Det finns en vit klängros, som heter Felicitas och Perpetua. Det står i en engelsk trädgårdsbok att den har fått sitt namn efter två unga kvinnor, som led martyrdöden i Kartago år 203. Den heliga Perpetua hade en vision av en underbar stege, som räckte upp i himmelen. Rosen kan bli mer än sex meter hög, så namnet är mycket lämpligt. Den heliga Perpetua är en av de få kända kvinnorna i fornkyrkan.
När man beskriver den politiska och andliga utvecklingen i Västerlandet fram till år tusen e. Kr., och sannolikt mycket längre, kan det inte utan vidare ske ur ett kvinnligt perspektiv. Det kvinnliga perspektivet har varit perspektivet på kvinnan, inte kvinnans perspektiv.
Det gäller i hög grad den unga kristna kyrkan. Den kristna kyrkan har byggts upp av både män och kvinnor, men när kyrkans historia skrevs var det männens ord och handlingar, som skildrades. Kvinnorna var osynliga. Men enstaka kvinnor träder fram ur anonymiteten. Perpetua är ett sådant undantag. Det märkvärdiga är inte, att sådana kvinnor inte dyker upp oftare, utan att de överhuvud taget dyker upp.
Virginia Woolf har skrivit så här i en essay:
”Över den breda kontinent, som är en kvinnas liv faller skuggan av ett svärd. På den ena sidan är allt bestämt och välordnat som det skulle vara. Där är vägarna raka, träden klippta och man har skydd för solen. Kvinnan behöver bara orubbligt följa vägen från vaggan till graven, eskorterad av män, skyddad av poliser, vigd av präster och begravd av präster, och ingen kommer att röra ett hår på hennes huvud. Men på den andra sidan är allt förvirring. Ingenting har ett regelbundet förlopp. Stigarna vindlar mellan kärrmarker och stup, träden brakar och vacklar och faller till marken.”
Virginia Woolfs ord om kvinnliga nydanare över huvud taget är tillämpliga på de kvinnor ur kyrkans tidiga historia, som bröt mot vedertagna mönster, alltså också den heliga Perpetua. På hennes tid fattades livsavgörande beslut sällan eller aldrig av kvinnor utan för kvinnor, men hon visar hur det ändå var möjligt för kvinnor att hävda sitt oberoende och följa sin egen väg, dvs. den väg som de uppfattar att Gud visar dem.
Historien om Perpetua är märkvärdig. De flesta martyrakter, dvs. berättelserna om martyrernas liv och död, är fiktiva, inte därför att martyrernas lidanden inte ägt rum, utan därför att beskrivningarna mestadels inte är dokumentära. Men Perpetuas martyrium är ett undantag. Den är en förstahandsskildring, skriven av Perpetua själv och hennes bror Saturus. Kanske var Tertullianus redaktör och författade inledning och avslutning, där martyrernas död beskrivs. Dokumentet, där Perpetua beskriver sin väg till martyriet är det tidigaste i den kristna litteraturen som vi vet är skrivet av en kvinna.
Under den förföljelse som kejsar Septimius Severus anställde i Kartago, fängslades Perpetua tillsammans med fem medkristna därför att de vägrade att offra till kejsaren. De fem var hennes slavinna Felicitas, hennes bror Saturus och tre andra män. De var alla katekumener, dvs. ännu inte döpta, men de gick i undervisning för att kunna bli det. Perpetua och hennes bror tillhörde en känd och rik familj som hette Vibii. Ingen var kristen utom de två syskonen. Perpetua hade en liten son, som hon fortfarande ammade. Det finns inga uppgifter om hennes man.
När Perpetua först arresteras kommer hennes far till henne i häktet för att övertala henne att offra till kejsaren. Fadern använder mycket känslosamma ord och vändningar, men Perpetua är ändå klarsynt nog att förstå, att han drivs av en uppriktig kärlek till henne. Men det enda svar hon kan ge honom är:
”Far, ser du detta vattenkrus? – Jag ser det. – Kan det kallas för någonting annat än vad det är? – Nej. – Likadant är det med mig, svarar Perpetua. Jag kan inte heller kallas för någonting annat än vad jag är, nämligen kristen.”
Perpetua beskriver sin fars reaktion. ”Han blev så utom sig, att han gick emot mig och såg ut som om han ville riva ut mina ögon. ”Men – kommenterar hon – han kunde inte mer än bli ursinnig och sedan gå bort.”
Några dagar senare blir Perpetua och hennes bror döpta och ungefär samtidigt förs de från häktet till fängelset.
