Pär Lagerkvist under luppen

Glädjande nog har Pär Lagerkvists författarskap åter börjat uppmärksammas under det senaste året. Bengt Lagerkvist publicerade sin bok om den unge Pär Lagerkvist, Vem spelar i natten, lagom till Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg i september 2001. I anslutning till den boken anordnade han i samarbete med Kungliga Biblioteket i Stockholm en utställning, Den unge Pär Lagerkvist. Författaren i bild och text, en liten men mycket intressant utställning bestående av manuskript, brev och bokomslag av olika konstnärer, bl.a. av Grünewald. Mest fascinerande var emellertid de olika porträtten av Pär Lagerkvist, främst det kända porträtt som målades av hans gode vän Henrik Sörensen. På Kungliga Biblioteket ägde också under hösten en rad föreläsningar rum, delvis med direkt anknytning till utställningen, med föreläsare som Bengt Lagerkvist, Kristina Lugn och Teddy Brunius.

Jesusgestalten i Lagerkvists prosa

I Uppsala pågår ett intressant tvärvetenskapligt projekt mellan teologi och litteraturvetenskap, ett projekt som redan avsatt ett par avhandlingar. Den senaste i raden är Stefan Klints Romanen och evangeliet. Former för Jesusgestaltning i Pär Lagerkvists prosa. Den ventilerades i början av mars inom ämnet Nya testamentets exegetik. Det övergripande syftet sägs vara att ”framhålla och samtidigt problematisera studiet av Bibelns receptionshistoria som en del av bibelforskningens uppgift, men även att tillföra Lagerkvistforskningen nya infallsvinklar på förhållandet mellan de bibliska texterna och Lagerkvists prosa. Inriktningen blir alltså tvärvetenskaplig, vilket betyder att boken har skrivits med två skilda läsarkategorier och förväntningshorisonter i åtanke – en teologisk och en litteraturvetenskaplig” (Klints avh. s. 14).

Författaren framhåller också att det inte i främsta rummet är det religiösa idéinnehållet i Lagerkvists texter som han vill studera, inte heller Lagerkvists problematiska förhållande till kristendomen, utan det som står i fokus är ”den modernistiske konstnären Lagerkvist”, han som redan år 1913 lade fram sina kubistiska teorier i skriften Ordkonst och bildkonst (Klints avh. s. 17). En utgångspunkt för hans avhandling är vidare den receptionshistoriska aspekten: hur uppfattas och tolkas Bibeln av författare och konstnärer? Är det kanske rent av så, att författare kan nå en djupare förståelse av bibliska texter och bibliska gestalter än vad exegeter kan?

Stefan Klints val av Det eviga leendet från 1920 som en av de två huvudtexterna för sitt studium av Jesusgestalten i Pär Lagerkvists prosa kan te sig något överraskande. Den texten präglas ju framför allt av den märkliga gudsbild som Lagerkvist tecknar: gud som en liten vedsågande gubbe, som just inte har några förnuftiga svar på de dödas alla frågor om meningen med deras liv, bara att han inte menat något särskilt och att han bara var lycklig, när han skapade barnen. Var finns Jesus i detta dödsrike? Lagerkvist presenterar ett stort persongalleri, alla de döda människorna som ger sig iväg på vandring för att finna gud och ta reda på meningen med livet. I slutet av persongalleriet finns tre berättelser som alla inleds med orden: ”Jag var människornas frälsare” (Klints avh. s. 100). Livsförnekaren och livsbejakaren ställs mot varandra. Den förste säger: ”Mitt liv var att lida och dö” medan den andre utbrister: ”Mitt liv var bara glädje”, den förste säger: ”Allt var mig så underligt fjärran” medan den andre har upplevt att ”allt var mig så nära”. Den tredje frälsaren är ett barn som bar inom sig ”livets hemliga väsen” och därför måste dö, innan det blivit vuxet. Är nu dessa verkligen tre frälsargestalter? Vari består i så fall den frälsning som de förmedlar till de andra människorna? Snarare förefaller det att vara tre anklagelser mot Gud. Lagerkvist har en förkärlek för att framhäva de små och fattiga men plikttrogna i samhället. I Det eviga leendet representeras de av den lille gubben, som ägnat sitt liv åt att dela ut toalettpapper på en underjordisk toalett. I Onda sagor kan man peka på Frälsar-Johan, som offrar sitt liv genom att störta in i ett brinnande hus – men där fanns ingen att rädda och han offrar sig förgäves. Är det en sådan frälsning som Lagerkvist vill skildra?

