Rysk salong

Furst Vladimir Fjodorovitj Odojevskij (1804–1869) tillhör de ryska författare som länge varit rätt bortglömda, men som börjat introduceras runtom i väst. Genom Vertigo förlag presenteras han nu också på svenska. Det naturliga valet föll på hans mest kända roman, Ryska nätter, ursprungligen publicerad 1844.

Bokens yttre ram har en tilltalande konstruktion. Ett lärt sällskap möts under nio nätter hemma hos den vältalige Faust för att diskutera skönhet, poesi, lidande, extas, idealism, materialism, och även problem inom nationalekonomi och politisk teori. Som utgångspunkt använder värden brev, legender, anekdoter eller berättelser som han fått i sin hand. Manuskripten rymmer debattbränsle, och de kommenteras livligt av de församlade herrarna. Det är högt i tak, alla spörsmål tycks kunna ventileras. Samtalet blommar gärna upp i hetsig dispyt.

Många levnadsöden avtecknar sig när värden läser dessa texter, författade av hans filosofiska vänner. Sidorna befolkas av eremiter, bildkonstnärer, tonsättare och hänförda forskare. Sakliga rapporter blandas med ropande inlagor, som när tankarna tar gestalt i inre monologer. En del manus ligger inkapslade i varandra.

Särskilt intressant är berättelsen om en gåtfullt avliden, som under alla år angripit idealismen och lagt sin själ i rena metoder och statistik – men slutligen till sin fasa upptäckt någonting bortom naturvetenskap och ekonomi. Mannens rader uttrycker bitterhet: ”Så sorgligt vårt liv är, finns det inget tillfrisknande? Är gravarna stumma? […] Kommer mötets tabernakel inte att öppnas? Skall ingen lyfta bort sigillet? […] Vem skall ge själen ord?”

Under en annan längre sammankomst berättas om den unge Bach och hans skaparkraft. Porträttet griper tag. Här andas texten en säregen atmosfär. Lika starkt fängslar bokens mer mystiska sidor. Emellanåt öppnar sig en värld där de döda plötsligt tar till orda och beskyller de levande för ondska och förtal.

Bokens röda tråd är annars problem kring språket och dess begränsningar. ”Vi är rädda för det som inte kan uttryckas med ord, men vad kan man uttrycka med ord?”, utbrister en av gestalterna, medan Faust med stöd i en maxim hävdar att människan fått språket för att kunna dölja sina tankar. Snart börjar också sällskapet ifrågasätta värdet av sina egna samtal, ett tvivel som ytterst bottnar i den filosofiska frågan: är kunskap möjlig?

Det finns en bakgrund till dessa samtal. Själv höll Vladimir Odojevskij regelbundet salong i 1830- och 40-talets S:t Petersburg, senare också i Moskva. Merparten av dåtidens största diktare, bland dem Pusjkin och Tolstoj, deltog i dessa sammankomster. Delvis har vi väl alltså dem att tacka för denna ytterst stimulerande idéroman.