Rysslands katoliker sitter trångt

”Den egentlige grundaren av den romersk- katolska kyrkan i Sibirien var Stalin.” Så bittert uttrycker sig en katolik från Moskva och hänvisar till de tiotusentals ryska medborgare som kom från Polen, Litauen och Tyskland och som under stalintiden förvisades till platser som till exempel Magadan och fick sitta i fängelse i denna koloni vid Stilla havskusten. Där finns det fortfarande ättlingar kvar efter dem. Idag utgör Magadan en del av världens största katolska stift, territoriellt sett, med biskopssäte i Irkutsk nära Bajkalsjön, sex tidszoner öster om Moskva. Men sedan den 19 april i år har myndigheterna stängt ute biskopen, Jerzy Mazur, från hans eget stift. Denna provokation är en av de kraftigaste av alla antikatolska trakasserier efter Sovjetunionens fall.

Trakasserierna ingår i en ultranationalistisk myt som också understöds av samvetslösa ryssar som innehar höga positioner i samhället. Om man skall uttrycka det enkelt, så berättar myten att det försovjetiska ryska kärnlandet var homogent ortodoxt. Romerska katoliker fanns i den västra utkanten av det tsarimperiets besittningar såsom i Polen, Litauen och Tyskland. Mytmakarna påstår att Vatikanen idag ägnar sig åt något som de kallar ”andlig aggression” – de föredrar militär terminologi – mot detta ortodoxa kärnland. De påpekar att Rom sedan 1991 har grundat omkring 300 katolska församlingar i landet. Det fanns bara två sådana under sovjettiden. Rom har också skickat hundratals präster för att ta hand om dessa församlingar, och nästan alla dessa präster är utlänningar.

Som så många andra populära myter i dagens Ryssland härstammar de från propagandister, som amputerat det historiska minnet på ett effektivt sätt. Gemene man i Ryssland har inte en aning om att redan Tsarryssland var en demografisk smältdegel fast inte i samma blodiga grad som under stalintidens regim. Då tvångsförflyttades hela folkslag. Provinshuvudstaden i Sibirien var till exempel under 1800-talet hemort för en lokal minoritet av etniska polacker. Vissa av deras förfäder hade förvisats dit efter en upprorsunge riktad mot det ryska imperiet. Tsar Romanov var senare tolerant nog att låta dessa lokala etniska enklaver bilda katols-ka församlingar, och deras präster kunde verka fritt så länge som de inte försökte vinna konvertiter utanför den etniskt nationella församlingen. De ortodoxa däremot fick värva proselyter bland katolikerna.

Trots decennier av sovjetisk vandalism, då både ortodoxa och katolska kyrkor förstördes, står faktiskt en hel del kyrkor från 1800-talet fortfarande kvar. En av de ståtligaste är den kyrka som bär namn efter Marie upptagande i himlen och som finns i Irkutsk, en intagande stad som en gång kallades ”österns Paris”. Det går inte att förväxla detta tempel av västerländsk arkitektur med en ortodox kyrkobyggnad. Liksom de flesta konfessioners kyrkobyggnader blev den konfiskerad av bolsjevikerna och användes för sekulära ändamål. Idag är den konserthus. I vissa ryska städer håller ockupanter fortfarande kyrkor, ortodoxa som katolska, och de visar ingen som helst vilja att återbörda dem till deras rättmätiga ägare. De civiliserade musikerna i Irkutsk däremot har frivilligt gått med på att dela kyrkorummet med den återuppståndna katolska församlingen sedan början på 1990-talet.

Den övervägande majoriteten av de katolska församlingarna i Ryssland idag är, som den i Irkutsk, inte några nya missionsstationer utan de är sådana församlingar som en gång upplöstes med våld under stalintiden. Det totala antalet församlingar inom det som nu räknas till Ryssland är i stort sett detsamma idag som före 1917. Till de få undantagen hör just platser som Magadan, en stad som inte ens existerade förrän Stalins säkerhetspolis inrättade arbetsläger där för att kunna exploatera de värdefulla metaller som man just upptäckt i den avlägsna regionen. Som den skapelse av sovjetsystemet som staden är har det inte funnits någon som helst kristen verksamhet där ovan jord före 1980-talet.

Magadans katolske präst kommer från Alaska, hans kollega i Irkutsk är från Polen, prästerna i Kazan i centrala Volga kommer från Argentina. Ett förargelseväckande faktum är att endast 15 procent av de katolska prästerna är ryssar, något som de ryska xenofoberna gör ett stort nummer av. Det finns en helt naturlig förklaring till detta. Före 1990-talet fanns det inga prästseminarier där unga män kunde studera enligt romersk-katolsk ordning. Det är därför oundvikligt att majoriteten av prästerna i nästa generation i Ryssland kommer att vara utlänningar. Oundvikligt är likaså att de flesta av dessa kommer från Polen – det enda land som har en stor och tillgänglig reserv av präster som talar ryska.

Olyckligtvis är relationerna mellan polacker och ryssar inte de bästa. Ryssarna har den polska invasionen tidigt på 1600-talet i minnet på samma sätt som engelsmännen inte glömmer bort den spanska armadan – en förolämpning både mot stat och religion. Det ryska folkets fördomar är mer djupt och intensivt antikatolska än antiprotestantiska – inte av teologiska skäl. (Det finns åtskilligt fler läroskillnader mellan ortodoxa och protestanter, än mellan katoliker och ortodoxa.) Orsaken finns i det politiska minnet. Men även protestanterna börjar nu få känna av antiprotestantiska stämningar till följd av det osmidiga beteende som utmärkte vissa protestantiska missionärer på 1990-talet.