Stefan Klint hävdar att utvecklingen i romanen går från mörker till ljus men samtidigt att den förnöjsamhet som präglar människorna vid deras återtåg kan te sig något platt. Allt detta kan man villigt hålla med om. Frågan kvarstår dock, om verkligen ”frälsargestalterna” är så viktiga för förståelsen av romanen. Jag ställer mig också något frågande till tesen att Det eviga leendet skall kunna uppfattas som en apokalyps, närmare bestämt som en humanistisk apokalyps, en kollektiv frälsning som inte har med befrielse från skuld att göra utan som ”en gnostisk kunskap” (Klints avh. s 115). Begreppet apokalyps har i så fall förlorat sitt vanliga betydelseinnehåll.

Barabbas

I romanen Barabbas spelar givetvis Jesusgestalten en central roll. Han har ju bokstavligen dött i Barabbas’ ställe. Hela romanen berättas i tredje person men uteslutande ur Barabbas’ synvinkel. Vad läsaren konfronteras med är alltså Barabbas’ uppfattning av Jesus, en ganska ynklig gestalt som hänger på korset och slutligen dör. Det intressanta är emellertid att Barabbas aldrig kan bli fri från denne Jesus. Bilden förföljer honom, och detta kan sägas vara ett ledmotiv i Pär Lagerkvists diktning: att vara förföljd av gud, drabbad av gud. I Sibyllan och i Ahasverus död är motivet särskilt påtagligt, liksom i ett antal dikter, inte minst i den sista diktsamlingen Aftonland. Samtidigt finns hos dessa drabbade personer en längtan efter att få vara som vanliga, vardagliga personer med ett vanligt, enkelt liv med hem och familj. Gunnar Tideström gjorde en tolkning av Sibyllan utifrån biografiska utgångspunkter och lanserade teorien, att guden i det fallet inte bara hade med religion att göra utan symboliserade diktargåvan. Att som Sibyllan vara utvald men också förföljd av gud var diktarens lott, utvald och förföljd av sin diktarkallelse. Apollo var som bekant diktkonstens gud. (I Synpunkter på Pär Lagerkvist, artikeln ”Sibyllan”).

I Barabbas förekommer ju Jesus i konkret form endast i inlednings-avsnittet, men hans osynliga närvaro genomsyrar hela romanen, inte bara i Barabbas’ tankar utan också i exempelvis den harmyntas bekännelse till honom, strax innan hon stenas till döds, eller i Sahaks trosvissa förkunnelse. Stefan Klint undersöker olika analogier mellan romanen och vad han kallar den klassiska evangelieformen och finner att ”Barabbas enligt en sådan läsart övertar Jesu roll i berättelsen. […] Barabbas kan därmed uppfattas som en Jesuslik men inverterad frälsargestalt” just genom en sorts ”ironisk samhörighet eller rent av en identitet mellan de båda karaktärerna”. Resultatet blir genremässigt sett en evangelie-förlängning, något som också en del recensenter tog fasta på, då de uppfattade romanen bl.a. som en beskrivning av den första kristna tiden (Klints avh. s. 177).

Trots att avhandlingen är skriven av en teolog och exeget är det, som ovan framhållits, inte i första hand det religiösa innehållet som står i fokus utan den modernistiske konstnären Lagerkvist. En av de intressantaste hypoteserna är att Jesusgestalten i Pär Lagerkvists prosa genomgår en förändring från den expressionistiske Jesus i Det eviga leendet och ”Frälsar-Johan” i Onda sagor till den idealistiske Jesus i 30- och 40-talens diktning, som ju inriktades huvudsakligen på kamp mot nazism och fascism. Jesusgestalten fungerar där inte längre som en upplevelse av utanförskap eller föremål för tvivel utan ”främst som en symbol för mänsklighetens lidande och kamp under totalitära makter”. Då tar författaren också upp Jesu fridslära och gestaltar Jesus som den lidande människosonen (Klints avh. s. 87). De verk som Stefan Klint placerar in här är Det besegrade livet (1927), Bödeln (1933), Den knutna näven (1934) och diktsamlingar som exempelvis Genius (1937) och Sång och strid (1940).

