Pius XII och judarna

I den ständigt pågående diskussionen (efter Rolf Hochhuths teaterpjäs Der Stellvertreter 1963) om påven Pius XII:s (Pacelli) roll under Andra världskriget poängteras att han aldrig officiellt yttrade sig mot folkmordet eller ens använde ordet ’jude’ i någon offentlig kommuniké. Han utmålas som kylig, reserverad och kärlekslös, en diplomat i stället för en moralisk ledare; genom att blunda för folkmordet offrade han moralen för sina antikommunistiska, profascistiska böjelser; han var angelägen om att påvedömet skulle stå på vinnarsidan och att kyrkans ekonomiska investeringar skulle löna sig; han uppskattade allt det tyska och var okritisk mot nazismen. Han underlät att hjälpa Roms judar, att använda konkordatet för att stoppa Hitler, att förbjuda katoliker att delta i massmordet, ja till och med att sprida kännedom om folkmordet via Vatikanradion.

Den sortens förebråelser härrör ur ett perspektiv som är helt främmande för Pius XII. Man måste sätta sig in i hur han tänkte, och hur kyrkans situation och relationen till Tyskland var, för att inse vad han, liksom Vatikanen och den katolska kyrkan i Tyskland, gjort sig skyldig till. Här skall bara tecknas några konturer.

Pacelli var som andra vatikanska diplomater av samma slag i första hand angelägen om att skydda sin världs-vida katolska hjord i dess helhet; han ville garantera att katoliker kunde utöva sin tro och ha tillgång till de heliga sakramenten i alla länder, och han ville avvärja regeringsinblandning såväl som katolikers avfall. Att verka för icke-katolikers mänskliga rättigheter kom i andra hand. Det var av vikt att omhulda förbindelserna med mäktigare nationer och samtidigt att försvara den påvliga neutraliteten. Samförstånd var bättre än konflikter med en mäktig nation, hur frånstötande den än var. Det hårt kritiserade konkordat som Pacelli förhandlat fram, där Vatikanen i praktiken var först med att legitimera och till synes godkänna Hitlers regering, passar in i denna bild. Pacellis syfte var att bespara de tyska katolikerna en nedbrytande kyrka-statkonflikt som den av år 1870. Katolikerna bland de politiska ledarna i Tyskland övertygade honom om att det förelåg ett reellt förföljelsehot såvida han inte uppnådde en överenskommelse med Hitler. Privat hyste Pacelli inga illusioner. Han beklagade djupt den nazistiska terrorn och förföljelsen av judar och politiskt oliktänkande. Han visste att Hitler utan betänkligheter kunde bryta konkordatet, men han hade ställts inför ett svårt val: antingen exempellösa eftergifter beträffande kyrkans status och hennes medlemmars trosutövning eller i praktiken en utradering av den kyrkliga strukturen i das Reich. Tjugo miljoner katolikers andliga välfärd stod på spel. Det fanns bara ett sätt att agera.

Kyrkan och antisemitismen

Den nazistiska rasideologin var fientligt inställd mot katolskt tänkande, både i teorin och praktiken. För nazistpartiet var judar som blev katoliker fortfarande judar, i bästa fall andra klassens människor. Pius XII kan klandras för att inte klart och tydligt ha uttryckt sina invändningar däremot. I april 1933 bad filosofen och karmelitnunnan Edith Stein, som var judisk konvertit och som senare blivit beatifierad, om en encyklika rörande den judiska frågan. Hon fick inget svar. Från kyrkan i Tyskland hördes inga protester mot den antijudiska lagstiftningen 1933–1938 trots att den var klart stötande. Denna skriande försummelse kan tillskrivas den tyska katolska kyrkans inneboende antisemitism. Inom den kyrkliga hierarkin hade man länge ansett att judarna var skadliga. När Hitler kom till makten bad man honom bara att försöka nå sina rasliga mål utan att ta till skändliga medel. Därefter kunde Pius XII inte yttra sig i frågan av rädsla för att förvirra de tyska katolikerna. Detta berodde, åtminstone delvis, på att kyrkan aldrig tillrättavisat de troende för deras antisemitism.

