Själen, jaget och personen

I inledningen till sin bok om själen och jaget påminner Holsten Fagerberg om att själen och jaget ”av ålder sysselsatt filosofer, teologer och naturvetare utan att några av alla accepterade resultat uppnåtts”. Behaviorismen och den analytiska filosofin hade i modern tid avfört frågan från den vetenskapliga almanackan, tills H. Feigl 1958 med sin bok The Mental and the Physical utlöste nya vetenskapliga diskussioner.

För att studera problemen angående själen och jaget tecknar Fagerberg ett rikt idéhistoriskt perspektiv, som enligt min mening är gjort för att förnya frågeställningarna också i Sverige.

Tre medförfattare kompletterar Fagerbergs framställning: Peter Århem visar att kunskaper om hjärnan och de neurofysiologiska processerna berikar diskussionen om medvetandet och jaget. Lars Jacobsson kan tänka sig att begreppet ”själ” som symbol för den meningssökande människan med fördel skulle kunna återinföras i psykiatrin. Owe Wikström visar hur andliga texter om människans inre väsen och beteendevetenskapernas psykologiska modeller på olika sätt kretsar kring en personlighetskärna, som utvecklats i samband med andra människor och med hela kosmos.

Men det är Fagerbergs eget bidrag som ger boken dess tyngd. Det är både svårt och lättläst. De filosofiska diskussionerna kring själen, jaget och personen är i sig knepiga att förstå för människor som inte är yrkesfilosofer. Fagerberg har en enastående förmåga att progressivt introducera läsaren i problematiken. I sin introduktion belyser han mångtydigheten i dessa begrepp, vilket gör att olika ståndpunkter uppkommit. Han understryker René Descartes’ betydelse när det gäller att se hur själen manisfesterar sig i ett jag. För att komma åt det djupskiktet hos människan har filosofer föreslagit ordet ”person” men också det förblir mångtydigt. I denna introduktion förtydligar Fagerberg hur han tänkt sig lägga upp sin egen framställning. Dessutom finns efter varje kapitel utmärkta sammanfattningar, vilket underlättar läsningen av boken.

I första kapitlet studeras den nya tidens filosofiska portalfigurer, René Descartes, som i anslutning till sin berömda cogito, ergo sum (”jag tänker, alltså finns jag till”) menar, att själen är en verklighet, och David Hume som anser den vara en fiktion.

I andra kapitlet diskuteras i detalj Gilbert Ryle, som påverkad av Hume och behaviorismen, uppfattar själen som ”ett spöke i maskinen”. Fagerbergs invändningar mot Hume och mot Ryle är likartade: utan att märka det förutsätter dessa författare ibland ”jagets” och ”själens” aktiva funktion i sina resonemang, samtidigt som de förnekar deras existens.

I tredje kapitlet förtydligas de positiva argumenten för ”själens” eller hellre ”förståndets, andens” (the mind) existens. Karl Popper och John Eccles nämns, som båda menar att Ryle missförstått Descartes. För Popper och Eccles är medvetandet en verklighet som lever i samspel med kroppen och både påverkar den och påverkas av den. Popper vill inte besvara frågor om vad mind är, men han talar enkelt om the self-conscious mind. Både han och Eccles väljer ordet mind framför soul, för att undvika de religiösa problem som ordet ”själ” har förknippats med.

Det är logiskt att efter denna diskussion för och mot ”själens” existens, i kapitel fyra ta upp ”själen som ett jag”, med hjälp av den filosof som bäst har bemött Humes invändningar mot dem, Immanuel Kant. Denne skiljer mellan det empiriska jag, som är det som Hume kallade för ett knippe av perceptioner. Det kan också kallas för det psykologiska jaget. Men det finns också, menar Kant, ett transcendentala jag, som utgör förutsättningen för all kunskap. Det får inte som hos Descartes kallas för ”substans”, eftersom det inte är ett ting i sig. Parallellt med detta skiljer Kant mellan ett empiriskt medvetande och det transcendentala medvetande, som är urbetingelsen för all kunskap. Edmund Husserl och fenomenologin byggde senare vidare på denna Kants grundläggande ansats. Andra som C. A. van Peursen fullföljde insikten om det nära sambandet mellan själ och jag, som också reflekteras i vardagsspråket. Van Preussen kombinerar Aristoteles’ syn på själen som det formgivande i den levande kroppen med Husserls analys av medvetandets intentionalitet. Fagerberg går i slutet av kapitlet smidigt över till de filosofer och teologer, som tecknar en ”jag-du filosofi”, såsom Ferdinand Ebner, Martin Buber och K. E. Lögstrup. Han kunde lätt ha tillfogat den judiske filosofen Emmanuel Levinas eller den kristne Paul Ricoeur som i Soi-même comme un autre gör upp med felutvecklingar om själen och jaget hos Descartes.