Icke desto mindre har katolikerna tills nyligen haft mindre problem än protestanter-na i det postsovjetiska Ryssland. Vanligtvis har det varit protestanter som inte fått hyra lokaler i offentliga byggnader för sina söndagsgudstjänster. Likaså har det vanligtvis varit protestanter som på ett abrupt sätt utvisats från Ryssland. Återigen är skälen politiska: den romersk-katolska kyrkan är svårare att ge sig på. Till och med den mest avlägsna församlingen i Sibirien är en del av en enad, världsvid organisation med hundratals miljoner medlemmar i länder som Moskva önskar upprätthålla goda relationer till. De splittrade protestantiska församlingarna, särskilt de som har en församlingsordning som läromässigt är extremt decentraliserad, har inte denna fördel.

Andra Vatikankonciliets principiella ställningstagande för religionsfriheten, Dignitatis humanae, kräver av katolikerna att de inte bara skall hävda sina egna rättigheter utan också protestanternas. Tyvärr har detta inte alltid varit fallet i praktiken. 1997 sände Vatikanen ett officiellt brev till Kreml som innehöll ett ändringsförslag till den aviserade religionslagen som då var under debatt. Man krävde att katolicismen formellt skulle upptas i listan på landets traditionella reli-gioner tillsammans med den ortodoxa kristendomen, islam, buddhism och judendom. Vatikanens brev utelämnade lagförslagets mest svaga punkt, nämligen den uppenbara diskrimineringen av fribaptister och andra religiösa samfund som vägrat att samarbeta med sovjetregimen. I grunden appellerade Rom till Moskva för att katoliker skulle tillhöra det fåtal religioner som skulle få åtnjuta speciella privilegier, medan protestanter skulle vara en andra klassens medborgare. President Boris Jeltsin ställde sig avvisande till Vatikanens propå, och den lag som han senare undertecknade var och förblir ett hot mot både katoliker och protestanter. För de ryska katolikerna dröjde det längre innan hotet blev en realitet – men i vår har det skett över hövan.

Inom en period på bara några få veckor i april fick katoliker uppleva sig som mål för samma förtryck som protestanterna. Passpolisen på Moskvas internationella flygplats drog helt enkelt in det generella visum som innehades av fader Stefan Caprio, en prominent italiensk präst, som tjänstgjort i församlingarna i Vladimir och Ivanovo nordöst om Moskva. Också de lokala myndigheterna i Magadan har gjort hotfulla utfall mot församlingen där, under den falska förevändningen att dess präst inte hade uppehållstillstånd. (Han är amerikansk medborgare.) En irländsk präst som tjänstgör i Saratov, en stad vid Volga, fick en varning som innebar att han måste inställa alla sina religiösa aktiviteter inom en vecka. Staden Pskov i västra Ryssland har satt stopp för ett katolskt kyrkbygge.

Det mest spektakulära inträffade den 19 april, då biskop Jerzy Mazur hindrades från att flyga tillbaka till sin församling i Irkutsk. Ledaren för de ryska katolikerna, ärkebiskop Tadeusz Kondrusiewicz, förklarade dagen därpå att ”en organiserad kampanj påbörjats mot den katolska kyrkan i Ryssland”.

Det positiva med saken är att denna kampanj har visat sig ha mindre folkligt stöd än man skulle kunnat förvänta sig. Moskvakorrespondenten för Keston News Service, Geraldine Fagan, rapporterade att uppslutningen kring den stora antikatolska demonstrationen i Moskva den 28 april var allt annat än imponerade. Enligt polisens officiella siffror kom bara 1 500 personer i en stad på 10 miljoner. Hon förutspår att om president Putin vill, kan han säkert sätta sig över den allmänna opinionen i denna fråga. De lobbyister i nyckelpositioner som försöker vinna inflytande representerar högt uppsatta antikatolska krafter såsom ledande personer i Moskvapatriarkatet. Dessa befinner sig i opposition mot västliga regeringar och organisationer som förespråkar religionsfrihet.

Än så länge har Putin och hans inre cirkel behållit distansen till den nya antikatolska kampanjen, som på ett säreget sätt står i kontrast till de närmanden från hans sida som nyligen skett till Vatikanen. I detta avseende, liksom på andra områden, försöker Putin uppenbarligen att balansera mellan den strategi som går ut på att gå västvärlden till mötes, och de behov som finns på hemmaplan att tillfredsställa sina väljare som förblir antivästliga ända in på bara kroppen. En annan aspekt är hans egen auktoritära stil. Verklig religionsfrihet rimmar illa med hans KGB-bakgrund och dess preferens för order och lydnad.

Putin kan mycket väl göra ett officiellt avståndstagande i fallet med biskop Mazur. Intervjuer med biskopen i pressen från hans aktuella utsiktspunkt i Warszawa väcker allas förvåning i Moskva för att hans retorik är så konciliant. Katolska präster längre ner i hierarkin kommer förmodligen att utsättas för större eller mindre trakasserier omväxlande med regelrätt förföljelse. Då kan de be sina erfarna protestantiska bröder om råd hur de skall kunna hantera situationen.

Översättning: Anna Maria Hodacs