Även om man inom den tyska kyrkoledningen var fientligt inställd till den nazistiska terrorn, såg man med tillfredsställelse att det bildades en stark, antikommunistisk och, tycktes det, konservativ stat efter Weimarrepublikens politiska kaos. Den nya regimen stöddes av biskopar som också uppmuntrade katoliker att gå med i SA och SS. När de väl insåg sanningen var skadan redan skedd. 1933 skulle merparten av de tyska katolikerna, vilseförda av sina ledare och mottagliga för Hitlers skrämselpropaganda som de var, aldrig ha hörsammat en påvlig uppmaning att förkasta nazismen; och ännu mindre så efter 1939, då Hitler kunde lita till sitt folks solidaritet i kriget och till den prestige hans segrar gav.

Offentliga protester – ”inblandning”

Under flera år framförde Pius XI klagomål till Bergen, den tyske ambassadören vid Den Heliga Stolen, över hur tyskarna underminerade konkordatet och över andra antikyrkliga åtgärder. Då detta visade sig fruktlöst, avgav han en offentlig protest (och ett fördömande av rasismen), encyklikan Mit brennender Sorge, 1937, som till stor del var ett verk av Pacelli. Bergen protesterade mot inblandningen i tysk politik: det vore bättre om Vatikanen stödde nazisternas front mot bolsjevismen. Pacelli genmälde, att encyklikan var en protest mot kyrkans försvagande, politiskt helt neutral; man kunde inte ha överseende med felsteg, även om de begåtts inom den antibolsjevikiska fronten. Nazisterna svarade med en våg av angrepp mot katolicismen, däribland skenrättegångar mot präster och troende som påstods ha varit osedliga. Från andra länders regeringar hördes ingen hjälp av; ett dåligt omen för påvens möjligheter till påverkan. Då de tyska biskoparna år 1938 i ett herdabrev kritiserade regeringens mått och steg blev de anklagade för förräderi, och katolska pressorgan och skolor stängdes. Intet av detta fick de tyska katolikerna i allmänhet att ta avstånd från nazismen.

Att Pacelli bekämpade kommunismen behöver varken förklaras eller rättfärdigas. Men han såg inte nazismen som ett så starkt bålverk mot den att han kunde blunda för de nazistiska missgreppen. I sina tal vid den eukaristiska världskongressen 1938 beklagade han det misstroende som rådde nationer, samhällsklasser och raser emellan, liksom den meningslösa kapprustningen; därigenom fördelade han den inneboende kritiken jämnt mellan Stalin och Hitler. Vid sitt ämbetstillträde 1939 önskade Pius XII bättre relationer med Tyskland men poängterade för Bergen att han inte tänkte kompromissa om rasismen. När han märkte att hans medlarord inte minskade de religiösa förföljelserna, kylde han ner relationen och uttalade sin förkastelse av den rasistiska ideologin i encyklikan Summi Pontificatus.

Vid krigsutbrottet efterlevdes konkordatet inte längre i Tyskland, och Hitler erkände varken det eller den påvlige nuntiens auktoritet i något område som annekterats eller ockuperats sedan 1933, inte ens i teorin. Därigenom var särskilt Polen utlämnat åt varje Gauleiters godtycke. Tidigt stod det klart för kyrkan att nazisterna förde en politik som var inriktad på att låta avliva ett stort antal polacker, i synnerhet judar. Den 29 november 1939 överlämnade nuntien Orsenigo en personlig protest mot vad som tycktes vara en systematisk utrotningskampanj mot judarna i Polen och hela den polska intelligentian. Han rapporterade till Vatikanen att hans klagomål inte fört till något som helst resultat. Här ser vi alla de efterföljande stadierna i folkmordet under kriget in nuce.

