Stjärnan och stjärnorna

Det vi brukar kalla julevangeliet är en sammanställning av flera skilda berättelser om Jesu födelse, hämtade från Matteus och Lukas. De två andra evangelisterna har ingenting konkret att meddela om omständigheterna. Detta förhållande utfördes närmare i Signums ledande artikel i förra årets sista nummer.

Matteus särskilda bidrag är berättelsen om stjärnan. Herodes gossemord och den heliga familjens flykt till Egypten. I NT 81 har de vise männen blivit stjärntydare från österns länder, och de ser inte som förr stjärnan i öster, utan de ser den gå upp. Det grekiska ordet för ”uppgång”, underförstått solens, användes också för att beteckna soluppgångens väderstreck och dess länder. Samma är förhållandet med beteckningar som Orienten och Levanten, också ord med betydelsen ”uppgående” (om solen).

Stjärntydarna (grek. magoi) uppfattades, sannolikt efter de tre uppräknade gåvorna, som tre till antalet och som kungar; snart gav legenden dem också namn. Stjärnan och tre konungar har genom tiderna varit ett kärt motiv i kristen konst och diktning. Tidigare också gossemorden, ihågkomna på Menlösa barns dag. I engelsk litterär tradition är the massacre of the innocents eller Childermass levande begrepp. Bland Matteus många associationer och gammaltestamentliga texter finns den från mödrarnas klagan till Rakels klagan hos Jeremia: ”Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.” Ramaskriet var alltså klagan över grymheter mot oskyldiga.

Stjärnan och stjärntydarna är en erinran om att i Nya testamentets omvärld, särskilt i Babylonien, tron var spridd att himlafenomen förebådade viktiga händelser, som en konungs födelse. Där hade också början till den västerländska astrologin utbildats; en av dess grundvalar var kopplingen mellan en viss gudomlighet och var och en av de sju synliga och rörliga himlakropparna. Dessa babyloniska planetgudar överfördes till den romerska föreställningsvärlden, och vi benämner ju fortfarande planeterna efter de gudomligheter som förekommer i de romanska språkens veckodagsnamn. Vi har satt in motsvarande germanska gudar, men utan anknytning till några planeter.

Redan på Nya testamentets allra första sidor finns alltså en anknytning till dåtidens stjärntyderi. I dag, när astrologin är överallt mitt ibland oss, är en rimlig fråga vad detta betyder. Finns det någon mera anknytning till astrologin, och säger Nya testamentet över huvud något om sin tids astrologi?

Först kan man konstatera att berättelsen om stjärnan inte har lett till något kristet accepterande av himmelstecknen i allmänhet. Astrologins inflytande i västerlandet har varit skiftande, som minst under de så kallade mörka århundradena, som störst under renässansen.

Men frågan vad Nya testamentet i övrigt säger om astrologisk spekulation är inte alldeles lätt att besvara. Stjärnor nämns i skilda sammanhang, men har aldrig någon astrologisk innebörd. Däremot finns i breven polemik mot tron på ”makter” som förefaller att delvis kunna förknippas med tron på himlakroppars herravälde. I uppslagsdelen i NT 81 far vi några kortfattade upplysningar under ordet makter: ”Orden syftar på änglafurstar av hög rang, men samtidigt också på sådant som de övervakade i den synliga världen: himlakroppar, grundämnen, naturkrafter och politiska makter.”

Det grekiska uttryck som främst är av intresse i samband med himlakropparna är stoicheia, stundom med genitiven tou kosmou, ”världens”. Den grekiska pluralen kan ha skilda betydelser, t.ex. ”grundelement”, både om den fysiska världen och om språket. Alla de gamla latinska översättningarna väljer elementa mundi, världens grundelement”. I grekiskan kom för stoicheia, ung. samtidigt som Nya testamentet kom till, att utvecklas betydelsen ”himlakroppar” eller t.o.m. ”djurkretstecken”. De äldsta grekiska kyrkofäderna tolkade dessa ställen i Galaterbrevet och Kolosserbrevet som syftande på astrologiska föreställningar.