Slutet av fjärde kapitlet, som är en sammanfattning av allt som hittills behandlats, gör en övergång till femte kapitlet, som tar upp en ny aspekt, ”människan som person”. Fagerberg vill inte gå för fort i sina positiva ställningstaganden för själen och börjar med att i detalj granska Daniel C. Dennetts uppmärksammade ”Consciousness Explained” från 1991. Dennetts studie förordar en ”heterofenomenologi”, som utifrån ett tredjepersonsperspektiv vill studera människans inre. Han analyserar det som hjärnan producerar i form av olika objekt: bilder, händelser, ljud, lukter, intuitioner, föraningar och känslor, vilka det mänskliga subjektet uppenbarligen tror existerar i medvetandeströmmen. Men i motsats till Popper och Eccles anser Dennett att denna heterofenomenologiska värld är en fiktion. Begrepp som mind eller consciousness är lika litet verkliga som personerna i en roman. Fagerberg medger att Dennett tankeväckande visar medvetandets anknytning till hjärnan, men menar att hans jämförelse av hjärnan med en dator är ohållbar: ”Datorn kan svårligen utgöra modell för hjärnan, utan förhållandet är snarare det motsatta” (sid. 81). Samma kritik som använts mot Hume eller Ryle drabbar också Dennetts framställning: ”trots försök till bortförklaringar tycks det gåtfulla jaget vara svårt att undvara” (sid. 82). Detta tillåter Fagerberg att övergå till jaget som ”person”, ”Europas förblivande bidrag till förståelsen av människan” (sid. 84). Här klargör Fagerberg personbegreppets precisering i samband med den kristna läran om treenigheten och om Jesu två naturer. Kant menar att personen förutsätts av det praktiska förnuftet och hör samman med moralfilosofin. Personbegreppet används idag ofta för att avgränsa människan från djuren.

Kapitel sex ägnas åt människan och språket. I anknytning till Noam Chomsky och Justus Hartnack menar Fagerberg att ”språket är något för människan unikt och enastående”.

Alla dessa utläggningar om människan som en språkskapande person hjälper författaren att komma till det som är hans specialitet, etiken. För att man meningsfullt kan tala om etik behöver man först ta upp frågan om människans vilja, vilket görs i kapitel sju. Med Alfred Gierer menar Fagerberg, att fysikens lagar gäller obetingat i hjärnan, men alla medvetandetillstånd kan inte logiskt härledas ur hjärnans fysik, eftersom medvetandets karakteristiska drag är jaguppfattning och tidsintegration. Det är här det finns plats för viljan i betydelse av avsiktligt handlande och av etiskt ansvar.

I kapitel åtta slutligen ställs den personalistiska modellen, som Fagerberg med andra har argumenterat för, mot den utilitaristiska modell, såsom den framträder hos den i Sverige nyligen mycket omdiskuterade Peter Singer. Hos Singer har människan avsagt sig sin särställning: Hon är ett djur bland andra djur. Konsekvenserna är drastiska: att döda ett handikappat spädbarn eller en dement åldring är inte moraliskt mer förkastligt än att döda ett djur. (Jfr H. Fagerberg – E. Bischofberger – L. Jacobsson – G. Lindmark, Medicinsk etik och människosyn, Stockholm Liber 41997.)

Jag har gett en utförlig presentation av Fagerbergs och hans medförfattares bok, eftersom den har viktiga ting att tillföra den svenska moraldebatten. Allt hänger ihop: uppfattningen om själen, jaget, personen och den personalistiska etik som här förordas. Man förstår att efter så många viktiga diskussioner som Fagerberg har fört på gränsområden mellan biologi, medicin och kultur, vill han studera grundförutsättningarna för all mänsklig etik. Han och hans medarbetare har lyckats att på ett kort utrymme presentera livsviktiga frågor för den moderna människan. Det hade varit lätt att tillfoga fler sidor om den filosofiska och naturvetenskapliga debatten, men författarna har försökt vara återhållsamma och går direkt till det väsentliga.