Eftersom den tysta diplomatin hade misslyckats, beordrade Pius i januari 1940 Vatikanradion att rapportera i sina tyska sändningar om händelserna i Polen. Så skedde också under en tid. Men mot slutet av år 1941 stoppade Pius sändningarna eftersom Gestapo förföljde dem som lyssnade på Vatikanradion. Kanske hade han tänkt sig självcensuren som en garant för att humanitära mål fortfarande skulle upprätthållas – till exempel att man fritt kunde ta emot radiosändningar med namn på krigsfångar.

En viktig händelse är den så kallade generalernas sammansvärjning mot Hitler vintern 1939–40. Pius var en förmedlande länk i kommunikationen med den engelska regeringen. Då planen övergivits var han tvungen att tänka över vilka konsekvenser det kunde få om den blev upptäckt av den tyska ledningen. Här har Pius allmänt kända personliga bedömning av Hitler sin betydelse. Han måste ha menat, med all rätt, att Hitler vid underrättelsen om sammansvärjningen och Pius roll däri skulle gripas av raseri. I hämndaktionerna skulle ingå att man inte längre skulle kunna praktisera sin tro i samma omfattning, att präster skulle hamna i fängelse, att kyrklig egendom skulle konfiskeras och att det skulle bli ett katolskt pressförbud. Vatikanen skulle anses tillhöra fiendesidan, och han skulle inte längre ha möjlighet att spela medlarens roll. I Pius strategi ingick att alltid hålla den möjligheten öppen: han önskade bli ihågkommen som fredsmäklare; hans enda drag av fåfänga, enligt min mening. I varje fall måste den risk han löpt ha givit honom en chock. Han undvek noga allt framgent att bli betraktad som budbärare eller understödjare av den ena eller andra sidan.

Tyst diplomati eller rakt på sak

Det slog slint beträffande den påvliga neutraliteten vid två tillfällen: vid den ryska invasionen av Finland och vid Tysklands invasion i Holland. Pius uttryckte sympati för de statsöverhuvuden som påverkades av invasionen i Holland, vilket orsakade en föga typisk, hetsig ordväxling med en italiensk diplomat1. Pius sade att han inte fruktade för att hamna i koncentrationsläger, men däremot för att inte ha frihet att reagera mot det onda då han stötte på det. ”Vi bör uttala ljungande ord mot dylika ting”; hans enda motiv för att inte tala klarspråk om Polen var att han inte ville förvärra situationen för dess olyckliga folk. Ja, kardinal Sapicha i Warszawa bad honom vid flera tillfällen att upphöra med sina protester, eftersom det endast förvärrade saken; till och med att hindra en planerad smuggling av flygblad till Polen, eftersom präster som blivit ertappade med förbjudna tryckalster skulle komma att skickas i fängelse. Pius tog inte lätt på nazismen men var av olika skäl förhindrad att offentligen gå emot den tyska regeringen. Däremot vägrade Vatikanen hela tiden att ge Tyskland något bistånd i det så kallade korståget mot bolsjevismen.

En del har menat att Pius borde ha sjungit ut just emedan den tysta diplomatin, som kanske var effektiv under en tid när nationerna var beredda att ta moraliskt ansvar, inte var adekvat i en situation öga mot öga med en motståndare oemottaglig för moraliska vädjanden. Andra tror, vilket han själv tydligen också gjort, att om han hade talat och väckt Hitlers raseri skulle han kanske satt andras liv på spel för att rädda sitt moraliska samvete eller till och med bara för att få en bättre framtoning utåt.