I 2 Petr 3:10, 12 översätter också NT 81 stoicheia med ”himlakroppar”. De intressantaste förekomsterna är emellertid Gal 4:3 ”så länge vi var omyndiga var vi slavar under de kosmiska makterna” och v 8-11 ”Förut, när ni ännu inte kände Gud var ni slavar under gudar som i verkligheten inte var några gudar. Men nu när ni känner Gud, eller rättare, när Gud känner er, hur kan ni då vända tillbaka till dessa svaga och ömkliga makter och bli deras slavar igen? Ni håller ju så noga reda på dagar och månader och särskilda tider och år! Jag är rädd att jag slitit förgäves för er.”

Lika viktigt är Kol 2:8 ”Låt ingen göra er till fånge i de tomma och bedrägliga vishetsläror som bygger på mänskliga traditioner och kosmiska makter och inte på Kristus.”

Även om vi tidigare möter en tolkning av de ”kosmiska makterna” som himlakroppar, fanns osäkerhet om tolkningen. I den första bibelöversättningen till ett germanskt språk, Wulfilas till gotiska på 300-talet, finns de två paulinska ställena med, och stoicheia återges med stabeis, pluralis av samma ord som vårt stav, och med betydelsen ”bokstav” och kanske ”språkelement” i allmänhet. Vad Wulfila exakt förstod med stabeis fairhvaus kan vi inte veta. Intressant är dock att i en handskrift en marginalglossa ersätter formen stabeim (dat. plur.) med tugglum (gg=ng), samma ord som bl.a. Karlfeldt använder i några dikter (tunglet=månen), och som också kunnat betyda ”himlakropp” i allmänhet. Här fanns alltså en avskrivare som accepterat att stoicheia var ”himlakroppar”.

I tidigare svenska bibelöversättningar har tvekan rått. 1917 års version översatte hos Paulus med världens ”makter”, där citationstecknet sannolikt uttrycker tveksamhet. I 2 Petr. har 1917 alldeles som NT 81 ”himlakroppar”. Den dåvarande bibelkommissionens s.k. normalupplaga, först publicerad för jämnt 100 år sedan, översatte däremot helt i den latinska traditionen: stoicheia tou kosmou blev ”världens barnaläror”. Så Gal 3:4 ”sammalunda höllos vi när vi voro barn, i träldom under världens barnaläror”, likaså Kol 2. I Petr 3:10, 12 var det ”elementen” som upplöstes av hetta, inte himlakropparna. Det grekiska stoicheia i betydelsen elementa finns i Hebr 5:12 grunderna.

Uppenbarligen var de kosmiska makterna på sin höjd något som kunde förebåda Kristus på ett liknande sätt som den judiska lagen: ”Låt därför ingen döma er för vad ni äter eller hur ni iakttar högtider eller nymånar eller sabbater. Sådant är skuggan av det som skulle komma; själva kroppen är Kristus” (Kol 2:16-17).

Ofta har denna världsbild avvisats som primitiv övertro, där krafter, herravälden och makter härskade över den skapade världen, och det är oklart om de uppfattas som rena chimärer eller som fientliga makter, avväpnade och maktlösa genom Kristus seger. Men föreställningarna om ”kosmiska makter” i modern astrologi är knappast mycket annorlunda.

Och som i Nya testamentets tid är förtröstan på dessa kosmiska makter något som redan finns där, när Kristus förkunnas och människor befrias ur sin träldom. Inför astrologins återkomst i vår tid kunde vi vara frestade att utbrista med Paulus: ”Ni håller ju så noga reda på dagar och månader och särskilda tider och år! Jag är rädd att jag slitit förgäves för er”

Stjärnans vittnesbörd gav tidigt i kyrkan upphov till epifanifesten, som långt före Jesu födelses fest började firas med en särskild högtid. Stjärnorna som representanter för kosmiska makter var däremot redan för Paulus ett hinder för tron på Kristus, tron på stjärnorna är lika mycket idag ett hinder för tron på stjärnans uppenbarelse.