Dopet är för Perpetua något mycket påtagligt. Guds Ande talar direkt till henne och hon får veta att hon efter sitt dop inte får begära något annat av Gud än att kunna uthärda fysiskt lidande. Lidandena i fängelset är svåra. Perpetua skriver: ”Trängseln mellan fångarna och sommarhettan var outhärdliga. Jag hade aldrig varit i ett så svart hål. Dessutom plågade mig oron för mitt barn.” Perpetuas son bor hos hennes föräldrar, men hon får tillåtelse att ta emot barnet i fängelse och amma honom där, och då lättar hennes oro.
Fadern kommer till henne igen och försöker övertala henne att offra till kejsaren. Han använder alla medel som föräldrar i alla tider använt för att påverka sina barn.
”O, kvinna, säger han, ha förbarmande med mig, din far, som är gammal. Jag har alltid älskat dig mer än dina syskon. Överlämna mig inte åt folks förtal. Tänk på dina bröder. Tänk åtminstone på din mor och din lille son, som inte kan leva utan dig. Ge upp din envishet, innan du förstör oss alla.”
Perpetua beskriver den smärta hon känner, när fadern talar så. Men hon kan inte kompromissa med sin övertygelse. Hon gör också i förbigående iakttagelsen, att fadern inte längre kallar henne dotter utan kvinna. Hon försöker trösta fadern och säger: ”Vad Gud vill, kommer att hända vid denna domstol, för kom ihåg, att vår makt inte kommer från oss själva utan från honom.”
Inför ståthållaren får Pepetua sin dödsdom, och efteråt överväldigas hon av en ångestfylld oro för barnet. När hon som vanligt skickar efter den lille pojken för att amma honom, vägrar fadern att släppa iväg barnet. Då inträffar något som Perpetua själv beskriver så här:
”Gud såg, att mitt barn kunde klara sig utan min omsorg. Inflammationen i mina bröst upphörde. Därefter torterades jag inte av värken i mina bröst, men inte heller av oron för mitt barn.”
Under fängelsetiden ber hon Gud att ge henne drömsyner.
I sin första dröm ser hon stegen, som når upp i himmelen. Stegen är smal och vid dess fot ligger en stor drake, som försöker skrämma dem som vill klättra upp för den. När Perpetua har nått stegens topp, ser hon en väldig trädgård med den nordafrikanska försommarens många blommor, och hon hör suset från löven i rosenträden. Där är en herde, som mjölkar sina får och runt omkring honom är tusentals människor i vita kläder. När Perpetua kommer vänder han på huvudet och säger: Välkommen mitt barn. Han räcker henne också en liten bit söt ost.
När Perpetua vaknar känner hon fortfarande smaken av ost på sin tunga. Hennes tolkning av drömmen är att hon kommer att lida martyrdöden.
Drömmens struktur och innehåll har en påfallande likhet med de ”nära döden-upplevelser” som nyligen har beskrivits av den amerikanske hjärtspecialisten Michael B. Sabom i boken Vi upplevde döden.
I en annan dröm ser hon en av sina bröder, som nyss har dött i cancer, vandra genom en öken, illa medfaren och törstig. Hon ser honom gå fram till en källa med vatten, men den ligger så högt att han inte kan nå den. När Perpetua vaknar, tolkar hon sin syn som att brodern kämpar för att nå saligheten. Hon ber för honom, och då hon sedan drömmer om honom igen, har källan flyttats. Brodern går dit och hämtar upp vatten i en gyllene skål. Hur länge han än dricker, blir skålen inte tom.
Perpetuas bror Saturus har också drömmar i fängelset. Liksom Perpetua skriver han själv ner dem. I en av dem är Perpetua huvudpersonen. Han ser hur en biskop och en präst, som han vet är ovänner knäböjer framför Perpetua. De säger till henne: ”Stifta frid mellan oss.” Perpetua svarar: ”Är ni inte min andlige fader och min lärare?” Hon talar med dem om deras plikter och vid hennes hand närmar de sig himmelens port.
Dagen innan kampen med vilddjuren skall äga rum har hon åter en drömsyn. Hon föres till amfiteatern, men till hennes förvåning släpps inga vilddjur in utan i stället en egyptisk man, som Perpetua beskriver som anskrämlig att se på. Perpetua bereds till striden, och hon kommenterar:
”Jag kläddes av och då såg jag att jag var en man.”
Hon blir i drömmen insmord med olja och tilltalas av en ståtlig person i vit dräkt, som liknar dem, som brukar träna idrottsmän. Om egyptiern besegrar Perpetua, skall han döda henne med svärd. Om Perpetua dödar egyptiern, skall hon motta en grön gren med guldäpplen. Perpetua segrar, och den vitklädde tränaren ger henne priset, kysser henne och säger: ”Frid över dig, min dotter.”
Därefter går Perpetua ut genom Porta Sanavivaria, den port, genom vilken de gladiatorer lämnade arenan, som hade segrat i striden eller benådats av publiken.