Initiativ i det fördolda

Ju mindre han kunde utföra i offentligheten, desto mer uppmuntrade Pius humanitära åtgärder i det fördolda. 1942 tog han i hemlighet emot Don Pirro Scavizzi, som var kaplan vid ett sjukvårdståg, och anförtrodde åt honom pengar som skulle överlämnas i Polen samt hemliga brev till en del präster. Scavizzi lyckades med leveranserna och rapporterade tillbaka till Pius som grät öppet då han tackade honom. Den praktiska hjälpen var kontinuerlig. Gestapo vaktade ingångarna till Vatikanen för att avlyssna flyktingar; ingen flykting ville nämligen ha publicitet eftersom det skulle ha ställt dem i rampljuset och därmed i en prekär situation. Även i Tyskland kände man att handling snarare än ord var av nöden. Domprosten i Berlin, [Bernhard] Lichtenberg, senare beatifierad, framförde offentlig förbön för judarna, vilket ledde till att han arresterades och dödades, men hans hjälparbete för judarna, särskilt katolska konvertiter, fortsatte enligt Pius önskan under biskop Preysings ledning.

Om kyrkan tydligare hade klargjort sanningen och predikat moralisk förnyelse i Tyskland skulle den på köpet ha kunnat gå under på grund av avhopp eller förtryck. Preysing visste vilka följder motståndet kunde få. Kyrkan bestod av syndare och svaga människor; en moralisk protest mot nazismen skulle innebära en uppmaning till motstånd eller ett tvång att bli martyr. Vilken ledare, undrade Preysing, vågade ta ansvar för konsekvenserna? Många själar skulle gå förlorade. I hela Europa satte kyrkan sin egen överlevnad som sak-ramentsförvaltande institution högre än funderingar kring ett moraliskt ledarskap. Franz Jägerstätter, österrikaren som trotsade Hitlers inkallelseorder, motarbetades av sin egen biskop, som chockerande nog bönföll honom om att ge efter i stället för att ställa till bråk: en trots allt förståelig reaktion i en outhärdlig situation.

Pius handlade inte utifrån någon styrkeposition, vilket hade varit en förutsättning för att en offentlig vädjan om ett slut på mördandet skulle få effekt. Hitler och Mussolini var ledare för det stora flertalet katoliker i Europa, och Hitler var fullt beredd att brutalt kväsa kyrkan. Tyskland behandlade Vatikanen med ringaktning. Merparten av nuntiens och kardinalens förfrågningar om de deporterades öden ignorerades helt enkelt. Omkring 4 000 präster blev dödade. Mot detta hade påven inga vapen, eftersom han var ovillig att sätta sina tyska efterföljares lojalitet på prov. Han fick inskränka sig till ett köpslående, något som föraktades även det. Då Bergen kom med en oförskämd begäran om att Pius skulle protestera mot bombräderna mot Tyskland, utlovade kardinal Tardini att man skulle gå in och agera om trosförföljelserna i Tyskland upphörde. Ingenting hände. Å andra sidan betraktade det tyska Utrikesdepartementet varje hänsyftning på folkmordet som en otillåtlig politisk utsaga; en upprepning av allierad propaganda, vore den aldrig så inlindad.

Möjligheten till ett fredsinitiativ avtog och försvann helt, till Pius vrede, i och med de allierades krav på en ovillkorlig kapitulation. Hans erbjudande om att åstadkomma en separatfred åt Italien avslogs. Vid det laget, i maj 1943, kunde man alltså inte längre på objektiva grunder hävda att påvens neutralitet var en förutsättning för medling och att han därför måste iaktta tystnad. Å andra sidan ökade den omedelbara faran för en tysk ockupation av Rom och därigenom också hotet mot Vatikanens integritet.

Katoliker blev inte tvingade att delta i folkmordet; nazistiska ledare blev heller inte bannlysta. Scavizzi talade om för Pius att man i Polen önskade att han ville brännmärka och bannlysa nazisterna; de klagade över att inga meddelanden sändes via Vatikanradion fast minoriteterna fortfarande mördades och judarna utsattes för systematisk svält. Pius sade att han ”våndades för och med dem”; beslutet om att avstå från protest hade han tagit ”efter många tårar och böner”; han hade ofta tänkt ”att brännmärka nazismen med bannlysning, att inför alla nationer fördöma den bestialiska utrotningen av judarna”, men avhållits därifrån av flera hot om repressalier mot kyrkan i sin helhet. En protest skulle inte vara till hjälp för någon utan bara öka ”den våldsamma vreden mot judarna”.

