Påven och Che Guevara

Få av Johannes Paulus II:s 81 utlandsresor har man kunnat följa så väl i svenska media som besöket på Kuba 21–26 januari. Det beror i stor utsträckning på att svensk press rätt slaviskt följer CNN och andra dominerande nordamerikanska media och därför gett påveresan en plats som kan vara motiverad i USA. Kuba ligger nära USA och där finns stora grupper exilkubaner och dessutom har Johannes Paulus II länge framställts i amerikansk press som den som framför allt bidragit till kommunismens sammanbrott. Mötet mellan Johannes Paulus II och Fidel Castro är därför mer spektakulärt i nordamerikanska ögon än för resten av världen. Svenska medias ofta okritiska beroende av de nordamerikanska gjorde att svensk press uppmärksammat exakt samma aspekter av resan som CNN. Det finns anledning att vara glad över utrymmet som resan fått, samtidigt som man nog förstår den bättre på djupet om man skalar av det nordamerikanska perspektivet.

Under resans fem dagar firade Johannes Paulus II varje dag en mässa som samlade mellan 150 000 (förs-ta dagen) och en miljon deltagare (sista dagen) och höll viktiga möten med Fidel Castro och med företrädare för kulturen. Här skall inte redogöras för det detaljerade programmet och resans krönika, som kunnat följas på svenska på annat håll. Det har nog inte gått någon förbi att påven krävt frihet och respekt för mänskliga rättigheter i allmänhet. Det kan dock vara intressant att fästa uppmärksamheten på vissa teman.

Johannes Paulus och Che Guevara

Världsmedia jämförde gärna Johannes Paulus II och Fidel Castro, 77 och 71 år, bägge kritiska till USA:s modell av kapitalistiskt samhällssystem. Jämförelsen låter sig göras, men de träffade nog mer mitt i prick som jämförde Johannes Paulus II med Che Guevara. Advokaten Fidel Castro Ruiz, vid makten sedan årtionden, som förstatligat ekonomin, det vill säga knutit den närmare sig själv, och som tycks ha utsett sin bror Raul som efterträdare, kan vara en spektakulär figur men ger ingen intrycket av att vara lika övertygad om sina ideal som Johannes Paulus II. Både på Kuba och i västvärlden är det Che Guevara som intar den platsen. Det var därför intressant att påven firade den första mässan torsdag 22 januari inför 150 000 personer i Santa Clara 25 mil öst om Havanna, den plats där Che Guevara genomförde en viktig attack i december 1958, och där Ches kvarlevor begravdes för några månader sedan. I Santa Clara kan man köpa souvenirer med Ches bild och namn, men vid påvens besök överträffades den kommersen av handeln med påvesouvenirer. Någon påpekade att en T-shirt med påvens bild kunde säljas till ett högre pris än motsvarande T-shirt med Che. Ches försäljare hävdade å sin sida att deras souvenirer kunde säljas hela året och inte bara under påvens besök. Bortsett från dessa anekdoter är det ett tidens tecken att vissa personer gör djupare intryck i det allmänna medvetandet, personer som upplevs som autentiska. Men ingen säljer T-shirts med Fidel Castro.

Skolan

Det uppges att katolikerna på Cuba trots förtrycket inte önskar Fidels avgång. De menar att alternativet är social oro och kanske inbördeskrig. Man hoppas att Castro stannar vid makten ännu ett tag och själv genomför reformer. Katolikerna tycks också hysa högst påtagliga förhoppningar på vissa bestämda punkter. Bland dem kan man nämna skolan. Ett genomgående tema i påvens tal och skrivna meddelanden var kritiken av skolan, vilket kan tyda på att kyrkan hoppas kunna införa religionsundervisning och få tillstånd att öppna kyrkliga skolor (de förstatligades 1961). Dessa frågor stod i centrum under mässan i Santa Clara, där påven bland annat sade: ”Föräldrarna är barnens främsta fostrare. Det är sant att myndigheterna har rättigheter och skyldigheter när det gäller utbildning och fostran, och att de skall tjäna det gemensamma bästa; men det ger dem inte rätt att sätta sig på föräldrarnas plats!” Föräldrarna är alltså viktigare än staten, och föräldrarna måste få välja barnens skolgång: ”Föräldrar måste få välja pedagogisk metod för sina barn och vilket etiskt och civilt innehåll och religiös inspiration som skall hjälpa dem att få en fullständig fostran.”

Påven kritiserade dessutom Kubas internatskolor, där nästan alla Kubas ungdomar måste gå från 14 års ålder. Påven sade att det ofta leder till traumatiska sepa-rationer mellan föräldrar och barn, vilket i sin tur gör att de unga förlorar etiska värden och inte lär sig ta ansvar för sin sexualitet. Det var en hård attack mot en av de frukter av revolutionen som Kubas regering är mest stolt över: den fria och allmänna utbildningen. I sitt välkomsttal till påven på Havannas flygplats räknade Castro just skolan till den kubanska revolutionens största bragder. Många föräldrar fruktar skolorna på landet och skulle föredra att ha barnen hemma några år till. De klagar över att internatskolorna leder till tillfälliga sexuella förbindelser och oönskade graviditeter. Enligt officiella siffror gick det över 83 000 aborter på 140 000 födslar på Kuba 1996, en av de högsta abortsiffrorna i världen.

Påvens skarpa attack mot skolväsendet direktsändes av Kubas TV, vilket var en unik händelse i ett land där all TV kontrolleras av staten. Myndigheterna beslöt i sista minuten att direktsända påvemässan via statlig TV och inte bara över en lokal station. Direktsändningen annonserades också på kommunistpartiets dagstidning ”Granma,” som för övrigt ägnade fyra av sina åtta sidor åt påvens ankomst med flera bilder och hela texten till påvens tal.