Stefan Klint gör många skarpsinniga iakttagelser i sin avhandling, bl.a. att ”de olika skildringarna av människans pilgrimsartade vandring i Lagerkvists längre prosaverk – från Det eviga leendet och Bödeln via Barabbas till Sibyllan och Ahasverus död – i sin tur utgör en del av ett större berättelsemönster, som alltid utgår från Jesu korsfästelse. I samtliga dessa verk återupprepas följande sekvens (om än inte alltid i exakt samma ordning): korsfästelse, anklagelse, uppbrott, vandring, gudskonfrontation, uppenbarelse och försoning” (Klints avh. s 89). Stefan Klints avhandling är föredömligt pedagogiskt upplagd med korta sammanfattningar efter varje kapitel. Den är också påfallande välskriven och är ett väsentligt bidrag till Lagerkvistforskningen.

Sagan, myten och modernismen

Under våren har Karin Fabreus disputerat i Stockholm på avhandlingen Sagan, myten och modernismen i Pär Lagerkvists tidigaste prosa och Onda sagor. Detta är en renodlat litteraturvetenskaplig avhandling, som tar sin utgångspunkt i Pär Lagerkvists omvittnade intresse för myten och sagan, liksom ett uttalande av författaren att han är ”i ständig dialog med sig själv och att den ena boken svarar mot den andra.” (Fabreus’ avh. s. 4). Karin Fabreus anger tydligt att hon inte ämnar stödja sig på någon ”mera elaborerad teoribildning” i sina intertextuella läsningar. Vad som är viktigt för henne är att följa författarskapet från början, även tidigt och opublicerat material.

Mest intressant i avhandlingen finner jag vara utredningarna av de tre huvudtemana, varav två också är motsatspar: ”Ljus och mörker”, ”Kärleksmetaforer” samt ”Döden och livet”. Delvis kan dock symbolerna gå i varandra, exempelvis solen, som både står för ljuset men också för det goda livet och kanske också för kärleken.

Tyvärr är denna avhandling, trots enskilda intressanta iakttagelser, ganska svårläst rent typografiskt och saknar pedagogiska och läsarvänliga grepp.

Det har klagats över att Lagerkvistforskningen tidigare skulle ha försummat den tidiga produktionen. Så förhåller det sig visserligen ingalunda. Man kan exempelvis nämna Urpu-Liisa Karahkas doktorsavhandling från 1978 Jaget och ismerna. Studier i Pär Lagerkvists estetiska teori och lyriska praktik t.o.m. 1916. Gunnar Tideström intresserade sig redan tidigare för kubismen hos Pär Lagerkvist i en uppsats i Synpunkter på Pär Lagerkvist, 1966, och Sven Linnér lanserade termen ”livstro” i sin bok Pär Lagerkvists livstro (1961), som främst uppehåller sig vid tiden före 1930. Ett antal licentiatavhandlingar skulle man också kunna nämna, bl.a. den av Bengt Larsson. Men det är hur som helst glädjande att Pär Lagerkvists författarskap ånyo har aktualiserats under våren 2002 genom Klints och Fabreus’ avhandlingar. Pär Lagerkvist är en av våra omistliga diktare, genom sin särpräglade, skenbart enkla prosastil, genom sin tidiga öppenhet för modernistiska strömningar men framför allt genom sina borrande existentiella frågor.

Litteraturförteckning

Fabreus, Karin, Sagan, myten och modernismen i Pär Lagerkvists tidigaste prosa och Onda sagor, diss. Almqvist & Wiksell International, 2002.

Karahka, Urpu-Liisa, Jaget och ismerna. Studier i Pär Lagerkvists estetiska teori, diss. Bo Cavefors förlag, 1978.

Klint, Stefan, Romanen och evangeliet. Former för Jesusgestaltning i Pär Lagerkvists prosa, diss. Norma bokförlag 2001.

Lagerkvist, Bengt, Vem spelar i natten. Den unge Pär Lagerkvist, Atlantis 2001.

Linnér, Sven, Pär Lagerkvists livstro, Bonniers förlag 1961.

Tideström, Gunnar, red. Synpunkter på Pär Lagerkvist, Aldus/Bonniers förlag, 1966.