Att hävda att information och protester från påven eller något annat håll skulle ha hindrat eller satt stopp för den slutliga lösningen är ren spekulation. Att ge publicitet åt saker och ting ökade samtidigt hotet om än värre konsekvenser. Man har velat påstå att eftersom biskop Galen i Münster 1941 kunde predika mot eutanasi utan repressalier, så skulle Pius ha kunnat göra detsamma beträffande folkmordet. Men i motsats till shoah berörde eutanasiprogrammet icke-judar och var en rent inomtysk händelse. Myndigheterna fann för gott att stoppa programmet, men människor fortsatte att bringas om livet genom svält och vanvård. De holländska biskoparnas protest mot deportationerna sommaren 1942 blev en nedslående läxa: genom lokala förhandlingar kunde man visserligen få till stånd eftergifter för judiska katoliker inom begränsade områden, men sedan ett herdabrev dragit allmänhetens uppmärksamhet till saken deporterades omedelbart mer än sex hundra katolska icke-arier, däribland Edith Stein.

Det var taktik, inte principer, som låg bakom den påvens tystnad, vilket affären om blandäktenskapen visar. Efter flera månader av dramatiskt ökande hot fick Preysing i april 1943 höra att ett dekret skulle kungöras inom kort som med våld upplöste äktenskap mellan judar och icke-judar (och sålunda lämnade öppet för deportation av den judiska partnern). Han rådde sina medbröder bland biskoparna att leverera personliga protester till ministerierna, förfrågningar om var de deporterade befann sig och, om nödvändigt, en offentlig protest; först och främst rörande de katolska judarna men också för judarna i allmänhet. Det är inte känt om så skedde, men förslaget i sig fick Pius att skriva till Preysing, att det stod fotfolket bland prästerskapet fritt att bedöma risken för repressalier vid en eventuell öppen protest och handla i enlighet därmed. För sin del fann han det emellertid nödvändigt att sätta en gräns för vad han yttrade offentligt.

Deportation av judar från Rom

Försöket att deportera Roms judar förtjänar att behandlas i detalj, vilket inte kan göras här. Pius var beredd till hjälp, först med pengar för friköp från de nazistiska ockupanterna, och senare, då han blivit varnad av den nye tyske ambassadören von Weizsäcker (just anländ ifrån Utrikesdepartementet i Berlin) för att deportationer var omedelbart förestående, genom att låta öppna klostren i hela Rom för icke-arier som behövde en tillflyktsort. Weizsäcker samarbetade på så sätt att han försäkrade Vatikanen om respekt för enklaverna, men varnade samtidigt Pius genom kardinal Montini för att protestera offentligen, annars skulle spaningen efter judar bli än mer rigorös. Pius anpassade sig, till och med när man drev ihop judar under hans fönster. 5 000 judar överlevde i konventen; ytterligare 5 000 flydde ur Rom med Vatikanens hjälp; 1 007 personer blev arresterade i egentlig mening. Under en hel dag väntade Pius på resultatet av samtal som fördes med tyska diplomater. Slutligen undertecknade biskop Hudal, som var den prästman som stod närmast det nazistiska lägret, ett brev med begäran om att arresteringarna skulle upphöra, ty ”annars fruktar jag att påven offentligen kommer att ta ställning mot dessa åtgärder… 2. Detta använde Weizsäcker för att förbereda Berlin på sin egen rapport av liknande ordalydelse. Uppenbarligen spelade han på Pius rädsla för att utmana Hitler och SS men i lika mån på Ribbentrops rädsla för en påvlig protest. Han ville som Pius helst inte oroa Führern utan hellre arbeta i tysthet med att hind-ra slakten och att rädda individuella människoliv. Men i detta fall misslyckades Weizsäckers strategi. Det var bara bristen på manskap inom SS som förhindrade ytterligare deportationer. Nästan alla deporterade mördades vid ankomsten, och i februari följande år greps ytterligare ett tusental människor. Och dock, en offentlig protest kunde ha inneburit en katastrof. Kessel, Weizsäckers högra hand, ansåg att det kunde innebära en deportation av Pius till Tyskland, en ockupation av Vatikanen och klostren för att spåra upp judar samt en allmän förföljelse av kyrkan. Pius ryggade inför dylika konsekvenser men var personligen intresserad av att i görligaste mån försöka hitta sätt att begränsa skadorna.