”Kubas helgon”, självständigheten och revolutionen

Påven anknöt i sina tal till gestalter som också i dagens Kuba räknas till den kubanska kulturens och självständighetens förfäder. Det gäller i viss mån José Martì och framför allt pater Varela. Den senare nämndes ofta men stod på ett särskilt sätt i blickpunkten när Johannes Paulus II fredag 23 januari mötte ett hundratal företrädare för kulturens värld på Havannas universitet där Félix Varela är begravd. Också Fidel Castro var närvarande.

Félix Varela föddes i Havanna 1788 och prästvigdes vid 23 års ålder. 1821 sändes han som ombud för Kuba vid det spanska hovet och flyttade 1823 till New York. Därifrån proklamerade han att Kuba hade rätt till självständighet. Han avled 1853. 1985 öppnades processen för hans saligförklaring, vars lokala fas på stiftsnivå är avslutad och nu fortsätter i Vatikanen. Varelas kamp för Kubas självständighet gör att han trots sitt apostolat som präst hyllas av dagens kubaner som förfader till revolutionen. Hans kvarlevor vilar i Havannas universitet. Påven mötte där företrädare för kulturen.

Vid detta tillfälle gav Valera Johannes Paulus II en anledning att förklara att rötterna till dagens kubanska kultur i själva verket är kristna, och att den kubanska självständighetens förfäder drevs av en kristen övertygelse. Påvens tal på universitetet i Havanna anknöt också till detta.

”Ytligheten eller antiklerikalismen i en del sektorer på den tiden är inte representativa för detta folks verkliga karaktär, som i sin historia har sett den katolska tron som källa till rika värden i den kubanska kulturen, som är djupt präglad av kristendomen. Det är idag en rikedom som utgör nationens verkliga grundval.”

Påven pekade på Félix Varela som hörnsten för den kubanska identiteten och det bästa exemplet på en syntes mellan kristen tro och kubansk kultur. ”Han var den förste som talade om självständighet i detta land. Han talde också om demokrati och menade att den var det politiska projekt som bäst motsvarar människans natur. […] Pater Varela var medveten om att det på hans tid inte var möjligt att uppnå självständighet. Därför beslöt han att fostra personer, medvetna människor. […] Hela pater Varelas liv var inspirerat av en djup kristen andlighet. […] Kärleken till Kristus och till Kuba lyste upp pater Varelas liv och har djupa rötter i den kubanska kulturen.”

Ungdomen

Påven hade också ett budskap till Kubas ungdomar, som stod i blickpunkten främst under mässan i Camagüey 57 mil öst om Havanna fredag 23 januari. Det uppges att de unga på Kuba alltmer återvänder till den kristna tron. Trots att Kubas befolkning åldras är kyrkobesökarna påfallande unga.

Johannes Paulus II vädjade till de unga och betonade att de måste våga ta ansvaret för sina liv och inte vänta på att andra skall ta hand om dem.

”Kära ungdomar, troende eller ej, våga lyssna till kallelsen att odla dygder. Det betyder att ni måste vara starka inuti, stora i själen, rika på goda känslor, modiga i sanningen, djärva i friheten, ståndaktiga i ansvarsfullhet, generösa i kärleken, segrare i hoppet. Lyckan uppnår man genom offret. Sök inte utanför er vad ni kan finna inom er. Vänta er inte att andra skall göra det som ni själva kan göra. Vänta inte till i morgon med att bygga ett nytt samhälle där ädla drömmar inte blir frustrerade, och där ni kan vara huvudpersoner i er egen historia.”

De applådåskor som hälsade de sista orden visade att påven fann resonans för sin uppmaning. Kubas unga tycks vara föga övertygade om den kubanska samhällsmodellen. Många föredrar att inte acceptera ett av de ”institutionella” arbeten som den socialistiska staten måste ge alla, med en månadslön på 25–30 dollar, för att istället ägna sig åt mer lukrativa arbeten, som ofta har med turism att göra. Här frodas enskilda initiativ och fantasi samtidigt som riskerna är stora.

Embargot

Det var i ett skrivet budskap till ungdomarna, offentliggjort i samband med ungdomsmässan i Camagüey, som påven för första gången kom in på den omdiskuterade frågan om USA:s embargo mot Kuba. Han skrev där att ”ekonomiska embargon är alltid beklagliga för de skadar de mest utsatta”. Men dessa ord, som citerats av världspressen, var en del av en längre mening där påven uppmanade ungdomarna att inte bara skylla på embargot för att det kubanska samhället inte fungerar.

Påvens viktigaste bidrag till Kubas framtid var nog inte bara hans protester mot ofrihet å ena sidan och embargo å den andra. Viktigare var nog hans uppmaning till kubanerna, och särskilt de unga, att ta framtiden i egna händer och inte bara förvänta sig att bli omhändertagna. Alltför sällan påpekas att bakgrunden till Fidel Castros öppenhet mot påven är att Sovjetunionen 1991 slutade sända ett årligt bidrag på fem miljarder dollar till en befolkning på elva miljoner personer (1996), vilket blir nästan 38 dollar per person i månaden, att jämföra med en statlig månadslön omkring 30 dollar. USA:s embargo infördes 1960 men skapade inga allvarliga svårigheter före 1991. Resan till Kuba blev möjlig eftersom Fidel Castro var tvungen att se den ekonomiska verkligheten i vitögat, och det viktiga mötet var inte mellan Johannes Paulus och Fidel utan mellan påven och Che, den kubanska kulturens fäder och de unga som ensamma kan ge Kuba en framtid.