Paracuaria

För omkring tio år sedan uppmärksammade vi i en artikel i Katolsk Informationstjänst (KIT 1974: 354 ff: Ett geni i Sydamerikas urskog) det betydelsefulla restaureringsarbetet av gamla kyrkor från 1700-talets jesuitreduktioner i Chicito-missionen, ett område som idag hör till Bolivia. Under senare år har också ett antal kyrkobyggnader, kapell, prästgårdar, kollegier, centra för kateketer, klocktorn och kyrkogårdar och diverse konstskatter i de gamla Guaraní-reduktionerna vid Paranás nedre lopp (som omfattar stora områden av dagens Paraguay) genom insatser av en tysk stiftelse Paracuaria restaurerats. Fyra museer har inrättats inte bara för att bevara dessa skatter från ytterligare förfall utan också – såsom en av utgivarna skriver i en efterskrift – i kateketiskt syfte för att ge nya pastorala impulser åt dagens samhällen i dessa trakter. Den föreliggande publikationen (med 22 delvis helsides färgbilder och 95 svart-vita foton med bildförklaringar) presenteras genomgående på tre språk, tyska, engelska och spanska. Den ger en överraskande inblick i ett betydelsefullt missionsföretag under 1700-talet och dess konstnärliga verk – en epok i den latinamerikanska historien som under senare tid har väckt uppmärksamhet också hos antropologer, etnologer, konsthistoriker och inte minst hos u-landspolitiker.

P. Diego de Torres, jesuitprovinsialen på vars initiativ de första reduktionerna 1608 grundades hade valt som målsättning för detta missionsföretag tre nyckelbegrepp: evangelisering, skydd för indianerna och kulturell utveckling. Några år senare definierade P. Antonio Ruiz de Montoya reduktionerna som ’’byar, var och en omfattande 6-7 000 invånare, i vilka de kringspridda indianerna skall samlas för att kunna leva ett politiskt och mänskligt liv”. Och P. Roque González de Santa Cruz, sedermera martyr (1618), kompletterade denna målsättning genom att betona nödvändigheten av rättvisa” för att befria indianerna från ett system som utnyttjade dem som billig arbetskraft och för att skydda dem från Mameluckernas rånöverfall (inte minst i syfte att ta slavar som byte). Under 160 år (1608/9-1768) arbetade 1500 jesuiter, präster och bröder, i dessa reduktioner, 26 led martyrdöden. I genomsnitt omfattade exempelvis Guaraní-missionen omkring 100 000 indianer (1731 nästan 150 000). Impulser för att skapa dessa samhällen utgick alltså inte från Thomas Mores eller Thomas Campanellas utopiska föreställningar utan från en fast vilja att övervinna det koloniala ”Encomia” systemets avigsidor, att skapa full frihet för indianerna och att utveckla i en indiansk inkulturation en ny kristen civilisation.

Efter en kort och mycket precis skildring av reduktionernas byggnadsplan, deras ekonomiska utveckling, politiska organisation, hälsovårdsväsen och deras religiösa riter kommer Philipp Caraman till slutsatsen:

Detta experiment utgör alltjämt ett enastående kapitel i kolonialhistorien. Jesuiterna grundade i långt avlägsna urskogstrakter inte bara ett nytt samhälle utan en hel civilisation jämförbar med den som Inka skapade.

Anmärkningsvärt är det som den ledande arkitekten vid restaureringsarbeten i Chicitoreduktionen skrev för tio är sedan, att ingenting av jesuiternas egentliga civilisatoriska och tekniska utvecklingshjälp har överlevt utom i stort sett deras kultbyggnader dvs. kyrkor

och deras konstskatter. Indianerna var instinktivt på det klara med, att de inte kunde undvara dessa symbolvärden utan att därmed uppge sitt egenvärde som civiliserade människor. Byn var upplöst, men kyrkan fortfor att vara världens centrum, det som till varje pris måste bevaras. När man blickar tillbaka måste man fastställa att det inte var den ”materiella” utvecklingshjälpen utan den ”andliga” kultbyggnaden som åstadkom en varaktig påverkan på indianernas socialisation.