Direkta personliga protester förekom om han ansåg att han hade utsikter att lyckas, där Hitler, Himmler eller SS inte var direkt involverade. På det sättet blev deportationerna från Slovakien lyckligen förhindrade år 1942. Hans enda direkt offentliga budskap till en världslig myndighet passar in i detta mönster. Det riktades till Ungerns statsöverhuvud, [amiral] Horthy, och uttryckte stöd för en rad allt skarpare protester som därvarande nuntien enträget hade skickat sedan mitten av maj. I påvens telegram nämns visserligen inte judarna utan dem som lider på grund av ”sin nationalitet eller rashärkomst” men i sammanhanget står det tydligt och klart. Ungern var en satellitstat, som inte direkt kontrollerades av Hitler, och därför fanns inte SS där. Horthy önskade visa gensvar genom att åtminstone minska grymheterna vid deportationerna. Den tyske ambassadören i Budapest varnade honom emellertid för att reagera på främmande intervention. Deportationerna fortsatte, men nuntien och de katolska organisationerna vidmakthöll de allmänna protesterna och andra mått och steg för att rädda enskilda.

Det Pius liksom andra uträttade mot shoah var otillräckligt. Men det skulle förmodligen inte ha tjänat något till med offentliga protester, fördömanden av konkordatet eller en gest som att bannlysa Hitler; vare sig direkt genom att förhala eller hindra folkmordet, eller indirekt, genom att stärka kyrkans moraliska ryggrad. Sådana åtgärder, fruktade Pius, skulle bara på nytt ha framkallat Hitlers vrede mot offren, och eftervärlden skulle ha betraktat dem som en tom pose. Han hade verkliga skäl för sin tystnad. Kardinal Döpfner drar i en predikan av år 1964 slutsatsen att Pius kunde och borde ha gjort sin röst hörd med större emfas, men påpekar också att man måste ha det historiska klimatet och den tyska regeringens maktposition i åtanke. Han tilllägger, att kyrkans uppgift i första hand är att predika frälsning och först i andra hand att protestera mot förföljelser. Pacellis traditionella och i moderna ögon trångsynta utgångspunkt i synen på sin plikt i ämbetet och mot de troende liksom mot mänskligheten i stort var den potentielle fredsmäklarens, som herde för den katolska hjorden och som humanitär hjälpare. Genom att arbeta i det fördolda kan kyrkan ha räddat 500 000 judar. Pius säkrade den institutionella kyrkans överlevnad i Europa. Däremot uppfyllde han inte den moderna påverollen att vara en yttersta moralisk skiljedomare för mänskligheten, ett slags ställföreträdande samvete för människor som står likgiltiga inför tron och är alltför lättjefulla för att axla sin egen moraliska plikt.
Litteratur
Owen Chadwick: Britain and the Vatican during the Second World War. Cambridge, UP 1986, ny utg. 1987

Anthony Rhodes: The Vatican in the Age of the Dictators. London, Hodder & Stoughton 1973

Noter

1 Giorgio Angelozzi Gariboldi: Pio XII, Hitler e Mussolini. Il Vaticano fra le dittature. Milano, Mursia 1988, s 113

2 Leonidas Hill: The Vatican Embassy of Ernst von Weizsäcker 1943, i Journal of Modern History, bd. 39 (1967), ss 138–159

Översättn, Margareta Brogren