den återhållsamhet, som är nödvändig för att ådagalägga att kyrkan avstår från all världslig makt.

Denna signal till lystring inbjuder till att försöka finna nya former för att tjäna samhället.

Från denna utgångspunkt förefaller det som om religionen skulle ha dels en funktion på det lokala planet och dels en global funktion. Det är i sin globala funktion som kyrkan vägleder människorna och uppenbarar vad som väntar oss och visar oss vägen till det som vi kan hoppas på. Exempel på denna universella anda är de senaste årens stora påvliga rundskrivelser, som för in kravet på broderskap och solidaritet i det allmänna medvetandet (jfr. rundskrivelserna ”Pacem in terris”, ”Populorum progressio”, ”Octogesima adveniens” m.fl). I den lokala funktionen fostrar kyrkan de troende till att bli en surdeg inom den del av samhället där de själva befinner sig. Kyrkan tjänar på detta sätt samhället genom att främja tillväxten av ansvariga grupper på skilda nivåer. Grupper som kommer att kunna sätta sig in i frågor och delta i de beslut som påkallas.

Föregående analyser har låtit en historisk utveckling framträda. Analysernas resultat utgör trots allt inte en noggrann bild av själva verkligheten. Analyserna har givit oss en förenklad bild. En sådan förenklad bild av verkligheten har sitt värde i det att man lättare kan urskilja de förhärskande dragen i utvecklingen under de tidsskeden, som här har beskrivits, liksom också de drag, som är gemensamma för dem alla och som binder dem samman till en helhet.

I vår tid ser man på de religiösa krafterna på ett annat sätt än man har gjort under tidigare skeden. Det kan vara skäl att försöka fånga denna nya syn. Ända sedan renässansen har man ansett att stat och kyrka är skilda samhällen, som existerar sida vid sida, både stödjande varandra men verksamma inom skilda områden. Spänningar kunde förekomma mellan de två samhällena. Dessa ansågs dock alltid som tillfälliga eftersom stat och kyrka var och en inom sitt område skulle sörja för medborgarnas välfärd. Kyrkan skulle verka inom den religiösa sektorn och staten inom den världsliga delen av samhällslivet. Båda skulle härvid utföra sina uppgifter med stöd av varandra. I vissa fall gjorde ettdera av de båda samhällena anspråk på att ensamt vara behörigt men i många fall fullgjorde de sina uppgifter i nära samverkan. Man försökte i varje särskilt fall samverka på det sätt, som man ansåg lämpligast med hänsyn till omständigheterna. För de kyrkor Europa, som förr var ansvariga för utbildning och den sociala välfärden gäller numera att – sedan stat och kommun har övertagit dessa uppgifter – att finna nya vägar för sin verksamhet. Utvecklingen förefaller att påverka samtliga förbindelser mellan kyrkorna och staterna. Den vanlige medborgaren – och detta gäller också den troende – finner det vara allt mindre rimligt att religiösa grupper skall tilldelas halvofficiell karaktär, som gör det möjligt för dessa att utöva inflytande jämväl över de breda folkgrupper, som inte erkänner dessa samfunds religiösa syfte.

De kristna kyrkornas inflytande på staterna kommer i framtiden ej att utövas i kraft av gårdagens formella och av båda parter godtagna auktoritet. Det nya inflytandet måste bygga på den levande kristna församlingen. Liksom förr kommer samfunden att mana de kristna att följa givna regler i liv och gärning. Härigenom kommer kyrkorna på nytt att vinna insteg i det borgerliga samhället. De kristna kommer att – individuellt eller såsom medlemmar av kristna organisationer – deltaga i det borgerliga samhällets verksamhet. Det gäller då för de kristna att väl tyda tidens tecken och att med ledning härav och vägledda av trons ljus styra formerna för sitt samarbete med sina icke-troende medmänniskor.

Översättare: Bengt Rur