När Perpetua vaknar, säger hon: ”Jag förstår, att jag inte skall kämpa med vilda djur utan med djävulen själv. Nu vet jag, att jag skall vinna.”
Så är dagen inne för striden, och den, som har redigerat skildringen, tar över berättelsen.
När Perpetua förs ut på scenen, hetsar man mot henne en galen ko, ett djur, som inte brukade användas för sådana ändamål, men som har valts ut för att djuret skulle passa bra ihop med henne. De romerska myndigheterna jämför en kvinna med en galen ko. Det är förödmjukande och det är också syftet.
Perpetua skadades allvarligt men dog inte av sina sår. Det bestämdes då, att hon skulle avrättas med svärd. Bödeln, som var ovan, missade med det första hugget. Då tog Perpetua mannens darrande hand och riktade svärdet mot sin hals, och avrättningen fullbordades. Författaren kommenterar:
”Kanske var Perpebsa en så stor kvinna, att hon inte hade kunnat dödas, om hon inte själv hade gått med på det.”
Detta är historien om en kvinnas protest och befrielse. Och protesten är konstruktiv, och befrielsen är inte bara en befrielse från utan en befrielse till. Perpetua protesterar mot tanken, att familjeband och sociala förpliktelser skulle gälla förmer än hennes kristna tro. När Perpetua avvisar faderns vädjanden eller sin lille sons beroende av henne, gör hon det inte av känslokyla eller enbart för att protestera mot en auktoritet. Hon gör det för att hon erfarit något större än starka jordiska känslor. Hon har erfarit den gudomliga verkligheten, och tar konsekvenserna av det.
Men som många kvinnor lämnar hon inte familj och barn utan att känna skuld och ångest. Virginia Woolf skrev om hur allt blir förvirring, när en kvinna lämnar allfarvägarna. Stigarna vindlar mellan kärrmarker och stup, träden brakar och faller till marken. Även i denna ångest erfar Perpetua Gud. För henne liksom för många kvinnor är det ett väl så stort under att befrias från oro för ett barn som att befrias från fysisk smärta. Och inte bara värken i bröstet försvann utan också ångesten för sonen.
Perpetua får inte sin Kristusvision genom att någon annan förmedlar den utan hon får den direkt i sina drömmar. Hon erfar Gud med alla sinnen. Hon ser paradisets trädgård, hör suset från dess träd, luktar dess rosor och smakar den mat som herden – Kristus – ger henne.
Hon är kvinna, hon har varit kristen bara en kort tid och hon står inför sin omedelbara död, men hon är inte kraftlös. Perpetua har kraft att be för sin bror. Hon får veta att hennes bön är hörd. Hon tillrättavisar en biskop och en präst, hon tar dem vid handen och för dem fram mot himmelens port.
Perpetua söker inte döden, för att hon föraktar livet. Hon säger efter sin första paradissyn: ”Jag tackar Gud för att jag kommer, fastän jag var lycklig på jorden, att bli mycket lyckligare där.”
När hon kämpar med egyptiern – djävulen – lägger hon av sig sina kläder och i samband med detta ser hon sig själv som man. Detta har tolkats som ytterligare ett uttryck för tanken, att en kvinna måste bli manlig för att bli fullkomlig.
Jag tror inte att den tydningen är riktig. I och för sig är både avklädandet och förvandlingen till man naturlig, eftersom kvinnor inte fick delta i en knytnävskamp. Perpetua kämpar som man och segrar som kvinna. Kristus kallar henne dotter, när hon har besegrat egyptiern – djävulen.
Berättelsen om Perpetua visar på något mycket väsentligt. Alla människor har det vi kallar manliga och kvinnliga egenskaper. När människan är som bäst – som Perpetua dagen innan hon gick in i himmelriket – är manliga och kvinnliga egenskaper tätt sammanvävda och det mänskliga psyket fogat till en helhet.
Vad som kanske är det mest gripande med Perpetua tycker jag illustreras, i det som Perpetua säger till sin far:
”Vad Gud vill kommer att hända vid denna domstol, för kom ihåg, att vår makt inte kommer från oss själva utan från honom.”
På latin, det språk Perpetua talade och skrev, heter makt potestas, det kan översättas med både makt och kraft. Och Perpetua visar på en grundtanke i den kristna religionen, nämligen att en kristen människa skall ha en inre kraft men inte en yttre makt.
Perpetua säger: ”Min kraft kommer från Gud.” Och i kontrast mot maktmissbruk och yttre styrkedemonstrationer i kyrkans och världens historia visar hon på realiteter av ett annat slag, nämligen Guds kraft, som kan finnas i en människas inre men som inte gör sig gällande i yttre makt. Minnet av den heliga Perpetua lever kvar in i vår tid i en kort självbiografi och en vit ros, som växer sex meter upp mot himmelen.